Tandvärk som attan... trött.
Innte mkt mer idag... ska slänga i en maskin tvätt och disk, sen får det va nog.
31 mars 2010
KOLLA!!!
Ja, jag kan ju såklart inte låta bli... Designade en bikini, och lagt upp den på tävlingen.
Himla massa fina bidrag...verkligen!
Men jag tyckte min blev lite skoj med ;)
Kika in på Nelly.com, så får du se massa kul!
GLÖM INTE RÖSTA PÅ MIN BIKINI!
(länk under bilden)
30 mars 2010
Opublicerade kommentarer "a-p"
På "en viss blogg" diskuteras det vilt. Vad är anorexia, hur botas den, insikt, sjukdom, mm. Eftersom ägaren vägrar publicera många kommentarer, bla många av mina, så lägger jag ut dom här.
Ni som vet vad det handlar om, här är några av kommentarerna samt svaren.
Ja, jag skrev kommentarer även från andra, då jag tyckte det behövdes för att man ska förstå sammanhanget.
Tyvärr sparade jag inte ordagrant mina kommentarer utom min sista. Därför skrev jag vad jag kom ihåg.
*******************************************
Jag skrev ungefär:
Tänker du på hur din blogg och dina kommentarer kan påverka din dotter? Att hon nu på nåt sätt måste va den som du beskriver här?
Av a-p:
Svar till Mezza/ Jag publicerar inte din senaste kommentar men jag har tänkt på detta. Jag är dessutom mycket väl medveten om detta. Det finns faktiskt en anledning till att jag skriver som jag gör.
Jag skrev ungefär: (ej sparat kommentaren)
Hur ser du på psykisk sjukdom?
Om en människa inte klarar av att hantera sin ångest och impulser, och det resulterar i allvarligt självskadebeteende eller suicidförsök.. Hur tycker du man ska hantera detta? Fortfarande inga läkemedel?
Av a-p:
Mezza/Din kommentar som du skrev 22:58 igår publicerar jag inte. Kommentaren i sig var bra men den innehåller ett avsnitt som jag inte vill ha med i bloggen. Däremot kan jag direkt bemöta din åsikt att bara för en läkare skriver ut läkemedel så finns behovet av läkemedlet hos den som har ätstörning. Detta är föråldrad uppfattning. Det finns inga läkemedel mot anorexi, läkemedel mot ångest födjupar ångesten och läkemedel mot depressioner är omdebatterad bland läkare.
Av numeramamma:
Som fd både anorektisk och bulimisk blir jag faktiskt tämligen rädd för hur folk resonerar. Skulle någon ha hittat på att köra över mig så till den grad som det du föreslår skulle jag förmodligen inte funnits här idag... Hetsäta har jag provat, spytt som en liten gris har jag gjort, magrat har jag gjort men det kan gå att vända på andra sätt än att man blir släpad till div instanser om man själv inser att man är på väg mot en farlig plats (och ja, det k-a-n vissa göra även om den är allt annat än frisk). Yttre påverkan kan i vissa fall göra att man "tjurar ihop" fullständigt och går i baklås.
Av a-p:
till Numeramamma/ Hade du haft tillräckligt dåliga värden hade du blivit överkörd av dina föräldrar, det är jag övertygad om. Du blev det inte sannolikt beroende på att du hade en chans att överleva i alla fall.
Nånstans här gavs en kommentar om att hon varit nere på XXkg, vilket var klart extremt farligt... Kommentaren togs bort efter bara en liten stund.
Av a-p:
(lång kommentar innan) ...Krävs det så bär eller släpa dit henne varje dag, det går inte att diskutera eller förhandla med en flicka som har anorexia. Sen börjar helvetet men det gäller att stå emot. Undvik läkemedel det gör bara saken värre. När de väl är inne på en behandling så tar de ansvaret för er dotter så länge hon är kvar. Det bästa är naturligtvis om hon får sova där, då blir det nog lite enklare i början.
Jag skrev (ordagrant):
Är du medveten om vad du håller på med? Kommentaren 21:40. Mellan raderna säger du till en kvinna att hon inte varit tillräckligt sjuk. Alternativt anklagar du hennes föräldrar att inte tog sitt ansvar i dina ögon.
Till misslyckad mamma vill jag bara framföra:Om en läkare tycker att din dotter ska ha läkemedel, så finns det garanterat riktigt bra skäl till detta. Att lyssna på A-p ang. detta, är inte rätt. Han är inte utbildad i ämnet och inte heller insatt i just eran situation.
Ska man framföra synpunkter på vad som är rätt och fel, bör man göra det som genom försiktighet. Enbart väl utbildade inom området ska prata om sådana saker.A-p vet inte om din dotter kanske är suicidbenägen eller har svårt att kontrollera självskadande impulser. Sådana saker är exempel på att ångestdämpande läkemedel är befogade. Allt efter noggrann övervägelse för den/de som det berör!
Skulle va väldigt tacksam om denna kommentaren publicerades, då det är allvarliga saker vi pratar om.
Av a-pappa
Mezza/ Jag vill inte publicera din kommentar av samma skäl som jag inte vill publicera Pernillas kommentar.Men till dig kan jag skriva att de som är bäst på ångest i Sverige och som har lång erfarenhet av ångest i samband med olika åkommor, även anorexi, anser att läkemedel mot ångest inte är bra. Det du beskriver är vanligt men läkemedel förvärrar problematiken enl de som kan detta bäst i Sverige.
Ni som vet vad det handlar om, här är några av kommentarerna samt svaren.
Ja, jag skrev kommentarer även från andra, då jag tyckte det behövdes för att man ska förstå sammanhanget.
Tyvärr sparade jag inte ordagrant mina kommentarer utom min sista. Därför skrev jag vad jag kom ihåg.
*******************************************
Jag skrev ungefär:
Tänker du på hur din blogg och dina kommentarer kan påverka din dotter? Att hon nu på nåt sätt måste va den som du beskriver här?
Av a-p:
Svar till Mezza/ Jag publicerar inte din senaste kommentar men jag har tänkt på detta. Jag är dessutom mycket väl medveten om detta. Det finns faktiskt en anledning till att jag skriver som jag gör.
Jag skrev ungefär: (ej sparat kommentaren)
Hur ser du på psykisk sjukdom?
Om en människa inte klarar av att hantera sin ångest och impulser, och det resulterar i allvarligt självskadebeteende eller suicidförsök.. Hur tycker du man ska hantera detta? Fortfarande inga läkemedel?
Av a-p:
Mezza/Din kommentar som du skrev 22:58 igår publicerar jag inte. Kommentaren i sig var bra men den innehåller ett avsnitt som jag inte vill ha med i bloggen. Däremot kan jag direkt bemöta din åsikt att bara för en läkare skriver ut läkemedel så finns behovet av läkemedlet hos den som har ätstörning. Detta är föråldrad uppfattning. Det finns inga läkemedel mot anorexi, läkemedel mot ångest födjupar ångesten och läkemedel mot depressioner är omdebatterad bland läkare.
Av numeramamma:
Som fd både anorektisk och bulimisk blir jag faktiskt tämligen rädd för hur folk resonerar. Skulle någon ha hittat på att köra över mig så till den grad som det du föreslår skulle jag förmodligen inte funnits här idag... Hetsäta har jag provat, spytt som en liten gris har jag gjort, magrat har jag gjort men det kan gå att vända på andra sätt än att man blir släpad till div instanser om man själv inser att man är på väg mot en farlig plats (och ja, det k-a-n vissa göra även om den är allt annat än frisk). Yttre påverkan kan i vissa fall göra att man "tjurar ihop" fullständigt och går i baklås.
Av a-p:
till Numeramamma/ Hade du haft tillräckligt dåliga värden hade du blivit överkörd av dina föräldrar, det är jag övertygad om. Du blev det inte sannolikt beroende på att du hade en chans att överleva i alla fall.
Nånstans här gavs en kommentar om att hon varit nere på XXkg, vilket var klart extremt farligt... Kommentaren togs bort efter bara en liten stund.
Av a-p:
(lång kommentar innan) ...Krävs det så bär eller släpa dit henne varje dag, det går inte att diskutera eller förhandla med en flicka som har anorexia. Sen börjar helvetet men det gäller att stå emot. Undvik läkemedel det gör bara saken värre. När de väl är inne på en behandling så tar de ansvaret för er dotter så länge hon är kvar. Det bästa är naturligtvis om hon får sova där, då blir det nog lite enklare i början.
Jag skrev (ordagrant):
Är du medveten om vad du håller på med? Kommentaren 21:40. Mellan raderna säger du till en kvinna att hon inte varit tillräckligt sjuk. Alternativt anklagar du hennes föräldrar att inte tog sitt ansvar i dina ögon.
Till misslyckad mamma vill jag bara framföra:Om en läkare tycker att din dotter ska ha läkemedel, så finns det garanterat riktigt bra skäl till detta. Att lyssna på A-p ang. detta, är inte rätt. Han är inte utbildad i ämnet och inte heller insatt i just eran situation.
Ska man framföra synpunkter på vad som är rätt och fel, bör man göra det som genom försiktighet. Enbart väl utbildade inom området ska prata om sådana saker.A-p vet inte om din dotter kanske är suicidbenägen eller har svårt att kontrollera självskadande impulser. Sådana saker är exempel på att ångestdämpande läkemedel är befogade. Allt efter noggrann övervägelse för den/de som det berör!
Skulle va väldigt tacksam om denna kommentaren publicerades, då det är allvarliga saker vi pratar om.
Av a-pappa
Mezza/ Jag vill inte publicera din kommentar av samma skäl som jag inte vill publicera Pernillas kommentar.Men till dig kan jag skriva att de som är bäst på ångest i Sverige och som har lång erfarenhet av ångest i samband med olika åkommor, även anorexi, anser att läkemedel mot ångest inte är bra. Det du beskriver är vanligt men läkemedel förvärrar problematiken enl de som kan detta bäst i Sverige.
Kommer inte på nån rubrik
Sov ett tag. Skönt och behövligt.
Blev lång dusch efter det. Försöka få bort lite smärta. Gick sådär.
Slö, trött och rastlös.
Kollar CSI nu.
Inget att skriva.
Blev lång dusch efter det. Försöka få bort lite smärta. Gick sådär.
Slö, trött och rastlös.
Kollar CSI nu.
Inget att skriva.
Vackert?
Alla har sin föreställning om hur vackra människor ser ut.
Hur ser en vacker människa ut för dig?
Måste man vara smal?
Måste man ha fint hår?
Ögon?
Kommentera gärna! Vore kul och intressant att se era svar.
Jag vet vad en vacker människa är för mig. Och trots att jag var mitt uppe i min ätstörning när jag insåg det, så var det följande:
Jag ser dom ibland. Kvinnorna.
Dom som är lite för korta för dagens ideal. Dom som är lite för kurviga för att klassas som snygga.
Just dessa kvinnor, gärna med ett stökigt hår, helt naturligt, finns det gott om.
Men sen finns det för mig ett till krav på att de syns lite extra för mig.
Utstrålningen.
En utstrålning som visar att de trivs i sin kropp. Att de accepterar sina kurvor helt och fullt.
Att de står rakryggade bredvid smalare väninnor.
Samtidigt så har de inte ett uns av snobbighet, högfärdhet eller liknande.
De älskar sig själva utan att vara ego om det. Utan att sprida känslan av att de tycker de är vackrast.
För mig är detta det vackraste. Den nästan mulliga kroppen. De blotta 150-160 centimetrarna. Rufset in håret, utan nån form av prestation av att göra sig prålig.
Och utstrålningen.
Ser jag en sådan kvinna, så blir jag nästan lite avis. Inte på nåt elakt sätt..nej nej. Jag önskar bara att jag själv kunde känna mig duglig... och på nåt sätt skaffa mig en lika underbar utstrålning.
Nej, jag tycker inte att anorektiker är vackra. Jag tycker inte muskelknuttar är det heller.
Jag tycker lagom är bäst, och då insidan av en människas sol strålar genom huden... Då tycker jag det är som vackrast.
Hur ser en vacker människa ut för dig?
Måste man vara smal?
Måste man ha fint hår?
Ögon?
Kommentera gärna! Vore kul och intressant att se era svar.
Jag vet vad en vacker människa är för mig. Och trots att jag var mitt uppe i min ätstörning när jag insåg det, så var det följande:
Jag ser dom ibland. Kvinnorna.
Dom som är lite för korta för dagens ideal. Dom som är lite för kurviga för att klassas som snygga.
Just dessa kvinnor, gärna med ett stökigt hår, helt naturligt, finns det gott om.
Men sen finns det för mig ett till krav på att de syns lite extra för mig.
Utstrålningen.
En utstrålning som visar att de trivs i sin kropp. Att de accepterar sina kurvor helt och fullt.
Att de står rakryggade bredvid smalare väninnor.
Samtidigt så har de inte ett uns av snobbighet, högfärdhet eller liknande.
De älskar sig själva utan att vara ego om det. Utan att sprida känslan av att de tycker de är vackrast.
För mig är detta det vackraste. Den nästan mulliga kroppen. De blotta 150-160 centimetrarna. Rufset in håret, utan nån form av prestation av att göra sig prålig.
Och utstrålningen.
Ser jag en sådan kvinna, så blir jag nästan lite avis. Inte på nåt elakt sätt..nej nej. Jag önskar bara att jag själv kunde känna mig duglig... och på nåt sätt skaffa mig en lika underbar utstrålning.
Nej, jag tycker inte att anorektiker är vackra. Jag tycker inte muskelknuttar är det heller.
Jag tycker lagom är bäst, och då insidan av en människas sol strålar genom huden... Då tycker jag det är som vackrast.
Puh...
Hemma från samtalet på psyk. Stödkontakt bara. Ingen terapi.
Det är alltid jobbigt första samtalet... man ska förklara hela livet på mindre än en timme.
När jag gick därifrån var skallen extrem-speedad och samtidigt slutkörd.
Nu vill jag mest bara sova.
Är smått irriterad. Privata saker, jag tar inte upp det på bloggen.
Men sådär irriterad så man bara blir lessen på det.
Irritationen växer och brer ut sig över andra saker.
Läser bla en blogg, och jag fattar inte varför jag fortsätter läsa den. Den gör mig bara än mer förbannad.
(Ja vissa vet vilken det är. Här är det dock fritt att kommentera, vilket det inte bär på den bloggen. Jag publicerar alla kommentarer såvida inte ni själva specifikt ber om att inte publicera den)
Skallabank.
Tandvärk.
Nack o rygg-värk.
Ont i nerverna jag fick sprutor i igår.
Life is LOVELY!!! .... eller hur, va...
Det är alltid jobbigt första samtalet... man ska förklara hela livet på mindre än en timme.
När jag gick därifrån var skallen extrem-speedad och samtidigt slutkörd.
Nu vill jag mest bara sova.
Är smått irriterad. Privata saker, jag tar inte upp det på bloggen.
Men sådär irriterad så man bara blir lessen på det.
Irritationen växer och brer ut sig över andra saker.
Läser bla en blogg, och jag fattar inte varför jag fortsätter läsa den. Den gör mig bara än mer förbannad.
(Ja vissa vet vilken det är. Här är det dock fritt att kommentera, vilket det inte bär på den bloggen. Jag publicerar alla kommentarer såvida inte ni själva specifikt ber om att inte publicera den)
Skallabank.
Tandvärk.
Nack o rygg-värk.
Ont i nerverna jag fick sprutor i igår.
Life is LOVELY!!! .... eller hur, va...
29 mars 2010
Snurr
Har funderat hit o dit, kollat rundor osv... haft ideer om nåt riktigt riktigt vettigt som jag vill skriva om.... men sen bara försvann det.
Jag kommer inte på vad det va!
Smärtläkaren idag. Sprutor i armbågarna.
Vidare till min fd terapeut för 3-mån uppföljning. Gick bra.
Hem... slappa... kolla läget på tv o dator...
Och så fick jag den där iden om vad jag skulle skriva... Idén som nu e puts väck...
Ibland blir jag verkligen knäpp på mig själv.
Jag kommer inte på vad det va!
Smärtläkaren idag. Sprutor i armbågarna.
Vidare till min fd terapeut för 3-mån uppföljning. Gick bra.
Hem... slappa... kolla läget på tv o dator...
Och så fick jag den där iden om vad jag skulle skriva... Idén som nu e puts väck...
Ibland blir jag verkligen knäpp på mig själv.
28 mars 2010
Klar
Köttgrytan tog sin stund att fixa men nu e den klar. Blev en heldel, så det va bra.
Kött, lök, morötter, palsternacka, Stora vita börnor, kidneybönor,vitlök, kokosmjölk, buljong, lite sesamolja och lite lättcremefresh... Käkade nyss och de var kanon :)
När vi bodde i Sri Lanka 94-95, lärde mamma sig en del om annorlunda kryddningar. Mamma har alltid gillat laga mat, och jag har väl fått det efter henne. Har lätt för det. Slänger ihop lite hursomhelst och det blir kanon. Inga kokböcker här inte :)
Iallafall... mamma började laga mat med den kryddningen, och nu gör även jag det.
Ingefära, kanel och kardemumma... lite koriander går oxå bra att ha i. Blandningen gör att det inte smakar nåt karaktäristiskt av vardera krydda. Istället kommer en god asiatisk/indisk smak fram.
Ja, där fick ni veta det hehe...
Imorrn är det full rulle... Ska både till Dr Pain (smärtkliniken) och Uppföljningssamtal med min gamla terapeut.
Älsklingen jobbar...
Nä, en vila på maten, sen fixa klart naglarna...
Kött, lök, morötter, palsternacka, Stora vita börnor, kidneybönor,vitlök, kokosmjölk, buljong, lite sesamolja och lite lättcremefresh... Käkade nyss och de var kanon :)
När vi bodde i Sri Lanka 94-95, lärde mamma sig en del om annorlunda kryddningar. Mamma har alltid gillat laga mat, och jag har väl fått det efter henne. Har lätt för det. Slänger ihop lite hursomhelst och det blir kanon. Inga kokböcker här inte :)
Iallafall... mamma började laga mat med den kryddningen, och nu gör även jag det.
Ingefära, kanel och kardemumma... lite koriander går oxå bra att ha i. Blandningen gör att det inte smakar nåt karaktäristiskt av vardera krydda. Istället kommer en god asiatisk/indisk smak fram.
Ja, där fick ni veta det hehe...
Imorrn är det full rulle... Ska både till Dr Pain (smärtkliniken) och Uppföljningssamtal med min gamla terapeut.
Älsklingen jobbar...
Nä, en vila på maten, sen fixa klart naglarna...
Dagen idag.
Jaa, dagen idag ska fyllas med sysslor.
Just nu står bönorna o kokar. Har legat i blöt hela natten. Snart klara.
Har varit nere o handlat det jag glömde igår...b så nu kan jag göra den där köttgrytan som sen ska frysas in.
Började med nagel-fixandet igårkväll, och kommer väl slutföra det idag...
En maskin tvätt borde jag verkligen slänga in med...
Men just nu njuter jag av en skål med mjölk o musli ;)
Just nu står bönorna o kokar. Har legat i blöt hela natten. Snart klara.
Har varit nere o handlat det jag glömde igår...b så nu kan jag göra den där köttgrytan som sen ska frysas in.
Började med nagel-fixandet igårkväll, och kommer väl slutföra det idag...
En maskin tvätt borde jag verkligen slänga in med...
Men just nu njuter jag av en skål med mjölk o musli ;)
27 mars 2010
Fnatt
Katten har fått fnatt. Hon luktar väl vår och då blir det vår-ruset i lägenheten.
Va nere o handlade lite, och jo, även jag känner att det luktar vår :) Men jag skippar nog fnattet.. räcker med att katten e knäpp.
Trött som ett as. En person skulle ringa strax efter 9, så jag gick upp vid halv ungefär. Kl 11 hade det ännu inte ringt. Skickade sms och då blev det fart minsann!
Jaja, nu e det avklarat iallafall.
Är fortfarande sådär "off" i skallen. Inte riktigt här lixom. Halv dizzy.. inget fokus... ja, svårt att förklara.
Tjingeling :)
ps: KUL med allt nytt folk som kikar hit ;)
Va nere o handlade lite, och jo, även jag känner att det luktar vår :) Men jag skippar nog fnattet.. räcker med att katten e knäpp.
Trött som ett as. En person skulle ringa strax efter 9, så jag gick upp vid halv ungefär. Kl 11 hade det ännu inte ringt. Skickade sms och då blev det fart minsann!
Jaja, nu e det avklarat iallafall.
Är fortfarande sådär "off" i skallen. Inte riktigt här lixom. Halv dizzy.. inget fokus... ja, svårt att förklara.
Tjingeling :)
ps: KUL med allt nytt folk som kikar hit ;)
26 mars 2010
Gaaahhh!!!
Jag är:
VANSINNIGT UTTRÅKAAAAAD!!!
Vankar fram o tillbax i lägenheten... känns som jag snart spricker.
Inte blir det ut o göra nåt heller... kroppen strejkar idag.
Suck
VANSINNIGT UTTRÅKAAAAAD!!!
Vankar fram o tillbax i lägenheten... känns som jag snart spricker.
Inte blir det ut o göra nåt heller... kroppen strejkar idag.
Suck
:)
Det är vår idag!
Massa plusgrader, sol osv :)
Dock sitter jag med skallabank och spänningar även idag. Det är på vänster sida... och jag har mina aningar om vad allt beror på...tyvärr.
Vänster nedre kindtanden... Ett stort hål som gör förbannat ont emellanåt. Spridit sig till ont i örat, ont i käkmusklerna, ont i vänstra nackmusklerna, vänster axel, vänster övre rygg... + en punkt på vänster sida av skallen. Där det känns som nån slagit en hammare... sådär lixom markerat på bara ett ställe.
Pga smärtan har jag spännt mig flera dar (ok, pga lite annat med...) och käkat värktabletter.
Att spänna sig gör ju lixom inte saken bättre...
Men jag klarar fan inte tandläkaren... allvarligt. Jag gör verkligen inte det...
Skit med.
Jaja, solen skiner ju iallafall... eller hur?
Massa plusgrader, sol osv :)
Dock sitter jag med skallabank och spänningar även idag. Det är på vänster sida... och jag har mina aningar om vad allt beror på...tyvärr.
Vänster nedre kindtanden... Ett stort hål som gör förbannat ont emellanåt. Spridit sig till ont i örat, ont i käkmusklerna, ont i vänstra nackmusklerna, vänster axel, vänster övre rygg... + en punkt på vänster sida av skallen. Där det känns som nån slagit en hammare... sådär lixom markerat på bara ett ställe.
Pga smärtan har jag spännt mig flera dar (ok, pga lite annat med...) och käkat värktabletter.
Att spänna sig gör ju lixom inte saken bättre...
Men jag klarar fan inte tandläkaren... allvarligt. Jag gör verkligen inte det...
Skit med.
Jaja, solen skiner ju iallafall... eller hur?
25 mars 2010
Knas i skallen
Har suttit och fokuserat alltför länge på viktiga papper och blanketter nu. Skallen är smockfull av info och koncentrationen har nästan satt käken i kramp.
Känner mig obehagligt off från mig själv.
Många intryck under lång dag (förutompappersarbetet)... Startade dagen med att kolla på ett gammalt avsnitt av Uppdrag Granskning. Om Vellinge kommun...
Fortsatte sen med att kolla på ett annat avsnitt; Den andra våldtäckten.
Efter det ett intensivt tag vid datorn, och sen diverse dokumentärer på tv:n. Blogg-koll och bloggande. Kommenterande osv...
Avrundat med att kolla på House.
Dessutom tandvärk och ont i örat.
Känner mig off på det sättet att jag är för spänd i ansiktet, hjärnan, nacken, axlarna... biter ihop utan att jag vill osv.
Dessutom är jag väldigt trött på obstinata bloggare...
Känner mig obehagligt off från mig själv.
Många intryck under lång dag (förutompappersarbetet)... Startade dagen med att kolla på ett gammalt avsnitt av Uppdrag Granskning. Om Vellinge kommun...
Fortsatte sen med att kolla på ett annat avsnitt; Den andra våldtäckten.
Efter det ett intensivt tag vid datorn, och sen diverse dokumentärer på tv:n. Blogg-koll och bloggande. Kommenterande osv...
Avrundat med att kolla på House.
Dessutom tandvärk och ont i örat.
Känner mig off på det sättet att jag är för spänd i ansiktet, hjärnan, nacken, axlarna... biter ihop utan att jag vill osv.
Dessutom är jag väldigt trött på obstinata bloggare...
Svar till Elin
Efter min tid på behandlingshemmet uppfyllde jag inte heller kriterierna för Borderline. Därför har jag Personlighetsstörning UNS.
Dock är dom inte helt eniga om detta på Psyk på den ort jag nu bor. Men de har inte heller haft möjlighet att träffa mig tillräckligt mkt.
Vissa tycker därför jag har Borderline än, men proffesionella människor som känner mig bättre (terapeut, läkare sen innan) säger att jag definitivt inte uppfyller kriterierna för Borderline. Därför är de ännu säkra på UNS.
Själv kan jag inte se att jag skulle uppfylla kriterierna för Borderline längre.
Jag har lärt mig på nytt att tänka och resonera. Detta på ett sätt som inte är tillräckligt likt en person med Borderline. Mitt nya sätt att tänka har jag präntat in så djupt att det nu blivit naturligt för mig. Har "lärt om mig".
Dock är dom inte helt eniga om detta på Psyk på den ort jag nu bor. Men de har inte heller haft möjlighet att träffa mig tillräckligt mkt.
Vissa tycker därför jag har Borderline än, men proffesionella människor som känner mig bättre (terapeut, läkare sen innan) säger att jag definitivt inte uppfyller kriterierna för Borderline. Därför är de ännu säkra på UNS.
Själv kan jag inte se att jag skulle uppfylla kriterierna för Borderline längre.
Jag har lärt mig på nytt att tänka och resonera. Detta på ett sätt som inte är tillräckligt likt en person med Borderline. Mitt nya sätt att tänka har jag präntat in så djupt att det nu blivit naturligt för mig. Har "lärt om mig".
Jo,men föresten!
Blir glad över kommentarer jag får! Och superglad såklart när nytt folk hittar hit ;)
Gör en liten "up-date" om att jag ar flera underbloggar. Ni hittar dom i sidokolumnen. Vill ni ha tillgång till skyddade bloggen, maila mig. Glöm inte att ge mig en mailadress bara...
Jag skriver sällan i skyddade bloggen, men där finns bla en decennium-krönika som kan vara av intresse ;)
Gör en liten "up-date" om att jag ar flera underbloggar. Ni hittar dom i sidokolumnen. Vill ni ha tillgång till skyddade bloggen, maila mig. Glöm inte att ge mig en mailadress bara...
Jag skriver sällan i skyddade bloggen, men där finns bla en decennium-krönika som kan vara av intresse ;)
Hmm..
Jag läser, som ni vet, en hel del bloggar. Och jag läser även bloggar som jag inte är så förtjust i egentligen. Som inte delar min uppfattning osv.
Varför läser jag dem då? Ja, jag tycker helt enkelt att jag inte har rätt att tycka olika saker, om jag inte har insikt i motsatsen. Nåt sånt.
Tex så läser jag bloggar som handlar om kampen mot ätstörningar, men jag läser även Pro-ana-bloggar. Dock med mindre intresse, men ändock.
Eller... ja, jag läser inte extrema pro-ana-bloggar, för det blir jag bara förbannad och upprörd över. Men jag läser ändå lite från den synen av saken oxå.
Dessutom läser jag om synen från oroliga vänner samt föräldrar.
Analyserande, i jakt på förståelse... det är det som får mig att läsa från flera synhåll.
En del blogginlägg blir jag bokstavligen ändå förbannad på. Oftast "håller jag käft" och kommenterar inte. Tycker inte om att försöka "skriva genomtänkta kommentarer under vrede". Det brukar inte bli så bra.
Men när irritationen lagt sig, kan jag komma tillbaka o säga nåt jag tycker är vettigt.
Jag är övertygad om att man måste lära sig se ur flera synvinklar om man ska lära sig något.
Detta hade jag extremt svårt med som tonåring. Det har nog de flesta.
Som tonåring hör det till att man ser saker svart eller vitt. Att man tycker antingen eller osv. Det är en del i utvecklingen till att bli självständig och vuxen.
För mig fortsatte detta upp i högre ålder. Jag lärde mig inte att hitta mellanlägen eller se från andra synvinklar. Jag minns mycket väl hur många bråk jag och mamma hade om detta. Lika envisa båda två.
Detta är en av svårigheterna när man har borderline. Oförmågan att se grå-zonen. Svart-vitt tänkande. Där detta inte "går över" när man kommit ur tonårs-fasen.
Under tiden på behandlingshemmet och efter, lärde jag mig att hantera detta. Kanske lärde jag mig det extremt? Har jag svårt för nåt, men som jag vill förändra, så gör jag det i regel överdrivet (och ja, jag ser att detta oxå är ett antingen-eller-beteende).
Hursomhelst så har jag nu svårigheter att se hur andra inte VILL se från flera synvinklar.
Man lär sig så vansinnigt mkt mer om man tillåter sig det. Om man kan lära av det är det guld värt. Men även att kunna se en annan synvinkel och inse att man inte håller med.
Känns som jag bara babblar på... har svårt att beskriva det. Men hoppas ni kanske fattar ändå?
Hur är det för er?
Blir ni som obstinata tonåringar när det gäller åsikter?
Kan ni ta in i medvetandet att det kan finnas andra lösningar?
Klart att jag fortfarande har stunder då jag blir som en obstinat tonåring.
Bara härom kvällen satt jag och älsklingen och diskuterade etiska frågor, politik och Guds-tro... Vilda diskussioner kan jag lova! Haha. Men det är kul och intressant! Och är det nåt vi inte är säkra på i nån fråga... slänger vi oss på datorerna och googlar svar hehehe.
Varför läser jag dem då? Ja, jag tycker helt enkelt att jag inte har rätt att tycka olika saker, om jag inte har insikt i motsatsen. Nåt sånt.
Tex så läser jag bloggar som handlar om kampen mot ätstörningar, men jag läser även Pro-ana-bloggar. Dock med mindre intresse, men ändock.
Eller... ja, jag läser inte extrema pro-ana-bloggar, för det blir jag bara förbannad och upprörd över. Men jag läser ändå lite från den synen av saken oxå.
Dessutom läser jag om synen från oroliga vänner samt föräldrar.
Analyserande, i jakt på förståelse... det är det som får mig att läsa från flera synhåll.
En del blogginlägg blir jag bokstavligen ändå förbannad på. Oftast "håller jag käft" och kommenterar inte. Tycker inte om att försöka "skriva genomtänkta kommentarer under vrede". Det brukar inte bli så bra.
Men när irritationen lagt sig, kan jag komma tillbaka o säga nåt jag tycker är vettigt.
Jag är övertygad om att man måste lära sig se ur flera synvinklar om man ska lära sig något.
Detta hade jag extremt svårt med som tonåring. Det har nog de flesta.
Som tonåring hör det till att man ser saker svart eller vitt. Att man tycker antingen eller osv. Det är en del i utvecklingen till att bli självständig och vuxen.
För mig fortsatte detta upp i högre ålder. Jag lärde mig inte att hitta mellanlägen eller se från andra synvinklar. Jag minns mycket väl hur många bråk jag och mamma hade om detta. Lika envisa båda två.
Detta är en av svårigheterna när man har borderline. Oförmågan att se grå-zonen. Svart-vitt tänkande. Där detta inte "går över" när man kommit ur tonårs-fasen.
Under tiden på behandlingshemmet och efter, lärde jag mig att hantera detta. Kanske lärde jag mig det extremt? Har jag svårt för nåt, men som jag vill förändra, så gör jag det i regel överdrivet (och ja, jag ser att detta oxå är ett antingen-eller-beteende).
Hursomhelst så har jag nu svårigheter att se hur andra inte VILL se från flera synvinklar.
Man lär sig så vansinnigt mkt mer om man tillåter sig det. Om man kan lära av det är det guld värt. Men även att kunna se en annan synvinkel och inse att man inte håller med.
Känns som jag bara babblar på... har svårt att beskriva det. Men hoppas ni kanske fattar ändå?
Hur är det för er?
Blir ni som obstinata tonåringar när det gäller åsikter?
Kan ni ta in i medvetandet att det kan finnas andra lösningar?
Klart att jag fortfarande har stunder då jag blir som en obstinat tonåring.
Bara härom kvällen satt jag och älsklingen och diskuterade etiska frågor, politik och Guds-tro... Vilda diskussioner kan jag lova! Haha. Men det är kul och intressant! Och är det nåt vi inte är säkra på i nån fråga... slänger vi oss på datorerna och googlar svar hehehe.
Morrn?
Fattar inte vad jag gör uppe redan. Vill sova många timmar till ju...
Katten sussar finfint i knät.
Hungrig... Mjölk o musli...here I come!
Katten sussar finfint i knät.
Hungrig... Mjölk o musli...here I come!
24 mars 2010
Trött!
Missen jamar o håller på. Pigg precis som vanligt e hon :)
Var i stan och fick min B-spruta. Snackade länge med sköterskan.
Sen var det att åka hem, käka lite o slänga sig i soffan. Där fastnade jag o älsklingen först framför House och sen Det Okända.
Tror dagens långa inlägg tog musten ur mig rent skrivmässigt. Hittar inte riktigt ork att pränta ner nåt mer viktigt idag.
See ya
Var i stan och fick min B-spruta. Snackade länge med sköterskan.
Sen var det att åka hem, käka lite o slänga sig i soffan. Där fastnade jag o älsklingen först framför House och sen Det Okända.
Tror dagens långa inlägg tog musten ur mig rent skrivmässigt. Hittar inte riktigt ork att pränta ner nåt mer viktigt idag.
See ya
Mmm...jaja...
Ja, det blev ett extremt långt inlägg det jag nyss skrev. Men om nån orkar läsa det så hoppas jag att det hjälpt lite i förståelsen om Fibromyalgi.
Då startade det på riktigt. Om Fibromyalgi.
I september 2000 hamnade jag på sjukhus pga av anorexi. Efter ett par dagar beslöts det att jag skulle ha näringsdropp (vitrimix). 1 liter = 1000kcal.
Första droppnålen sattes. Den satt där i 2 dar om jag inte minns fel. Sen gled den ut från kärlet. Man satte en ny i armvecket och gav mig dropp igen. När nästa droppåse skulle kopplas började det.
Droppet skulle in på 4 timmar. Efter 2-3 timmar hade det knappt gått in nåt, vilket jag såklart var glad över.
Men sen började jag få riktigt ont. Armen svullnade upp. Jag kallade på sköterskan.
Det visade sig att nålen glidit ur kärlet igen och droppet hade istället hamnat subkutant (under huden). Detta är inte ovanligt. Men när det gäller tex dropp som Vitrimix, är det illa.
Eftersom Vitrimix är ett dropp med näring och proteiner, och inte enbart "socker och salt-lösning" har kroppen mycket svårare att transportera bort det om det hamnar på fel ställe.
Det kan ta flera år att transportera bort protein som hamnar subkutant eller intramuskulärt (i muskelvävnaden).
...och det gör riktigt ont...
Vid denna tiden befann jag mig alltså i vad som kan kallas både fysisk och psykisk kris. Mina hormoner var ju dessutom knäppa pga svälten. Jag var gravt underviktig, och jag mådde riktigt dåligt psykiskt. På detta kom den där extra fysiska grejen med att droppet gick in fel.
Om man läser om orsakerna till Fibromyalgi, ser man att man inte vet anledningen. Men man har sett att det ofta finns hos framför allt även hos mamman eller mormor/farmor. Dock behövs det något som "triggar igång" sjukdomen. Det sägs att detta oftast görs just genom en fysisk eller psykisk kris. Alternativt hormonförändringar.
"Kriserna" fysiskt kan vara nån operation, skada eller dylikt.
"Kriserna" psykiskt kan vara svår depression, skillsmässa, död/sorg, svår psykisk ohälsa.
Jag vet att jag hade värk långt innan detta. Men det var betydligt lindrigare. Jag hade ont i knäna och övre ryggen. Det hade jag haft sedan ca 5 år tillbaka. Dock trodde jag detta berodde på nåt helt annat. Jag hade en väldigt stor byst, utvecklades rätt tidigt osv och ryggen tog stryk av detta. Knäna hade säkert fått extra belastning på nåt sätt genom konståkning eller judo... trodde jag.
Men sen efter den där dagen i september 2000, då smärtan bara blev värre och värre... Började jag leta efter annan möjlig förklaring. Jag hade ju knappast ont i ryggen längre pga av stor byst tex (hade bara små skinnpåsar som inte ens kunde fylla minsta A-kupan). Knäna belastade jag inte heller. Jag tränade inte ens ju.
Benskörhet hade jag inte. Det visste jag för det hade kollats upp.
Dessutom flyttade smärtan sig. Ett tag var det nacken, sen foten, sen ryggen, sen händerna, sen höften osv.
Jag lät det vara ett tag. Jag hade annat för mig (Ätstörnings-behandlingen) som fyllde hela mig.
Det skulle säkert bli bättre snart... Typ.
Men trots att jag blev bättre från min anorexi, så fanns smärtan kvar. Och den blev värre ju längre tiden gick.
Jag tog blodprov efter blodprov på vårdcentralen för att se vad det kunde vara, men de hittade inget. Jag åt alla möjliga smärtstillande, men inget hjälpte.
När jag bodde på behandlingshemmet (2005-10 till 2008-02) var jag flera ggr på den lokala vårdcentralen. Min läkare där började efter en tid misstänka att smärtan var Fibromyalgi. Han skickade en remiss till en smärtklinik för utredning.
Utredningen gjordes, och jag fick svaret.
Det var Fibro. Det skulle aldrig visa nåt på några blodprover, och vissa läkare skulle aldrig ens erkänna att det var en giltlig sjukdom just pga detta.
Trots att en diagnos satts, möttes jag av läkare på andra ställen som viftade bort diagnosen och sa: Äh, du har bara ont i själen. Gå hem med dig nu! (detta t o m då jag fått åka in med ambulans till SöS pga smärtorna...). Läkaren som sa detta, påstod sig dessutom vara specialist på smärtsjukdomar.
Tack för den!
Att dessutom mötas av folk (både vårdpersonal och andra människor) som sa: Du är ju så ung, det kan inte va nåt fel på dig ju!
Eller: Äh, Fibromyalgi, det är väl det som kallades Kärringsjukan innan va? Eller Sveda-värk-bränn-sjukan va? Det e ingen riktig sjukdom, det är bara gnälligt folk som inte har nåt annat att göra som säger att de har den.
Fibromyalgi går inte att bota. Det finns inga direkta läkemedel som hjälper och det går inte att läsa på några blodprover om man har det. Därav denna attityd hos folk.
Hjälpen rent läkemedelsaktigt, är vissa antidepressiva, som visat sig kunna blockera en del av de smärtsignaler som går upp i hjärnans smärtcentrum, när de ska förbi ryggraden.
Men dessa läkemedel fungerar bara hos en del.
Jag har testat utbudet, och tyvärr verkar jag vara en som inget funkar på.
Cymbalta äter jag dagligen. Det sattes in mot min depression innan jag fick fibro-diagnosen. Den har funkat bra mot depressionen, och vi har därför inte haft anledning att sätta ut den. Att det dessutom visat sig vara en fibro-medicin, var ju bara bra. Men jag vet egentligen inte om den hjälper just mig mot det.
Lyrica är en annan medicin. Jag åt den ett tag, ökade dosen osv, men inget resultat.
Gabapentin tål jag inte. Efter bara några dagar svullnade jag upp i svalget och fick därför andningssvårigheter.
Tryptizol är väl den medicin som man längst känt till kan påverka smärtsignalerna i ryggmärgen. Jag hade inte heller effekt av den. Det enda som hände var att jag gick upp i vikt.
Sifrol är egentligen en Parkinsson-medicin, men som i amerikansk forskning visat sig ha viss effekt på fibromyalgi-smärtor.
Inte heller den gav effekt tyvärr.
Det är möjligt att jag missat nån medicin jag testat... Men jag vet att jag testat det som finns och mer därtill efter många och långa diskussioner med min smärtläkare.
Tradolan hjälpte lite mot smärttopparna ett tag. Det är en vanlig smärtstillande medicin som inte verkar på det sättet som ovanstående mediciner gör.
Jag åt Tradolan i 2-3 månader, men den gav en bestående bieffekt.
Hos vissa smärtpatienter kan en del vanliga smärtstillande som används under längre tid, förvärra smärtan.
Så även om jag för stunden (ett par timmar) blev hjälpt av medicinen, så blev smärtan i långa loppet värre. Denna försämring har inte blivit bättre trots att jag inte ätit tradolan på ett par år nu. Troligtvis kommer det inte bli bättre heller.
Den behandling som hjälpt mig, har bara varit de nervblockader jag får.
Ett långtidsverkande bedövningsmedel injiceras i nerverna. Detta gör jag ca 1 ggn i månaden. Det ger en lite lindrande lokal effekt i upp till ett par veckor. Ofta får jag ringa efter en akuttid 1-2 veckor innan jag har min nästa tid, eftersom smärtan blir för svår.
Tyvärr har det ju nu visat sig att mina nervtrådar, efter alla injektioner, fått ta stryk. Därför har jag nu även Neuropati. Det innebär för mig att jag ständigt har stickningar i fingrarna (som man kan känna när handen "somnat" ochhåller på att vakna igen) samt ganska ofta i fötterna/tårna. Jag har även ofta domningar från armbågen och neråt, samt från knäna och neråt. Med "ofta" menar jag 10-20ggr om dagen. Detta får jag nu behandlat med b-sprutor och Falsyratabletter. Men det är ändå inte säkert att det kommer bli bra.
Jag har svårare nervsmärta oxå. Nervsmärtan visar sig genom att jag får en brännande känsla över ett stort hudområde (tex hela armen) som sitter i flera timmar, trots att jag bara "knackat" lite lätt på handleden.
Nervsmärtan och den bultande/blixtrande smärtan jag har längs nervtrådarna (som när man slår i armbågsnerven) är den sortens smärta jag sämst kan hantera psykiskt.
Vid Fibromyalgi är det nåt fel på mängden smärtsignaler. Det skickas många fler signaler än vad det borde, samt att det skickas när det inte alls ska egentligen.
Jag brukar beskriva det såhär:
Tryck ett finger långsamt hårdare på bröstkorgen tills det gör ont. Tänk dig sen att hos en med fibro, gör det ont 10ggr snabbare än vad det gjorde för dig. Dessutom sitter smärtan kvar 10ggr längre...och sprider sig över ett betydligt större område.
(OBS: Jag pratar om MIN smärta nu. Smärtan hos fibro-patienter är väldigt varierande i både sätt och i smärttröskel. Gemensamt är dock att man är mer smärtkänslig)
Jag kan få ont av en sån liten sak som att det är muddar på en tröjas ärm... av att kläderna veckar sig på nåt ställe... osv.
Ofta reagerar fibro-patienter på kyla. Smärtan blir ofta värre då.
Jag reagerar både på kyla och värme. För mig är det optimalt med 22grader inomhus, och 17-22 grader utomhus.
Jag reagerar på om jag mår dåligt psykiskt. Ofta spänner man kroppen utan att man vet om det då, och detta ger smärta.
Sover jag dåligt = samma sak. Stress är samma sak.
Jag gick på massage/aktiv avslappning och akupunktur i flera år. Detta hjälpte dock bara några timmar efter behandlingen vilket gjorde att jag fick behandling 4 dar i veckan.
Jag tränade vattengympa förra terminen, men ett pass gjorde att jag var halvdöd till nästa pass tyvärr.
Det är viktigt att hålla igång kroppen om man har fibro, men det måste vara under kontrollerade former. Gränsen är hårfin på vad som är lagom och vad som är för mycket.
Promenader kan vara lagom, men inte för långa. Styrketräning kan däremot vara skadligt och förvärra smärtan istället. Det är viktigt att hålla en balans mellan smärtan och träningen. Man ska tex inte träna om man har ont. Då har man tagit i för mkt och kroppen visar detta. Men tar man det försiktigt och långsamt, kan man tåla träningen mer o mer innan det kommer till "ont-gränsen"
Det är inte heller ovanligt att man känner sig sjuk om man har fibro. Det finns en förklaring till det.
I kroppen finns en massa smärtreceptorer. Det är dom som "fångar upp" signalen om smärta någonstans.
Vid dessa receptorer finns små "nystan". Om kroppen signalerar smärta nånstans, reagerar dessa nystan med att skicka ut ett inflammatoriskt ämne. Ämnet hjälper oss genom att starkare visa att vi ska ta det försiktigt med det området, så att det får läka.
Detta sker hela tiden hos alla människor. Inget onormalt alls, och det är bara ett fåtal gånger som vi uppfattar att det blir en inflammation av det. Då tar vi kanske en Ipren och hoppas det går över. Ännu färre gånger blir det så allvarligt att vi går till läkaren och får behandling.
Eftersom smärtsignalerna är fler hos en med fibro, utsöndras det mer och oftare detta ämne. Dessutom signalerar nerverna fel och vi får ont på ställen som inte utsatts för skada eller tryck osv. Smärtan flyttar ju oxå ofta på sig.
Pga detta kan man ibland känna sig fysiskt sänkt, lite småsjuk, hängig osv. Just eftersom det inflammatoriska ämnet utsöndras så mkt mer.
Kroppens smärtceller är de enda cellerna som inte registrerar en "uttröttande" verkan.
Förklaring: Kroppens sinnen. Tex lukt. Går vi in i en ladugård där det stinker gödsel, så tycker vi att det luktar illa i början. Efter en tid ser dock inte kroppen nåt behov av att fortsätta skicka dessa illaluktande signalerna till hjärnan för registrering. Det gör att vi efter ett tag inte tycker att lukten är så farlig eller besvärande som vi tyckte när vi kom in i ladugården.
Denna egenskap har inte smärtsignalerna. Det är snarare tvärtom. Smärtan fortsätter kännas under lång tid och mattas inte av som stanken/luktintrycket. Vid långvarig smärta skickar dessutom kroppen istället fler signaler. Detta gör att man kan uppleva att samma smärta egentligen gör mer ont efter ett tag, trots att nivån är densamma.
Informationen jag skrivit ner är tagen från många olika ställen och under många år. En hel del är allmän info eller sånt jag lärt mig i skolan (gymnasie/komvux/högskolan). Andra delar av infon är direkt från min smärtläkare.
Jag har även läst otaliga sidor på internet de senaste åren om detta.
Dock vill jag påpeka att informationen jag har skaffat mig, är helt anpassad och sökt efter min egna smärta. Under mina villkor. Jag har enbart haft anledning att söka fakta som stämmer för min kropp och mina besvär.
Jag påpekar därför igen, att Fibromyalgi kan se väldigt olika ut från person till person.
Första droppnålen sattes. Den satt där i 2 dar om jag inte minns fel. Sen gled den ut från kärlet. Man satte en ny i armvecket och gav mig dropp igen. När nästa droppåse skulle kopplas började det.
Droppet skulle in på 4 timmar. Efter 2-3 timmar hade det knappt gått in nåt, vilket jag såklart var glad över.
Men sen började jag få riktigt ont. Armen svullnade upp. Jag kallade på sköterskan.
Det visade sig att nålen glidit ur kärlet igen och droppet hade istället hamnat subkutant (under huden). Detta är inte ovanligt. Men när det gäller tex dropp som Vitrimix, är det illa.
Eftersom Vitrimix är ett dropp med näring och proteiner, och inte enbart "socker och salt-lösning" har kroppen mycket svårare att transportera bort det om det hamnar på fel ställe.
Det kan ta flera år att transportera bort protein som hamnar subkutant eller intramuskulärt (i muskelvävnaden).
...och det gör riktigt ont...
Vid denna tiden befann jag mig alltså i vad som kan kallas både fysisk och psykisk kris. Mina hormoner var ju dessutom knäppa pga svälten. Jag var gravt underviktig, och jag mådde riktigt dåligt psykiskt. På detta kom den där extra fysiska grejen med att droppet gick in fel.
Om man läser om orsakerna till Fibromyalgi, ser man att man inte vet anledningen. Men man har sett att det ofta finns hos framför allt även hos mamman eller mormor/farmor. Dock behövs det något som "triggar igång" sjukdomen. Det sägs att detta oftast görs just genom en fysisk eller psykisk kris. Alternativt hormonförändringar.
"Kriserna" fysiskt kan vara nån operation, skada eller dylikt.
"Kriserna" psykiskt kan vara svår depression, skillsmässa, död/sorg, svår psykisk ohälsa.
Jag vet att jag hade värk långt innan detta. Men det var betydligt lindrigare. Jag hade ont i knäna och övre ryggen. Det hade jag haft sedan ca 5 år tillbaka. Dock trodde jag detta berodde på nåt helt annat. Jag hade en väldigt stor byst, utvecklades rätt tidigt osv och ryggen tog stryk av detta. Knäna hade säkert fått extra belastning på nåt sätt genom konståkning eller judo... trodde jag.
Men sen efter den där dagen i september 2000, då smärtan bara blev värre och värre... Började jag leta efter annan möjlig förklaring. Jag hade ju knappast ont i ryggen längre pga av stor byst tex (hade bara små skinnpåsar som inte ens kunde fylla minsta A-kupan). Knäna belastade jag inte heller. Jag tränade inte ens ju.
Benskörhet hade jag inte. Det visste jag för det hade kollats upp.
Dessutom flyttade smärtan sig. Ett tag var det nacken, sen foten, sen ryggen, sen händerna, sen höften osv.
Jag lät det vara ett tag. Jag hade annat för mig (Ätstörnings-behandlingen) som fyllde hela mig.
Det skulle säkert bli bättre snart... Typ.
Men trots att jag blev bättre från min anorexi, så fanns smärtan kvar. Och den blev värre ju längre tiden gick.
Jag tog blodprov efter blodprov på vårdcentralen för att se vad det kunde vara, men de hittade inget. Jag åt alla möjliga smärtstillande, men inget hjälpte.
När jag bodde på behandlingshemmet (2005-10 till 2008-02) var jag flera ggr på den lokala vårdcentralen. Min läkare där började efter en tid misstänka att smärtan var Fibromyalgi. Han skickade en remiss till en smärtklinik för utredning.
Utredningen gjordes, och jag fick svaret.
Det var Fibro. Det skulle aldrig visa nåt på några blodprover, och vissa läkare skulle aldrig ens erkänna att det var en giltlig sjukdom just pga detta.
Trots att en diagnos satts, möttes jag av läkare på andra ställen som viftade bort diagnosen och sa: Äh, du har bara ont i själen. Gå hem med dig nu! (detta t o m då jag fått åka in med ambulans till SöS pga smärtorna...). Läkaren som sa detta, påstod sig dessutom vara specialist på smärtsjukdomar.
Tack för den!
Att dessutom mötas av folk (både vårdpersonal och andra människor) som sa: Du är ju så ung, det kan inte va nåt fel på dig ju!
Eller: Äh, Fibromyalgi, det är väl det som kallades Kärringsjukan innan va? Eller Sveda-värk-bränn-sjukan va? Det e ingen riktig sjukdom, det är bara gnälligt folk som inte har nåt annat att göra som säger att de har den.
Fibromyalgi går inte att bota. Det finns inga direkta läkemedel som hjälper och det går inte att läsa på några blodprover om man har det. Därav denna attityd hos folk.
Hjälpen rent läkemedelsaktigt, är vissa antidepressiva, som visat sig kunna blockera en del av de smärtsignaler som går upp i hjärnans smärtcentrum, när de ska förbi ryggraden.
Men dessa läkemedel fungerar bara hos en del.
Jag har testat utbudet, och tyvärr verkar jag vara en som inget funkar på.
Cymbalta äter jag dagligen. Det sattes in mot min depression innan jag fick fibro-diagnosen. Den har funkat bra mot depressionen, och vi har därför inte haft anledning att sätta ut den. Att det dessutom visat sig vara en fibro-medicin, var ju bara bra. Men jag vet egentligen inte om den hjälper just mig mot det.
Lyrica är en annan medicin. Jag åt den ett tag, ökade dosen osv, men inget resultat.
Gabapentin tål jag inte. Efter bara några dagar svullnade jag upp i svalget och fick därför andningssvårigheter.
Tryptizol är väl den medicin som man längst känt till kan påverka smärtsignalerna i ryggmärgen. Jag hade inte heller effekt av den. Det enda som hände var att jag gick upp i vikt.
Sifrol är egentligen en Parkinsson-medicin, men som i amerikansk forskning visat sig ha viss effekt på fibromyalgi-smärtor.
Inte heller den gav effekt tyvärr.
Det är möjligt att jag missat nån medicin jag testat... Men jag vet att jag testat det som finns och mer därtill efter många och långa diskussioner med min smärtläkare.
Tradolan hjälpte lite mot smärttopparna ett tag. Det är en vanlig smärtstillande medicin som inte verkar på det sättet som ovanstående mediciner gör.
Jag åt Tradolan i 2-3 månader, men den gav en bestående bieffekt.
Hos vissa smärtpatienter kan en del vanliga smärtstillande som används under längre tid, förvärra smärtan.
Så även om jag för stunden (ett par timmar) blev hjälpt av medicinen, så blev smärtan i långa loppet värre. Denna försämring har inte blivit bättre trots att jag inte ätit tradolan på ett par år nu. Troligtvis kommer det inte bli bättre heller.
Den behandling som hjälpt mig, har bara varit de nervblockader jag får.
Ett långtidsverkande bedövningsmedel injiceras i nerverna. Detta gör jag ca 1 ggn i månaden. Det ger en lite lindrande lokal effekt i upp till ett par veckor. Ofta får jag ringa efter en akuttid 1-2 veckor innan jag har min nästa tid, eftersom smärtan blir för svår.
Tyvärr har det ju nu visat sig att mina nervtrådar, efter alla injektioner, fått ta stryk. Därför har jag nu även Neuropati. Det innebär för mig att jag ständigt har stickningar i fingrarna (som man kan känna när handen "somnat" ochhåller på att vakna igen) samt ganska ofta i fötterna/tårna. Jag har även ofta domningar från armbågen och neråt, samt från knäna och neråt. Med "ofta" menar jag 10-20ggr om dagen. Detta får jag nu behandlat med b-sprutor och Falsyratabletter. Men det är ändå inte säkert att det kommer bli bra.
Jag har svårare nervsmärta oxå. Nervsmärtan visar sig genom att jag får en brännande känsla över ett stort hudområde (tex hela armen) som sitter i flera timmar, trots att jag bara "knackat" lite lätt på handleden.
Nervsmärtan och den bultande/blixtrande smärtan jag har längs nervtrådarna (som när man slår i armbågsnerven) är den sortens smärta jag sämst kan hantera psykiskt.
Vid Fibromyalgi är det nåt fel på mängden smärtsignaler. Det skickas många fler signaler än vad det borde, samt att det skickas när det inte alls ska egentligen.
Jag brukar beskriva det såhär:
Tryck ett finger långsamt hårdare på bröstkorgen tills det gör ont. Tänk dig sen att hos en med fibro, gör det ont 10ggr snabbare än vad det gjorde för dig. Dessutom sitter smärtan kvar 10ggr längre...och sprider sig över ett betydligt större område.
(OBS: Jag pratar om MIN smärta nu. Smärtan hos fibro-patienter är väldigt varierande i både sätt och i smärttröskel. Gemensamt är dock att man är mer smärtkänslig)
Jag kan få ont av en sån liten sak som att det är muddar på en tröjas ärm... av att kläderna veckar sig på nåt ställe... osv.
Ofta reagerar fibro-patienter på kyla. Smärtan blir ofta värre då.
Jag reagerar både på kyla och värme. För mig är det optimalt med 22grader inomhus, och 17-22 grader utomhus.
Jag reagerar på om jag mår dåligt psykiskt. Ofta spänner man kroppen utan att man vet om det då, och detta ger smärta.
Sover jag dåligt = samma sak. Stress är samma sak.
Jag gick på massage/aktiv avslappning och akupunktur i flera år. Detta hjälpte dock bara några timmar efter behandlingen vilket gjorde att jag fick behandling 4 dar i veckan.
Jag tränade vattengympa förra terminen, men ett pass gjorde att jag var halvdöd till nästa pass tyvärr.
Det är viktigt att hålla igång kroppen om man har fibro, men det måste vara under kontrollerade former. Gränsen är hårfin på vad som är lagom och vad som är för mycket.
Promenader kan vara lagom, men inte för långa. Styrketräning kan däremot vara skadligt och förvärra smärtan istället. Det är viktigt att hålla en balans mellan smärtan och träningen. Man ska tex inte träna om man har ont. Då har man tagit i för mkt och kroppen visar detta. Men tar man det försiktigt och långsamt, kan man tåla träningen mer o mer innan det kommer till "ont-gränsen"
Det är inte heller ovanligt att man känner sig sjuk om man har fibro. Det finns en förklaring till det.
I kroppen finns en massa smärtreceptorer. Det är dom som "fångar upp" signalen om smärta någonstans.
Vid dessa receptorer finns små "nystan". Om kroppen signalerar smärta nånstans, reagerar dessa nystan med att skicka ut ett inflammatoriskt ämne. Ämnet hjälper oss genom att starkare visa att vi ska ta det försiktigt med det området, så att det får läka.
Detta sker hela tiden hos alla människor. Inget onormalt alls, och det är bara ett fåtal gånger som vi uppfattar att det blir en inflammation av det. Då tar vi kanske en Ipren och hoppas det går över. Ännu färre gånger blir det så allvarligt att vi går till läkaren och får behandling.
Eftersom smärtsignalerna är fler hos en med fibro, utsöndras det mer och oftare detta ämne. Dessutom signalerar nerverna fel och vi får ont på ställen som inte utsatts för skada eller tryck osv. Smärtan flyttar ju oxå ofta på sig.
Pga detta kan man ibland känna sig fysiskt sänkt, lite småsjuk, hängig osv. Just eftersom det inflammatoriska ämnet utsöndras så mkt mer.
Kroppens smärtceller är de enda cellerna som inte registrerar en "uttröttande" verkan.
Förklaring: Kroppens sinnen. Tex lukt. Går vi in i en ladugård där det stinker gödsel, så tycker vi att det luktar illa i början. Efter en tid ser dock inte kroppen nåt behov av att fortsätta skicka dessa illaluktande signalerna till hjärnan för registrering. Det gör att vi efter ett tag inte tycker att lukten är så farlig eller besvärande som vi tyckte när vi kom in i ladugården.
Denna egenskap har inte smärtsignalerna. Det är snarare tvärtom. Smärtan fortsätter kännas under lång tid och mattas inte av som stanken/luktintrycket. Vid långvarig smärta skickar dessutom kroppen istället fler signaler. Detta gör att man kan uppleva att samma smärta egentligen gör mer ont efter ett tag, trots att nivån är densamma.
Informationen jag skrivit ner är tagen från många olika ställen och under många år. En hel del är allmän info eller sånt jag lärt mig i skolan (gymnasie/komvux/högskolan). Andra delar av infon är direkt från min smärtläkare.
Jag har även läst otaliga sidor på internet de senaste åren om detta.
Dock vill jag påpeka att informationen jag har skaffat mig, är helt anpassad och sökt efter min egna smärta. Under mina villkor. Jag har enbart haft anledning att söka fakta som stämmer för min kropp och mina besvär.
Jag påpekar därför igen, att Fibromyalgi kan se väldigt olika ut från person till person.
Ny dag
8:00 prick klev jag upp. Inte pga att nån klocka ringde, nej det bara råkade bli prick kl 8.
Gårdagen var bra. Åkte in till stan och träffade en vän. Alldeles för länge sen vi sågs. Underbart var det iallafall :) Tack V!
Fick min försenade fördelsedagspresent med :) Stämpel-set till naglarna! Snacka om rätt grej till rätt tjej! Såklart kommer jag visa bild när jag fixat naglarna mina :P
Dock tog trippen och fikan i stan all min energi. Har ju knappt varit utanför lägenheten sista tiden. Så att psomenera Drottninggatan och sitta på fik, var rätt krävande. Helt snurrig i skallen efter av all rörelse o stress i stan.
Men det va värt det. Helt klart.
Kom hem och slappade i soffan. Pasta o köttbullar, film, MD House och sen trodde jag att jag skulle kollapsa av trötthet. La mig tidigt, men kunde inte somna förrän lite innan 12 iallafall.
Nähäpp... ska kolla rundor hos er nu... Tjingeling!
23 mars 2010
Drömmar såklart
Morrn...
Asså, jag fattar inte vad det e med min skalle. Drömmer jag om folk jag känner, så är det stor sannolikhet att jaag drömmer elaka saker.
Drömde inatt om en vän jag hade från 9an och tills jag flyttade till Sthlm (2000). Även flera år efter att jag flyttat hade vi kontakt, men nu e det knappt ett hej på fejjan, men ändå vänligt.
Inatt i drömmen fick jag träffa henne och hennes familj igen. Vi babblade på och hon frågade hur jag haft det och om mina sjukdomar o mående osv. Jag berättade och helt plötsligt så avbryter hon mig med att säga:
-Asså, om du inte kan berätta nåt så att jag blir intresserad så vill jag inte höra.
VA???!!! Jag blev tyst i drömmen medans hon fortsatte med att förklara att om jag inte klarade den simpla uppgiften, så skulle hon minsann inte finnas där om mitt liv skulle behövas räddas.
Vaddå knäpp dröm!
Vännen i fråga har verkligen inte gjort nånting knäppt eller sagt nåt dumt eller så.
Eftersom jag är knas i skallen så har jag typ ett tvång om att jag måste hitta förklaringar på allt.
Så jag analyserar:
Ganska klart visar drömmen att jag är rädd för att bli sårad, sviken osv. Jag berättar privata saker eftersom jag så gärna vill ha vänskap. Jag ger av mig själv väldigt mkt, och detta just för att folk kanske ska uppfatta mig som varm, godhjärtad och ärlig. Vilket jag faktiskt är.
Men jag har vuxit upp med detta tillvägagångssättet och det har resulterat i många tårar och besvikelse då det inte gått som jag önskat. Jag blev ändå utstött i skolan osv. Folk fick mig ändå att känna mig mindre värd än skiten under skorna.
Jag är rädd för svek. Svek som jag inte kan förstå, inte kan analysera fram en vettig förklaring på.
Jag är numera även rädd för hopp.
För hopp gör så ont när det inte blir som man hoppas.
Och den största smärtan kommer såklart när man tror sig känna en person och därmed har ett hopp för vänskap... men så händer det som inte ska hända, och både vänskapen och hoppet går förlorat.
Tjejen jag drömde om hade jag en väldigt nära vänskap till. Vi stöttade varandra och fanns där för varann i vått o torrt.
Men förutsättningarna runt oss gjorde att vi gled isär.
Jag flyttade först några mil längre bort till min fd pojkvän, hon skaffade pojkvän, köpte hus osv. Jag flyttade från skåne till stockholm, och avståndet rent fysiskt blev längre.
Hon hade sina psykiska svårigheter och jag blev anorektisk här uppe.
Vi som funnit varann, vi som skulle bo grannar och prata skvaller över staketet med ungarna rännande runt oss... ja det blev ju inte så.
Valde jag bort henne för anorexin eller valde anorexin bort henne?
Hursomhelst saknar jag henne, men kan inte säga det. Vi känner inte varandra längre och har inte alls det förtroendet för känslomässiga tankar hos varandra längre.
Drömmen har även med all säkerhet att göra med att jag i dagsläget inte vågar hoppas på förbättringar då allting bara skiter sig tillslut.
Jag vågar inte hoppas på ett bättre liv, för jag blir bara besviken och det gör så satans ont.
Asså, jag fattar inte vad det e med min skalle. Drömmer jag om folk jag känner, så är det stor sannolikhet att jaag drömmer elaka saker.
Drömde inatt om en vän jag hade från 9an och tills jag flyttade till Sthlm (2000). Även flera år efter att jag flyttat hade vi kontakt, men nu e det knappt ett hej på fejjan, men ändå vänligt.
Inatt i drömmen fick jag träffa henne och hennes familj igen. Vi babblade på och hon frågade hur jag haft det och om mina sjukdomar o mående osv. Jag berättade och helt plötsligt så avbryter hon mig med att säga:
-Asså, om du inte kan berätta nåt så att jag blir intresserad så vill jag inte höra.
VA???!!! Jag blev tyst i drömmen medans hon fortsatte med att förklara att om jag inte klarade den simpla uppgiften, så skulle hon minsann inte finnas där om mitt liv skulle behövas räddas.
Vaddå knäpp dröm!
Vännen i fråga har verkligen inte gjort nånting knäppt eller sagt nåt dumt eller så.
Eftersom jag är knas i skallen så har jag typ ett tvång om att jag måste hitta förklaringar på allt.
Så jag analyserar:
Ganska klart visar drömmen att jag är rädd för att bli sårad, sviken osv. Jag berättar privata saker eftersom jag så gärna vill ha vänskap. Jag ger av mig själv väldigt mkt, och detta just för att folk kanske ska uppfatta mig som varm, godhjärtad och ärlig. Vilket jag faktiskt är.
Men jag har vuxit upp med detta tillvägagångssättet och det har resulterat i många tårar och besvikelse då det inte gått som jag önskat. Jag blev ändå utstött i skolan osv. Folk fick mig ändå att känna mig mindre värd än skiten under skorna.
Jag är rädd för svek. Svek som jag inte kan förstå, inte kan analysera fram en vettig förklaring på.
Jag är numera även rädd för hopp.
För hopp gör så ont när det inte blir som man hoppas.
Och den största smärtan kommer såklart när man tror sig känna en person och därmed har ett hopp för vänskap... men så händer det som inte ska hända, och både vänskapen och hoppet går förlorat.
Tjejen jag drömde om hade jag en väldigt nära vänskap till. Vi stöttade varandra och fanns där för varann i vått o torrt.
Men förutsättningarna runt oss gjorde att vi gled isär.
Jag flyttade först några mil längre bort till min fd pojkvän, hon skaffade pojkvän, köpte hus osv. Jag flyttade från skåne till stockholm, och avståndet rent fysiskt blev längre.
Hon hade sina psykiska svårigheter och jag blev anorektisk här uppe.
Vi som funnit varann, vi som skulle bo grannar och prata skvaller över staketet med ungarna rännande runt oss... ja det blev ju inte så.
Valde jag bort henne för anorexin eller valde anorexin bort henne?
Hursomhelst saknar jag henne, men kan inte säga det. Vi känner inte varandra längre och har inte alls det förtroendet för känslomässiga tankar hos varandra längre.
Drömmen har även med all säkerhet att göra med att jag i dagsläget inte vågar hoppas på förbättringar då allting bara skiter sig tillslut.
Jag vågar inte hoppas på ett bättre liv, för jag blir bara besviken och det gör så satans ont.
22 mars 2010
Pustar ut men håller andan igen.
Missen är sitt gamla vanliga knas-jag nu igen. Känns underbart! Hon har varit pigg, fått tok-fnatt och rusat rundor. Kelat med större entusiasm oxå. Känns bra! Piper o gnäller som vanligt gör hon med ;) Fast det e lixom inget klago-gnäll, hon bara låter... har alltid gjort.
Men så händer andra saker som gör att jag håller andan igen. Kommer med säkerhet nu inte få sjukpenning alls. FK godkänner det inte.
Känns lagom juste att man försökt jobba sig tillbax till ett arbetsliv, väljer att satsa, men faller. Vad är det som säger att jag kommer fortsätta försöka nu då? För jag får ju bevisligen ingen backup om eller när det inte funkar.
Känns som att jag inte har nåt val... antar att jag får plugga eller nåt... fastän jag vet att jag varken klarar eller orkar det. Ska tydligen bränna ut mig till döds...
Ja, det känns iallafall som det. Vet inte vad som kommer hända. Men jag vet att det måste tänkas igenom o smältas. Sen kan jag se på saken med klarare ögon.
Jaja.
Sett på film ikväll iallafall.
Das Experiment (tyska)
Intressant. Kanske inte så extremt fängslande, men den var verkligen tänkvärd :)
Snart blir det sängen. Kanske träffar finaste V imorrn?
Men så händer andra saker som gör att jag håller andan igen. Kommer med säkerhet nu inte få sjukpenning alls. FK godkänner det inte.
Känns lagom juste att man försökt jobba sig tillbax till ett arbetsliv, väljer att satsa, men faller. Vad är det som säger att jag kommer fortsätta försöka nu då? För jag får ju bevisligen ingen backup om eller när det inte funkar.
Känns som att jag inte har nåt val... antar att jag får plugga eller nåt... fastän jag vet att jag varken klarar eller orkar det. Ska tydligen bränna ut mig till döds...
Ja, det känns iallafall som det. Vet inte vad som kommer hända. Men jag vet att det måste tänkas igenom o smältas. Sen kan jag se på saken med klarare ögon.
Jaja.
Sett på film ikväll iallafall.
Das Experiment (tyska)
Intressant. Kanske inte så extremt fängslande, men den var verkligen tänkvärd :)
Snart blir det sängen. Kanske träffar finaste V imorrn?
Nähä!!!??? Grr
Ja, först: Missen har piggat på sig lite mer idag. Hoppas på snar vändning. Asså, hon är inte sådär jättekonstig, inget man ser att hon e sjuk. Det e mest bara att jag märker att hon e liiiite konstig. nån annan skulle nog knappast se det.
Ja,ja... hon busade med kattmynteleksakn imorse, nu ligger hon o tvättar sig. Äter o dricker bra.
Mer då.. Jo, jag har suttit i tfn mesta delen känns det som.
Ringt o pratat med försäkringskassan x 2, arbetsförmedlingen x 2 och väntar nu på att arbetsförmedlingen ska ringa upp igen.
De på Fk säger nämligen att jag inte har nnån rätt till pengar för min sjukskrivning pga att jag enligt dom inte stod som arbetssökande de 2 första veckorna i januari innan skolan började.
Behöver jag säga att det e pengakris? Jag har varit heltidssjukskriven sen 10 februari och fått den sammanlagda summan: 3800kr sen dess i månaden. Det är för min permanenta sjukersättning...
Suck.
Pengar...särskillt brist på dom, kan sätta igång en sån fysisk oro o ångest i mig så jag snart flippar typ.
Stått o fixat lite käk för att sysselsätta mig.
Ska käka klyftpotatis/klyftmorötter i vitlök snart med ...yeeah: fiskpinnar haha
Ja,ja... hon busade med kattmynteleksakn imorse, nu ligger hon o tvättar sig. Äter o dricker bra.
Mer då.. Jo, jag har suttit i tfn mesta delen känns det som.
Ringt o pratat med försäkringskassan x 2, arbetsförmedlingen x 2 och väntar nu på att arbetsförmedlingen ska ringa upp igen.
De på Fk säger nämligen att jag inte har nnån rätt till pengar för min sjukskrivning pga att jag enligt dom inte stod som arbetssökande de 2 första veckorna i januari innan skolan började.
Behöver jag säga att det e pengakris? Jag har varit heltidssjukskriven sen 10 februari och fått den sammanlagda summan: 3800kr sen dess i månaden. Det är för min permanenta sjukersättning...
Suck.
Pengar...särskillt brist på dom, kan sätta igång en sån fysisk oro o ångest i mig så jag snart flippar typ.
Stått o fixat lite käk för att sysselsätta mig.
Ska käka klyftpotatis/klyftmorötter i vitlök snart med ...yeeah: fiskpinnar haha
Oro blir mardrömmar
Älskade missepissen har inte varit sig riktigt lik senaste dagarna. Hon har varit slöare, mindre social osv.
Hon är trots allt snart 12 år (11 april) men jag oroar mig som attan. Suttit o kelat med henne i timmar senaste dagarna.
Hoppas det bara är en liten "dipp" och att hon verkligen inte e på väg bort.
Men oro ger även oro i sömnen. Två nätter i rad har älsklingen nu fått väcka mig för att jag typ gråter/piper i sömne.
Drömmar:
Inatt var det för att Missepissen skulle avlivas, men det misslyckades utan min vetskap, vilket resulterade i att jag efter 2 dagar hittade henne skadad... Då kom smärtan... att hon lidit två dagar och att jag var tvungen att "avliva" henne igen.
Usch.
Missen som varit med mig genom så mkt. Som funnits genom alla tårar de här helvetesåren... som busat med mig, sovit med mig...
Fasar för den dagen då hon går bort.
Missepissen-Mia
20 mars 2010
Därför
Det är dött i bloggvärlden ikväll märker jag...
Men sen å andra sidan kan det ju va jag som blivit trist och grå och inte super skallen av mig en lördagkväll???
Saknar att inte kunna njuta av fest och folk. Kraven på mig själv är för komplicerade för att jag ska kunna slappna av o ha kul... så därför...
...har jag inte kul.
...är jag inte ute med mina vänner.
...sitter jag mest framför tv:n eller datorn.
Wihooo!
Positiva Mezza är här!
Men sen å andra sidan kan det ju va jag som blivit trist och grå och inte super skallen av mig en lördagkväll???
Saknar att inte kunna njuta av fest och folk. Kraven på mig själv är för komplicerade för att jag ska kunna slappna av o ha kul... så därför...
...har jag inte kul.
...är jag inte ute med mina vänner.
...sitter jag mest framför tv:n eller datorn.
Wihooo!
Positiva Mezza är här!
Ps:
Ps:
Mina stickningar och domningar i händer/underarmar/underben och fötter blir inte bättre...
Hoppas det vänder snart... Fast jag vet att just nervceller (nervtrådar) är de celler i kroppen som tar längst tid på sig att läka...
Men det är riktigt obehagligt faktiskt.
Mina stickningar och domningar i händer/underarmar/underben och fötter blir inte bättre...
Hoppas det vänder snart... Fast jag vet att just nervceller (nervtrådar) är de celler i kroppen som tar längst tid på sig att läka...
Men det är riktigt obehagligt faktiskt.
Får väl skriva lite...
Ja, det har verkligen iinte hänt mkt i detta hushållet idag, men ändå har jag knappt bloggat (som ni ser).
Vi har kollat på Avatar. 1/3 in i filmen får vi ett sånt oooootroligt lördags-mys-sug! Ner till ICA och sen upp igen. Fram med glassen och på med filmen igen ;)
Åt tills jag trodde det skulle spruta ur näsan haha. Nämen allvarligt... Gillar CárteDors CinnamonWaffle-kola-glass...Men när vi mumsat i oss paketet var det liiiite för mkt för mig. Fick anstränga mig för att det inte skulle komma upp igen i form av bristfällig magmun.. (asså den som inte funkar på mig, och ska hålla kvar maten i magen).
Satt pall stilla resten av filmen och klarade mig hyfsat utan uppstötningar (groose I know..).
Sen har vi bara slappat. Klappat katten, snackat filmer osv. Nu va älsklingen hungrig, så köttgrytan är upptinad och pastan kokar. Jag är fortfarande mätt :S
See Ya folks!
Vi har kollat på Avatar. 1/3 in i filmen får vi ett sånt oooootroligt lördags-mys-sug! Ner till ICA och sen upp igen. Fram med glassen och på med filmen igen ;)
Åt tills jag trodde det skulle spruta ur näsan haha. Nämen allvarligt... Gillar CárteDors CinnamonWaffle-kola-glass...Men när vi mumsat i oss paketet var det liiiite för mkt för mig. Fick anstränga mig för att det inte skulle komma upp igen i form av bristfällig magmun.. (asså den som inte funkar på mig, och ska hålla kvar maten i magen).
Satt pall stilla resten av filmen och klarade mig hyfsat utan uppstötningar (groose I know..).
Sen har vi bara slappat. Klappat katten, snackat filmer osv. Nu va älsklingen hungrig, så köttgrytan är upptinad och pastan kokar. Jag är fortfarande mätt :S
See Ya folks!
Anti
Lyckades somna om nån timme iallafall..
Känner mig väldigt anti... mot allt just nu. Vet inte varför. Men är sådär...ja, gnällig.
Känner mig väldigt anti... mot allt just nu. Vet inte varför. Men är sådär...ja, gnällig.
Före och efter-bild
Ja, jag fattar inte vad jag gör uppe redan... Kvart över 6 hade jag legat o vridit mig tillräckligt i sängen... bara att gå upp. Men jag ska nog göra ett försök att sova lite till iallafall... snart...hmm
Slänger upp före och efter-bild på mitt hår iallafall!
Lagom snygg utväxt hade jag... det va bra att jag tog tag i det.. på tiden.
Tjingeling på er!
Slänger upp före och efter-bild på mitt hår iallafall!
Lagom snygg utväxt hade jag... det va bra att jag tog tag i det.. på tiden.
Tjingeling på er!19 mars 2010
Bra till slut!
Ja, det blev en del grejande med kaluffsen innan jag godkände resultatet... Det finns en anledning till varför jag aldrig har ett uns av nån röd eller guld-aktig ton i mitt hår... Det suger sig fast som attan! Kör alltid silver eller platina-färger...
Men det gjorde jag ju inte denna ggn... och det märktes!
Hallå morotshuvud!!!!
Men jag hade lite silver-toning kvar, som tar bort det värsta av det röda.
Nu är håret plattat o fixat och e kanon-nöjd!
Dock är jag fortfarande röd runt ögonbrynen av noppandet imorse.
Pallade inte fixa till mig med smink o skit, så det blev bara ett "före"-foto... "efter"-fotot får vänta.
Men sen är jag ju så vansinnigt puckad med...
Skrev ju tidigare idag att jag hade ont som attan i vänsterarmen... Då är det inte en bra ide att färga o slinga håret! Särskillt inte slingningen som ju kräver lite mer.
Jaja, gjort är gjort och jag har bara mig själv att skylla.
Vansinnes-trött. Höll på att slockna redan för ett par timmar sen.
Men det gjorde jag ju inte denna ggn... och det märktes!
Hallå morotshuvud!!!!
Men jag hade lite silver-toning kvar, som tar bort det värsta av det röda.
Nu är håret plattat o fixat och e kanon-nöjd!
Dock är jag fortfarande röd runt ögonbrynen av noppandet imorse.
Pallade inte fixa till mig med smink o skit, så det blev bara ett "före"-foto... "efter"-fotot får vänta.
Men sen är jag ju så vansinnigt puckad med...
Skrev ju tidigare idag att jag hade ont som attan i vänsterarmen... Då är det inte en bra ide att färga o slinga håret! Särskillt inte slingningen som ju kräver lite mer.
Jaja, gjort är gjort och jag har bara mig själv att skylla.
Vansinnes-trött. Höll på att slockna redan för ett par timmar sen.
Fixar
Köpte hårfärg när vi va i centrum. Köper alltid sån där med färg och slingor i samma paket...
Men denna gången bröt jag vanan...
Jag köpte en mörkare nyans... och dessutom en liten guld-aktig ton i.
Nu sitter jag med slingorna i, så det är snart klart. Shit det va länge sen jag va såhär mörk! Men jag tror det kommer bli riiiiiktigt bra :D
Igår fick jag för mig att jag skulle färga brynen mina. Jag har verkligen ingen färg på mina ögonbryn. Hur ljusa som helst! Om jag inte målar eller färgar dom så ser det ut som att jag inte har nårra...
Jo, visst... färgningen gick bra... och sen skulle jag vaxa till dom. Eftersom dom är så ljusa naturligt, så görs det väldigt sällan. Jag såg ut som en karl med buskiga bryn!
Jaha... leta leta leeeeeetaaa!!! Var fan e vaxet???
Nähäpp... inget vax. Jaja, jag ska ändå bara va hemma...
Men imorse blev det plock med pincetten istället. Fattar verkligen inte var vaxet är...
Hursomhelst... nu har jag nytt hår och nya bryn... kanske slänger in en bild senare ;)
Tjjohej!
Men denna gången bröt jag vanan...
Jag köpte en mörkare nyans... och dessutom en liten guld-aktig ton i.
Nu sitter jag med slingorna i, så det är snart klart. Shit det va länge sen jag va såhär mörk! Men jag tror det kommer bli riiiiiktigt bra :D
Igår fick jag för mig att jag skulle färga brynen mina. Jag har verkligen ingen färg på mina ögonbryn. Hur ljusa som helst! Om jag inte målar eller färgar dom så ser det ut som att jag inte har nårra...
Jo, visst... färgningen gick bra... och sen skulle jag vaxa till dom. Eftersom dom är så ljusa naturligt, så görs det väldigt sällan. Jag såg ut som en karl med buskiga bryn!
Jaha... leta leta leeeeeetaaa!!! Var fan e vaxet???
Nähäpp... inget vax. Jaja, jag ska ändå bara va hemma...
Men imorse blev det plock med pincetten istället. Fattar verkligen inte var vaxet är...
Hursomhelst... nu har jag nytt hår och nya bryn... kanske slänger in en bild senare ;)
Tjjohej!
Tack för....
Tack för att den som nu upptäckte Xylocain-salvan, gjorde det!
Pga en riktigt kass (dock helt ny!) rakhyvel, i kombination med ACO absolut-torr deo... har jag nu knallröda armhålor med omnejd.
Jag lovar: Det gör ont!
Kläder skaver än mer på det väldigt irriterade området.
Så nu när vi tog oss till centrum och Kronans Droghandel, köpte jag en tub Xylocainsalva. Jag brukar alltid ha det hemma för tex kliande bett osv.
Men nu sitter jag alltså här, med salva under armarna och betydligt mindre ont.
Dock har jag (i denna stunden exakt) fått ajaj-nervsmärta i vänster underarm.
Blä. Hänger säkert ihop med det enorma eksemet i armhålan. Nerverna gör verkligen hur dom vill i Mezzas kropp. Tyvärr biter inte X-salva på nervsmärta och det är ju bara vääääääldigt synd.
Pga en riktigt kass (dock helt ny!) rakhyvel, i kombination med ACO absolut-torr deo... har jag nu knallröda armhålor med omnejd.
Jag lovar: Det gör ont!
Kläder skaver än mer på det väldigt irriterade området.
Så nu när vi tog oss till centrum och Kronans Droghandel, köpte jag en tub Xylocainsalva. Jag brukar alltid ha det hemma för tex kliande bett osv.
Men nu sitter jag alltså här, med salva under armarna och betydligt mindre ont.
Dock har jag (i denna stunden exakt) fått ajaj-nervsmärta i vänster underarm.
Blä. Hänger säkert ihop med det enorma eksemet i armhålan. Nerverna gör verkligen hur dom vill i Mezzas kropp. Tyvärr biter inte X-salva på nervsmärta och det är ju bara vääääääldigt synd.
Jaha...
Mmmm... jaja, gomorrn antar jag...
Inte sovit bra inatt. Var så slut efter gårdagen att jag valde att VILA omkring halv 8 tror jag hon va. Men nääääädå. Mezza somnar såklart. Vaknar till efter ett par timmar, tar en cigg, och lägger mig igen. Sen femtielva rundor springandes mitt i natten.
Igår... Ja, hur gick det då?
Jag fick träffa en läkare... Den läkaren som kommer vara min. Inget mer hattande hit och dit.
Pratade sjukskrivning och mediciner.
Gillade honom. Helt okej läkare. Hoppas mitt första intryck håller i sig bara :)
Men... ja, han hade såklart INTE kollat igenom min journal tillräckligt mycket för att va säker på om han ville ge mig adhd-medicin...
Tji fick jag på den!
Han sa dock att han förstått att andra läkare bara hafsat fram nån medicin utan att riktigt kolla vad som stått i journalen... och han ville inte göra samma fel.
Sjukskrivning till maj nångång. Dvs tills nästa gång vi ska ses...
Vad jag inte fattade var däremot om han tänkte läsa journalen innan den träffen, eller om jag helt sonika får vänta ännu längre på beslut...
Känns lite som: jag har ju väntat 10 år, varför då inte några månader till???
Men, jo! Det spelar roll! För just nu är varje dag en kamp och jag känner ju att jag knäcker mig mer o mer i utbrändheten... inte av sånt jag gör eller omgivningen... det hade varit lätt att skippa. Nej, det är min egen hjärna som tar knäcken på mig!
Rast! Lugn! Slowmotion! Det är vad jag behöver.
Skippar Seroquel pga ingen verkan + att jag gått upp lite.
Han skrev recept på magmedicin som jag måste ha... slipper man betala dyra cash för det...
Men annars då?
Jag har inget, verkligen INGET som jag kan ta vid behov.
Han frågade om Ataraxen... jag sa att då får jag ta 7-8st för att ev bli lite mindre stressad... Han sa: men då somnar du väl?
Nej, jag gör ju inte det! 15-20 Atarax, DÅ somnar jag... och det är verkligen inte alls bra.
Fick hans mailadress...så nu har jag mailat min enorma läkemedelslista till honom...
Gaahhh... hahaha *asg*
Vet ni vad jag hittade i min väska när jag kom hem????
haha... på nåt sätt har jag varit så uppe i pratandet, så jag stoppade med HANS fler-fliks-block! Såntdär man skriver smålappar på med... asså inget hemligt block eller så. bara tomma blad.
PINSAMT! Så jag skrev i mailet till honom att jag va lessen för det...verkligen inte meningen!
Inte sovit bra inatt. Var så slut efter gårdagen att jag valde att VILA omkring halv 8 tror jag hon va. Men nääääädå. Mezza somnar såklart. Vaknar till efter ett par timmar, tar en cigg, och lägger mig igen. Sen femtielva rundor springandes mitt i natten.
Igår... Ja, hur gick det då?
Jag fick träffa en läkare... Den läkaren som kommer vara min. Inget mer hattande hit och dit.
Pratade sjukskrivning och mediciner.
Gillade honom. Helt okej läkare. Hoppas mitt första intryck håller i sig bara :)
Men... ja, han hade såklart INTE kollat igenom min journal tillräckligt mycket för att va säker på om han ville ge mig adhd-medicin...
Tji fick jag på den!
Han sa dock att han förstått att andra läkare bara hafsat fram nån medicin utan att riktigt kolla vad som stått i journalen... och han ville inte göra samma fel.
Sjukskrivning till maj nångång. Dvs tills nästa gång vi ska ses...
Vad jag inte fattade var däremot om han tänkte läsa journalen innan den träffen, eller om jag helt sonika får vänta ännu längre på beslut...
Känns lite som: jag har ju väntat 10 år, varför då inte några månader till???
Men, jo! Det spelar roll! För just nu är varje dag en kamp och jag känner ju att jag knäcker mig mer o mer i utbrändheten... inte av sånt jag gör eller omgivningen... det hade varit lätt att skippa. Nej, det är min egen hjärna som tar knäcken på mig!
Rast! Lugn! Slowmotion! Det är vad jag behöver.
Skippar Seroquel pga ingen verkan + att jag gått upp lite.
Han skrev recept på magmedicin som jag måste ha... slipper man betala dyra cash för det...
Men annars då?
Jag har inget, verkligen INGET som jag kan ta vid behov.
Han frågade om Ataraxen... jag sa att då får jag ta 7-8st för att ev bli lite mindre stressad... Han sa: men då somnar du väl?
Nej, jag gör ju inte det! 15-20 Atarax, DÅ somnar jag... och det är verkligen inte alls bra.
Fick hans mailadress...så nu har jag mailat min enorma läkemedelslista till honom...
Gaahhh... hahaha *asg*
Vet ni vad jag hittade i min väska när jag kom hem????
haha... på nåt sätt har jag varit så uppe i pratandet, så jag stoppade med HANS fler-fliks-block! Såntdär man skriver smålappar på med... asså inget hemligt block eller så. bara tomma blad.
PINSAMT! Så jag skrev i mailet till honom att jag va lessen för det...verkligen inte meningen!
18 mars 2010
2day is da shit!
Morrn... typ.
Ingen vidare sömn inatt, vridit o vänt mig. När pengarna kommer imorrn ska jag shoppa på apoteket. Jag har Circadin där.. men den kostar såklart att köpa. Circadin är endepot tablett som innehåller Melatonin. (Melatonin är det vi normalt har i kroppen och som reglerar dygnsrytmen) Jag har inte så himla fungerande melatonin i kroppen... Finns flera orsaker till det... alla de extrema mängder läkemedel jag varit tvungen att käka, samt att det är vanligt att man ger det för att sova på om man misstänker adhd.
Ja, till rubriken:
2day is da shit!
Ja, för det blir läkaren på psyk idag... centralstimulerande medicin eller inte står på schemat...
Känner en flashback... Efter ett bra tag med bara två olika mediciner (åh vad skönt! Bara 2!) så är jag uppe i 6 olika igen. + b-vitamininjektioerna då och då smärtstlillande samt nervblockader med Narop... Ugghhhh...
Funderar på om m an ska lägga upp min enorma lista på läkemedel de senaste 10 åren här? Hmmmm....
Ingen vidare sömn inatt, vridit o vänt mig. När pengarna kommer imorrn ska jag shoppa på apoteket. Jag har Circadin där.. men den kostar såklart att köpa. Circadin är endepot tablett som innehåller Melatonin. (Melatonin är det vi normalt har i kroppen och som reglerar dygnsrytmen) Jag har inte så himla fungerande melatonin i kroppen... Finns flera orsaker till det... alla de extrema mängder läkemedel jag varit tvungen att käka, samt att det är vanligt att man ger det för att sova på om man misstänker adhd.
Ja, till rubriken:
2day is da shit!
Ja, för det blir läkaren på psyk idag... centralstimulerande medicin eller inte står på schemat...
Känner en flashback... Efter ett bra tag med bara två olika mediciner (åh vad skönt! Bara 2!) så är jag uppe i 6 olika igen. + b-vitamininjektioerna då och då smärtstlillande samt nervblockader med Narop... Ugghhhh...
- Cymbalta (dagligen)
- Reductil (dagligen)
- Folacin (dagligen)
- Seroquel (dagligen)
- Omeprazol (dagligen)
- Propavan (dagligen)
- Atarax v.b (sällan)
- B-vitamin-injektioner (varannan vecka)
- Narop injektioner i nerverna (ca 1 gång/månaden)
- Ibland Ardinex (painkillers) (skrics ut med ganska långa intervall)
Jaja, jag står la ut.
Funderar på om m an ska lägga upp min enorma lista på läkemedel de senaste 10 åren här? Hmmmm....
17 mars 2010
Ni glömmer väl inte???
Ja, ni kollar väl in i min ViktigtAvMezza-blogg ibland???
Jag har 19 inlägg där nu, tagna från gamla bloggen samt lite från denna.
Fyller på med jämna mellanrum...
Sen har jag faktiskt.... börjat klura lite på ännu en blogg... där det enbart kommer skrivas in gamla dagboksanteckningar. Alltså inget som jag skrivit i dagsläget, men taget från nån av mina mängder av dagböcker jag skrivit för hand.
Har dagböcker från hela min psyk-tid... och från tiden innan... ätstörningar, destruktivitet, inläggninigar, behandlingshem osv...
Kommer kommentera de inlägg jag skriver in på datorn om jag känner för det.
Låter det intressant?
Men, den e som sagt inte riktigt klar än...
Jag har 19 inlägg där nu, tagna från gamla bloggen samt lite från denna.
Fyller på med jämna mellanrum...
Sen har jag faktiskt.... börjat klura lite på ännu en blogg... där det enbart kommer skrivas in gamla dagboksanteckningar. Alltså inget som jag skrivit i dagsläget, men taget från nån av mina mängder av dagböcker jag skrivit för hand.
Har dagböcker från hela min psyk-tid... och från tiden innan... ätstörningar, destruktivitet, inläggninigar, behandlingshem osv...
Kommer kommentera de inlägg jag skriver in på datorn om jag känner för det.
Låter det intressant?
Men, den e som sagt inte riktigt klar än...
16 mars 2010
Då var det kvällerrrrrr
Pappa har hälsat på, vi käkade o babblade som vanligt osv. Nu ska jag snart kolla House, och sen blir det sängen tidigt ikväll...
Kollar såklart rundor hos er...
Kollar såklart rundor hos er...
Gaaah!
Rastlösheten river verkligen i mig!
Snart kommer pappa på besök, ska möta honom vid bussen så drar vi in på ICA innan vi kommer upp igen.
Jaja, see ya
Snart kommer pappa på besök, ska möta honom vid bussen så drar vi in på ICA innan vi kommer upp igen.
Jaja, see ya
Att se på när någon far illa...
När man vet att någon far illa, brukar det i regel kännas inom en att man bara måste göra något åt saken.
Men det är sällan så lätt...
Jag vet att när jag var anorektisk, så hade jag en "triggar-kompis" som låg på sjukhus. Han var verkligen i riktigt dåligt skick, och jag tror faktiskt att han idag är död.
Bla kunde jag få ett sms där det stod att nu hade han stulit en flaska Theralen och svept den, i förhoppning om att dö.
Detta var innan jag ens startat min behandling, och långt innan jag började med intoxer. Jag hade inte nån direkt koll på hur mkt som var farligt, men med tanke på att hans lever, njurar, hjärta och hjärna var skadade redan, så var det säkert rätt allvarligt ändå.
Jag skrev tillbaka till honom och sa att om inte han sa det till personalen på en gång, skulle jag ringa avdelningen och berätta.
Han berättade...
Iallafall, det hände liknande saker flera ggr för mig. Vänner berättade destruktiva saker de gjort, vilket resulterade i att det blev "min uppgift" att "skvallra". Det var allt ifrån hotet att ta livet av sig, intoxikera eller skära sig.
Jag var inte heller något helgon i detta. Tro inte det. Jag var även själv en som skar, intoxade och hotade med självmord.
Senare, på behandlingshemmet, blev detta en stor del av min terapi.
Vi pratade många många gånger om hur man som person sätter en annan i en svår sits. En sits som kan handla om liv och död.
För det kan ju faktiskt leda till det.
Det kan ju hända att människan dör!
Hur känns det då för den överlevande vännen som sitter kvar där sen?
Efter många år av destruktivitet som jag lastade av på vänner och familj, insåg jag att det behövdes en ändring. Jag klarade inte av att bryta helt med det destruktiva, men jag valde vem jag sa det till... eller hur jag sa det rättare sagt.
Jag tog mer och mer hjälp av proffesionella människor. Det kanske kan tyckas som att jag istället belastade dom, men det tillhör (svårt nog) deras jobb, och de har utbildning och handledning och krishantering osv.
Samtidigt ville jag ju såklart inte ljuga för mina vänner!
Det gjorde att jag berättade för flera samtidigt.
Jag kunde tex erkänna nåt för en vän, men samtidigt så sa jag att jag skulle ta itu med det och ringa/prata med personalen oxå. Alternativt att jag pratade med personal och sedan berättade för vännen.
Att göra detta på ett sätt som inte är skuldbeliggande ellergenom att "sprida sin ångest" genom att lägga ut sig är en konst!
Att våga ta ansvaret för något svårt.
Jag smet så väldans länge genom att lasta över saker på andra.
Nu lärde jag mig att göra det på betydligt nyttigare sätt: Genom att ta mitt egna ansvar.
Men var går gränsen då?
När är det befogat att berätta för sin vän om svåra saker? Och när är det befogat för en utomstående att "lägga sig i"?
Om jag såg att någon misshandlade sitt barn fysiskt, med fysiska bevis, då tvekar jag inte anmäla det. Så är det bara.
Om det är en jag känner som gör detta? Då kan jag ärligt säga att jag ställer dom mot väggen och frågar vafan som pågår! Sen ger jag nog valet att dom antingen får söka hjälp, eller så gör jag en anmälan.
Men det är svårt att säga vad jag verkligen skulle göra. Jag har aldrig varit i denna situationen. Detta är därför vad jag tror att jag skulle göra.
Om jag fick veta att en vän skulle ta sitt liv, skulle jag prata med vännen och försöka få denna att söka hjälp. Jag skulle utan att tveka följa med om det så behövdes. Men jag skulle oxå säga till h*n att jag inte vill ha detta ansvaret, att h*n måste söka hjälp. Att jag vägrar vara i denna situationen. Jag skulle faktiskt förklara vilken sits jag hamnar i...
Nu har jag kanske lite speciella vänner. Dom har samma argument som jag, som har varit i samma situationer och dom har lärt sig hur dom faktiskt ska göra... Detta eftersom min vänskapskrets är så inblandad i psykiatri och behandlingar. (Det är ju faktiskt där jag befunnit mig de senaste 12 åren)
Jag har ju inga barn. Jag vet vad jag praktiskt borde göra om jag skulle haft barn som kanske hamnar i en livshotande sits. Men jag kan inte på något sätt säga att det är rätt och det är fel. Just för att jag inte har den erfarenheten. Jag väljer därför att hålla mig till vad som gäller för mig med vänner, grannar och vuxen familj...
Det finns en blogg jag läser, med en tjej som bor i ett hem med riktigt svåra förhållanden.
Nej, jag kommer inte skriva vilken, och nej jag kommer inte anmäla familjen.
Varför?
Jag har skrivit till tjejen i fråga, kommenterat att det är så himla fel, att hon måste prata med nån, att hon borde själv gå till soc osv.
Men ingenting är enkelt!
Jag vet inte hela historien. Jag känner henne inte på det sättet. Men jag har framfört hur fel jag tycker det är, hur varmtjag känner för henne, osv.
Jag har gett henne själv ansvaret att få hjälp, vilket jag har förstått att hon gjort. Det är på G.
Men jag vill inte göra en anmälan eftersom jag inte skulle finnas där IRL, inte skulle kunna förutspå konsekvenserna osv.
Jag vet oxå att hon har vänner som står henne närmre, som kan stötta henne osv, när saker och ting kommer att hända.
Mitt "ansvar" blir i detta... att jag vill finnas som hennes bloggvän. En hon kan skriva av sig till/för/åt. Det är inte mitt ansvar att vända uppochner på hennes liv.
Hos denna tjejen har det gått långt, och jag sitter med oro i kroppen för hennes välbefinnande. Men jag tänker på henne, och jag tänker på mig, och jag tänker på situationen... och jag tänker på att hon försöker faktiskt få hjälp. En soc-anmälan från mig skulle inte hjälpa henne. En anmälan från henne själv, som är i det svåra, skulle vara betydligt bättre.
Men jag är inte mer än hennes blogg-vän. Jag väljer att stödja henne och hennes beslut genom att vara det.
Åh, det är så svårt att förklara. Allt och alla val är komplicerade.
Jag vill även säga att denna tjejen verkligen inte skriver av sig eller berättar saker på ett utblottande eller "lägga-ut-sig"-sätt. Hon överför inte ångest på andra osv. Hon kan den gränsen (vare sig hon vet det eller ej).
Ja, iallafall. Som ni kanske förstår... av vad ni nu läst, vad rubriken handlar om och allt, så är det faktiskt sällan som saker är så enkla som man kanske tror.
Det är inte "äh, det är väl bara att göra si och så". Det är alltid så mycket mycket mer....
Men det är sällan så lätt...
Jag vet att när jag var anorektisk, så hade jag en "triggar-kompis" som låg på sjukhus. Han var verkligen i riktigt dåligt skick, och jag tror faktiskt att han idag är död.
Bla kunde jag få ett sms där det stod att nu hade han stulit en flaska Theralen och svept den, i förhoppning om att dö.
Detta var innan jag ens startat min behandling, och långt innan jag började med intoxer. Jag hade inte nån direkt koll på hur mkt som var farligt, men med tanke på att hans lever, njurar, hjärta och hjärna var skadade redan, så var det säkert rätt allvarligt ändå.
Jag skrev tillbaka till honom och sa att om inte han sa det till personalen på en gång, skulle jag ringa avdelningen och berätta.
Han berättade...
Iallafall, det hände liknande saker flera ggr för mig. Vänner berättade destruktiva saker de gjort, vilket resulterade i att det blev "min uppgift" att "skvallra". Det var allt ifrån hotet att ta livet av sig, intoxikera eller skära sig.
Jag var inte heller något helgon i detta. Tro inte det. Jag var även själv en som skar, intoxade och hotade med självmord.
Senare, på behandlingshemmet, blev detta en stor del av min terapi.
Vi pratade många många gånger om hur man som person sätter en annan i en svår sits. En sits som kan handla om liv och död.
För det kan ju faktiskt leda till det.
Det kan ju hända att människan dör!
Hur känns det då för den överlevande vännen som sitter kvar där sen?
Efter många år av destruktivitet som jag lastade av på vänner och familj, insåg jag att det behövdes en ändring. Jag klarade inte av att bryta helt med det destruktiva, men jag valde vem jag sa det till... eller hur jag sa det rättare sagt.
Jag tog mer och mer hjälp av proffesionella människor. Det kanske kan tyckas som att jag istället belastade dom, men det tillhör (svårt nog) deras jobb, och de har utbildning och handledning och krishantering osv.
Samtidigt ville jag ju såklart inte ljuga för mina vänner!
Det gjorde att jag berättade för flera samtidigt.
Jag kunde tex erkänna nåt för en vän, men samtidigt så sa jag att jag skulle ta itu med det och ringa/prata med personalen oxå. Alternativt att jag pratade med personal och sedan berättade för vännen.
Att göra detta på ett sätt som inte är skuldbeliggande ellergenom att "sprida sin ångest" genom att lägga ut sig är en konst!
Att våga ta ansvaret för något svårt.
Jag smet så väldans länge genom att lasta över saker på andra.
Nu lärde jag mig att göra det på betydligt nyttigare sätt: Genom att ta mitt egna ansvar.
Men var går gränsen då?
När är det befogat att berätta för sin vän om svåra saker? Och när är det befogat för en utomstående att "lägga sig i"?
Om jag såg att någon misshandlade sitt barn fysiskt, med fysiska bevis, då tvekar jag inte anmäla det. Så är det bara.
Om det är en jag känner som gör detta? Då kan jag ärligt säga att jag ställer dom mot väggen och frågar vafan som pågår! Sen ger jag nog valet att dom antingen får söka hjälp, eller så gör jag en anmälan.
Men det är svårt att säga vad jag verkligen skulle göra. Jag har aldrig varit i denna situationen. Detta är därför vad jag tror att jag skulle göra.
Om jag fick veta att en vän skulle ta sitt liv, skulle jag prata med vännen och försöka få denna att söka hjälp. Jag skulle utan att tveka följa med om det så behövdes. Men jag skulle oxå säga till h*n att jag inte vill ha detta ansvaret, att h*n måste söka hjälp. Att jag vägrar vara i denna situationen. Jag skulle faktiskt förklara vilken sits jag hamnar i...
Nu har jag kanske lite speciella vänner. Dom har samma argument som jag, som har varit i samma situationer och dom har lärt sig hur dom faktiskt ska göra... Detta eftersom min vänskapskrets är så inblandad i psykiatri och behandlingar. (Det är ju faktiskt där jag befunnit mig de senaste 12 åren)
Jag har ju inga barn. Jag vet vad jag praktiskt borde göra om jag skulle haft barn som kanske hamnar i en livshotande sits. Men jag kan inte på något sätt säga att det är rätt och det är fel. Just för att jag inte har den erfarenheten. Jag väljer därför att hålla mig till vad som gäller för mig med vänner, grannar och vuxen familj...
Det finns en blogg jag läser, med en tjej som bor i ett hem med riktigt svåra förhållanden.
Nej, jag kommer inte skriva vilken, och nej jag kommer inte anmäla familjen.
Varför?
Jag har skrivit till tjejen i fråga, kommenterat att det är så himla fel, att hon måste prata med nån, att hon borde själv gå till soc osv.
Men ingenting är enkelt!
Jag vet inte hela historien. Jag känner henne inte på det sättet. Men jag har framfört hur fel jag tycker det är, hur varmtjag känner för henne, osv.
Jag har gett henne själv ansvaret att få hjälp, vilket jag har förstått att hon gjort. Det är på G.
Men jag vill inte göra en anmälan eftersom jag inte skulle finnas där IRL, inte skulle kunna förutspå konsekvenserna osv.
Jag vet oxå att hon har vänner som står henne närmre, som kan stötta henne osv, när saker och ting kommer att hända.
Mitt "ansvar" blir i detta... att jag vill finnas som hennes bloggvän. En hon kan skriva av sig till/för/åt. Det är inte mitt ansvar att vända uppochner på hennes liv.
Hos denna tjejen har det gått långt, och jag sitter med oro i kroppen för hennes välbefinnande. Men jag tänker på henne, och jag tänker på mig, och jag tänker på situationen... och jag tänker på att hon försöker faktiskt få hjälp. En soc-anmälan från mig skulle inte hjälpa henne. En anmälan från henne själv, som är i det svåra, skulle vara betydligt bättre.
Men jag är inte mer än hennes blogg-vän. Jag väljer att stödja henne och hennes beslut genom att vara det.
Åh, det är så svårt att förklara. Allt och alla val är komplicerade.
Jag vill även säga att denna tjejen verkligen inte skriver av sig eller berättar saker på ett utblottande eller "lägga-ut-sig"-sätt. Hon överför inte ångest på andra osv. Hon kan den gränsen (vare sig hon vet det eller ej).
Ja, iallafall. Som ni kanske förstår... av vad ni nu läst, vad rubriken handlar om och allt, så är det faktiskt sällan som saker är så enkla som man kanske tror.
Det är inte "äh, det är väl bara att göra si och så". Det är alltid så mycket mycket mer....
Speeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeed!!!
Vaknade lite efter 8, av att det kröp i kroppen av rastlöshet. Det vanliga morronspeedet är extremt idag. Flackig som attan.
Jaja, katten ligger i knät o kollar in datorn, jag tar väl en smoke till...
Jaja, katten ligger i knät o kollar in datorn, jag tar väl en smoke till...
15 mars 2010
Kadunk klumpighet
Bläddrade igenom bloggarna, klickar in på min egna och ska skriva. Sätter mig tillrätta i soffan, och börjar härligeheten med att slå datorn i huvudet.
Nej, inte tvärtom (slå huvudet i datorn), det va verkligen slå datorn i huvudet...lyfte upp den och viftade till med handen samtidigt...
Jaja, nu e jag iallafall vaken igen. De blev några välbehövda timmars sömn.
Älsklingen är hemma, och nya modemet inkopplat (strul med gamla).
Tjingeling!
Nej, inte tvärtom (slå huvudet i datorn), det va verkligen slå datorn i huvudet...lyfte upp den och viftade till med handen samtidigt...
Jaja, nu e jag iallafall vaken igen. De blev några välbehövda timmars sömn.
Älsklingen är hemma, och nya modemet inkopplat (strul med gamla).
Tjingeling!
Tok...
Ja vaddå Tok...
Jo:
Tok-ångest
Tok-rastlös
Tok-skallabank
Tok-trött
Där e svaren...
Vet logiskt att det är en blandning av faktorer som spelar in i detta.
För lite sömn, stressigt med byggubbar utanför fönstret, dags att byta p-ring (känner smått av pms redan). Dessutom kan det finnas en liten bidragan från medicinen jag började med igår. Såklart är det (som alla antidepp eller psykos/mani-meds...) vanlig biverkan: Fördjupad depression, svårare ångest, självdestruktivitet och suicid-tankar.
Darrig i kroppen. Blir ofta det när jag vankat rastlösa rundor. Stirrig typ... och fingrarna slår på tangenterna trots att de ska landa mjukt (+ en massa felstavningar såklart).
Petat i mig Atarax och nu ska jag vackert lägga mig i sängen o VILA.
See ya o hoppas det e bättre snart.
Älsklingen fick dessutom sluta tidigare, så det va ju trevligt :) <3
Jo:
Tok-ångest
Tok-rastlös
Tok-skallabank
Tok-trött
Där e svaren...
Vet logiskt att det är en blandning av faktorer som spelar in i detta.
För lite sömn, stressigt med byggubbar utanför fönstret, dags att byta p-ring (känner smått av pms redan). Dessutom kan det finnas en liten bidragan från medicinen jag började med igår. Såklart är det (som alla antidepp eller psykos/mani-meds...) vanlig biverkan: Fördjupad depression, svårare ångest, självdestruktivitet och suicid-tankar.
Darrig i kroppen. Blir ofta det när jag vankat rastlösa rundor. Stirrig typ... och fingrarna slår på tangenterna trots att de ska landa mjukt (+ en massa felstavningar såklart).
Petat i mig Atarax och nu ska jag vackert lägga mig i sängen o VILA.
See ya o hoppas det e bättre snart.
Älsklingen fick dessutom sluta tidigare, så det va ju trevligt :) <3
Asså....
Ibland kan jag bli jäkligt trött på käcka kommentarer och uppmaningar... just nu sitterr jag på fejjan (facebook) och ser:
"Livet är för kort för att slarvas bort. Älska de människor som behandlar dig väl. Glöm, välj bort de som inte gör det. Tro på att det finns en orsak till allt som sker. Om du får en chans till, så grip tag i den. Om det ändrar ditt liv, så låt det ske! Ingen har sagt att livet ska vara lätt! Kopiera till din status om du håller med, det gjorde jag."
Visst, det e la bra och visst ska man väl göra det... men vissa dagar kan jag verkligen bara bli så less på alla som bara uppmanar en att må bra, skatta dig lycklig, livet är kort, älska alla och dig själv bla bla blaaaaa..
(Usch vad jag kände mig anti nu då!)
Vissa dagar kan jag verkligen känna allt det där, men andra dagar är jag så trött på att höra det...
Antar att dagen idag är en sån dag... hmm...
"Livet är för kort för att slarvas bort. Älska de människor som behandlar dig väl. Glöm, välj bort de som inte gör det. Tro på att det finns en orsak till allt som sker. Om du får en chans till, så grip tag i den. Om det ändrar ditt liv, så låt det ske! Ingen har sagt att livet ska vara lätt! Kopiera till din status om du håller med, det gjorde jag."
Visst, det e la bra och visst ska man väl göra det... men vissa dagar kan jag verkligen bara bli så less på alla som bara uppmanar en att må bra, skatta dig lycklig, livet är kort, älska alla och dig själv bla bla blaaaaa..
(Usch vad jag kände mig anti nu då!)
Vissa dagar kan jag verkligen känna allt det där, men andra dagar är jag så trött på att höra det...
Antar att dagen idag är en sån dag... hmm...
Gomorrn måndag?
Harklar mig och säger Gomorrn på er alla!
Först vill jag tacka för kommentarer :)
Sen vill jag säga att jag minsann inte alls sov bättre inatt... men kommer fortsätta med Seroquel iallafall. Kan ju hända att det kommer göra skillnad...
Gick upp redan vid 7-tiden, och då har jag ändå vankat mellan kök o sovrum hela natten :S
Somm alltid, har jag smällt i mig en rejäl frulle oxå. Jag är en av dom där människorna som verkligen måste ha frukost det första jag gör. Dessutom rejäl sådan. Resten av dagen är inte lika kinkig, men frukost i mängder måste jag bara ha!
Ja, och en del av detta hör väl ihop med magproblemen såklart. Magkatarr-sug är inte roligt. Och det är det jag vaknar av (bla). Så i med pillrena och frullen så e allt mkt mkt bättre snart hehe.
Ska snart skicka ett sms till pappa. Se om han kommer förbi ikväll eller imorrnkväll. Ska be han ta med farmors present som jag fick men som legat hos syrran... har inte varit där o därför inte hämtat den...
Gjorde storstädning nyss bland medicinerna. Har en påse med en massa, som jag rotar i varje morron o kväll. Trycker ut piller från kartor och slänger nada...(slarv).
Nu är tomma kartonger o kartor osv slängda, "lagret" ligger prydligt i ett skåp istället. Sängbordet är även det rensat från gamla pillerkartor.
Usch, det låter sopm jag har mängder, men det stämmer inte. Det är bara det att jag inte rensar bort skiten särskillt ofta...
Jaja, ska väl kika vidare här på nätet...
Tjingeling!
Först vill jag tacka för kommentarer :)
Sen vill jag säga att jag minsann inte alls sov bättre inatt... men kommer fortsätta med Seroquel iallafall. Kan ju hända att det kommer göra skillnad...
Gick upp redan vid 7-tiden, och då har jag ändå vankat mellan kök o sovrum hela natten :S
Somm alltid, har jag smällt i mig en rejäl frulle oxå. Jag är en av dom där människorna som verkligen måste ha frukost det första jag gör. Dessutom rejäl sådan. Resten av dagen är inte lika kinkig, men frukost i mängder måste jag bara ha!
Ja, och en del av detta hör väl ihop med magproblemen såklart. Magkatarr-sug är inte roligt. Och det är det jag vaknar av (bla). Så i med pillrena och frullen så e allt mkt mkt bättre snart hehe.
Ska snart skicka ett sms till pappa. Se om han kommer förbi ikväll eller imorrnkväll. Ska be han ta med farmors present som jag fick men som legat hos syrran... har inte varit där o därför inte hämtat den...
Gjorde storstädning nyss bland medicinerna. Har en påse med en massa, som jag rotar i varje morron o kväll. Trycker ut piller från kartor och slänger nada...(slarv).
Nu är tomma kartonger o kartor osv slängda, "lagret" ligger prydligt i ett skåp istället. Sängbordet är även det rensat från gamla pillerkartor.
Usch, det låter sopm jag har mängder, men det stämmer inte. Det är bara det att jag inte rensar bort skiten särskillt ofta...
Jaja, ska väl kika vidare här på nätet...
Tjingeling!
14 mars 2010
Testing testing..
Ikväll är det dags för mig att testa Seroquel. Med förhoppning om att sova bättre.
Har såklart snackat en hel del med läkaren om biverkningarna, som bla är viktuppgång, och därför har jag bara en dos på 50mg (vanlig dos 200-300mg/dygn) till kvällen. Går jag upp i vikt ska jag sluta.
Eftersom det handlar om fysiska svårigheter om jag går upp i vikt, accepteras det betydlgt mer än om man psykiskt inte mår bra av att gå upp i vikt.
Läkare har ofta argumentet: Men vad spelar störst roll, att du får ett vettigt mående eller att du kanske går upp några kilo. Argumentet att man ju ändå inte mår bra psykiskt om man går upp i vikt håller sällan.
Som alltid tycker jag i detta att man alltid ska se till individen. Är det så allvarligt, har det verkligen inte fungerat med alternativa lösningar eller läkemedel att man måste ta till ett med en sannolik biverkning av viktuppgång? Många som läser detta tror kanske att det väl är ett lätt val, men jag kan säga att det är det inte.
Vissa kanske bara går upp ett par kilo, men andra kan mkt väl gå upp 30 kilo +.
Jag skrev ett skolarbete om bla detta när jag läste psykiatri på komvux.
"Neuroleptikans dolda biverkningar" hette det.
Viktuppgång i sig är ingen dold biverkning, men man tänker ofta inte steget längre, nämligen biverkningen av viktuppgången!
Smärtor i rygg, fötter, knän, leder...
Spänningar, snarkningar, svårigheter att sova, huvudvärk...
Andfåddhet, ansträngningsastma...
Diabetes, blodtrycksförändringar...
Dålig kondition
...ja och så allt det psykiska som allt detta innebär....
Detta får en att tänka till lite. Har man verkligen eliminerat alla andra utvägar?
Jag har vänner som genomlidit detta. Som jag pratat mkt med om och som kämpat/kämpar sin väg tillbaka till bättre fysiskt skick.
Men jag har oxå bland dessa vänner förstått att just denna mediciner eller andra liknande, verkligen varit i behov av dess hjälp.
Jag åt en gång i tiden en antidepressiv medicin som hade viktuppgång som biverkning. På mindre än 6 månader hade jag gått upp 25 kilo+.
Detta var dessutom när jag precis klarat mig ur ätstörningens grepp. Jag hade alltså kämpat mig upp till normalvikt, och på detta ploppar det fram 25 kilo till strax efter pga av medicinen.
Det var tufft, men jag var tvungen att överleva.
Det var situationen då.
Nu, en massa år senare, ska jag asså få en medicin med liknande biverkningar.
Jag tycker att jag nästan skatta mig lycklig att jag har en annan diagnos som hjälper mig i att vara mer uppmärksam på biverkningarna man kan få.
Missförstå mig inte, jag är inte glad att ha en obotlig svår smärtsjukdom... men det är faktiskt lättare att få läkarna att förstå att jag verkligen inte ska gå upp i vikt.
Min smärta varierar rätt stort beroende på vad jag väger. Ett ynka kilos skillnad kan mkt väl vara skillnaden på en smärtnivå som jag kan hantera eller inte.
De som inte är insatta i smärtsjukdomar kan ha svårt att begripa detta, men lyckligtvis är läkare rätt bra insatta i det.
Jag är bra insatt i kroppens funktioner, liksom psykets. Mitt intresse för läkekonsten samt farmakologi, har gjort mig säkrare på just mina förutsättningar samt risker.
Summan av kardemumman...
Jag ska alltså sluta äta denna medicinen (som jag har låg dos av) om jag märker att jag bara går upp lite lite grann.
Och det var bra mkt enklare att få läkaren att inse problematiken med en viktuppgång för mig, eftersom jag har fysiska problem att "luta" mig på, än de gångerna jag fått mediciner men inte haft den fysiska diagnosen och därmed ett mindre "stöd".
Det är så mkt svårare att övertala en läkare om att man inte klarar av att gå upp i vikt pga psykiska skäl än av fysiska... jag har gått igenom båda, många många gånger.
Nu hoppas jag att jag får sussa gott inatt.
Har såklart snackat en hel del med läkaren om biverkningarna, som bla är viktuppgång, och därför har jag bara en dos på 50mg (vanlig dos 200-300mg/dygn) till kvällen. Går jag upp i vikt ska jag sluta.
Eftersom det handlar om fysiska svårigheter om jag går upp i vikt, accepteras det betydlgt mer än om man psykiskt inte mår bra av att gå upp i vikt.
Läkare har ofta argumentet: Men vad spelar störst roll, att du får ett vettigt mående eller att du kanske går upp några kilo. Argumentet att man ju ändå inte mår bra psykiskt om man går upp i vikt håller sällan.
Som alltid tycker jag i detta att man alltid ska se till individen. Är det så allvarligt, har det verkligen inte fungerat med alternativa lösningar eller läkemedel att man måste ta till ett med en sannolik biverkning av viktuppgång? Många som läser detta tror kanske att det väl är ett lätt val, men jag kan säga att det är det inte.
Vissa kanske bara går upp ett par kilo, men andra kan mkt väl gå upp 30 kilo +.
Jag skrev ett skolarbete om bla detta när jag läste psykiatri på komvux.
"Neuroleptikans dolda biverkningar" hette det.
Viktuppgång i sig är ingen dold biverkning, men man tänker ofta inte steget längre, nämligen biverkningen av viktuppgången!
Smärtor i rygg, fötter, knän, leder...
Spänningar, snarkningar, svårigheter att sova, huvudvärk...
Andfåddhet, ansträngningsastma...
Diabetes, blodtrycksförändringar...
Dålig kondition
...ja och så allt det psykiska som allt detta innebär....
Detta får en att tänka till lite. Har man verkligen eliminerat alla andra utvägar?
Jag har vänner som genomlidit detta. Som jag pratat mkt med om och som kämpat/kämpar sin väg tillbaka till bättre fysiskt skick.
Men jag har oxå bland dessa vänner förstått att just denna mediciner eller andra liknande, verkligen varit i behov av dess hjälp.
Jag åt en gång i tiden en antidepressiv medicin som hade viktuppgång som biverkning. På mindre än 6 månader hade jag gått upp 25 kilo+.
Detta var dessutom när jag precis klarat mig ur ätstörningens grepp. Jag hade alltså kämpat mig upp till normalvikt, och på detta ploppar det fram 25 kilo till strax efter pga av medicinen.
Det var tufft, men jag var tvungen att överleva.
Det var situationen då.
Nu, en massa år senare, ska jag asså få en medicin med liknande biverkningar.
Jag tycker att jag nästan skatta mig lycklig att jag har en annan diagnos som hjälper mig i att vara mer uppmärksam på biverkningarna man kan få.
Missförstå mig inte, jag är inte glad att ha en obotlig svår smärtsjukdom... men det är faktiskt lättare att få läkarna att förstå att jag verkligen inte ska gå upp i vikt.
Min smärta varierar rätt stort beroende på vad jag väger. Ett ynka kilos skillnad kan mkt väl vara skillnaden på en smärtnivå som jag kan hantera eller inte.
De som inte är insatta i smärtsjukdomar kan ha svårt att begripa detta, men lyckligtvis är läkare rätt bra insatta i det.
Jag är bra insatt i kroppens funktioner, liksom psykets. Mitt intresse för läkekonsten samt farmakologi, har gjort mig säkrare på just mina förutsättningar samt risker.
Summan av kardemumman...
Jag ska alltså sluta äta denna medicinen (som jag har låg dos av) om jag märker att jag bara går upp lite lite grann.
Och det var bra mkt enklare att få läkaren att inse problematiken med en viktuppgång för mig, eftersom jag har fysiska problem att "luta" mig på, än de gångerna jag fått mediciner men inte haft den fysiska diagnosen och därmed ett mindre "stöd".
Det är så mkt svårare att övertala en läkare om att man inte klarar av att gå upp i vikt pga psykiska skäl än av fysiska... jag har gått igenom båda, många många gånger.
Nu hoppas jag att jag får sussa gott inatt.
Lista
Nämn något som gjorde dig glad igår: Skrattade gott till en film (?)
Vad gjorde du kl 08 imorse: Höll på att vakna...
Vad gjorde du för 15 min sedan: Spelade Worddrop på Facebook
Det sista du sa högt: Mmmmm...
Det senaste någon sa till dig: (secret ;P)
Vad har du druckit idag: Latte, Päronsaft
Vad var det senaste du åt: En bit choklad
Vad var det senaste du köpte: Cigg
Vad är det för färg på din ytterdörr: Ljust trä
Vad är det för väder hos dig nu: Mörkt ute, men uppehåll
Godaste glassmaken: Pecannöt/kola
Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Nej, men det kan gå snabbt ändå
Sover du tungt: Nix!!!!!!
Drömmer du mardrömmar: Jajamensan :(
Trivs du med ditt jobb: Har ju inget...
Favoritklädsel: Leggings + långtröja
Favoritlåt just nu: Tvivel med Winnerbäck (live)
Vad ser du om du tittar till höger: Köksredskap
Vad gör dig glad just nu: Min älskling
Vad ska du göra härnäst: Slå på TV:n och surfa vidare på datorn...
Höger eller vänsterhänt: Höger
Humör just nu: Trött... "suckig"
Favoritgodis: Hallon/lakris-godis
Kläder just nu: Svarta mjukisbyxor + svart långskjorta
Sommarplaner: Hoppas på 2 veckor i Spanien...
Hur många kuddar sover du med: 3st 1 under huvudet, en mot magen och en som jag alltid slänger bort...
Spelar du något instrument: Nja, hanterar en del (fiol, gitarr, trumpet, kornett) men sjunger mest
Morgon eller nattmänniska: Morron för tillfället då jag har svårt att sova..
Vad är viktigast för dig: Att jag nåndag kommer trivas med mig själv, och därmed inte vara till last för andra
Är du kittlig: Ja
Snarkar du: Bara när jag e riktigt förkyld, men jag brukar vakna av det själv halvväägs genom första snarken ;)
Stjärntecken: Vattuman
Äckligaste insekten: MYROR!!!!!!
Längtar du mest efter just nu: Sova
Vad gjorde du kl 08 imorse: Höll på att vakna...
Vad gjorde du för 15 min sedan: Spelade Worddrop på Facebook
Det sista du sa högt: Mmmmm...
Det senaste någon sa till dig: (secret ;P)
Vad har du druckit idag: Latte, Päronsaft
Vad var det senaste du åt: En bit choklad
Vad var det senaste du köpte: Cigg
Vad är det för färg på din ytterdörr: Ljust trä
Vad är det för väder hos dig nu: Mörkt ute, men uppehåll
Godaste glassmaken: Pecannöt/kola
Tror du på kärlek vid första ögonkastet: Nej, men det kan gå snabbt ändå
Sover du tungt: Nix!!!!!!
Drömmer du mardrömmar: Jajamensan :(
Trivs du med ditt jobb: Har ju inget...
Favoritklädsel: Leggings + långtröja
Favoritlåt just nu: Tvivel med Winnerbäck (live)
Vad ser du om du tittar till höger: Köksredskap
Vad gör dig glad just nu: Min älskling
Vad ska du göra härnäst: Slå på TV:n och surfa vidare på datorn...
Höger eller vänsterhänt: Höger
Humör just nu: Trött... "suckig"
Favoritgodis: Hallon/lakris-godis
Kläder just nu: Svarta mjukisbyxor + svart långskjorta
Sommarplaner: Hoppas på 2 veckor i Spanien...
Hur många kuddar sover du med: 3st 1 under huvudet, en mot magen och en som jag alltid slänger bort...
Spelar du något instrument: Nja, hanterar en del (fiol, gitarr, trumpet, kornett) men sjunger mest
Morgon eller nattmänniska: Morron för tillfället då jag har svårt att sova..
Vad är viktigast för dig: Att jag nåndag kommer trivas med mig själv, och därmed inte vara till last för andra
Är du kittlig: Ja
Snarkar du: Bara när jag e riktigt förkyld, men jag brukar vakna av det själv halvväägs genom första snarken ;)
Stjärntecken: Vattuman
Äckligaste insekten: MYROR!!!!!!
Längtar du mest efter just nu: Sova
Low selfesteme
Jag sitter fast i känslan av att inte våga skriva viktigt... inte våga kommentera. Rädslan för FAIL är för stor. Jag vet att jag kan, att jag sitter inne med kunskap, ord, hjälp och allt det där.. men jag sitter fast i ett skruvstäd och vågar inte uttrycka det jag besitter.
Orden vill inte forma sig till klokhet.
Föresten:Älskade F-S (KMWL) ... LOVE nomatter what!
Orden vill inte forma sig till klokhet.
Föresten:Älskade F-S (KMWL) ... LOVE nomatter what!
Solen skiner idag (oxå)
Jaha, gomorrn på er. Såg inte melodifestivalen igår. Och tydligen var det inget jag missade. Kollade nyheterna imorse och tyckte väl inte att Annas låt va så himla bra. Fast sen å andra sidan... jag har inte hört någon annan låt heller från nån av uttagningarna eller finalen. Jag har verkligen nada koll på det.
Kolla just nu på en historia om Jorden och dess ursprung, på Discovery World. Betydligt mer intressant. :P
Nähäpp... en cigg kanske... ska man våga sig ut på solen i terassen o röka den måntro???
Kolla just nu på en historia om Jorden och dess ursprung, på Discovery World. Betydligt mer intressant. :P
Nähäpp... en cigg kanske... ska man våga sig ut på solen i terassen o röka den måntro???
13 mars 2010
Lördagkväll
Sett på film, nej jag kommer inte se melodifestivalen.
Käkat god mat men sen grep rastlösheten för hårt tag i mig igen och jag vankar fram o tillbaka till köket för att röka, flera ggr i filmen.
Kryper i mig.
Not very nice...
Käkat god mat men sen grep rastlösheten för hårt tag i mig igen och jag vankar fram o tillbaka till köket för att röka, flera ggr i filmen.
Kryper i mig.
Not very nice...
Inte aktuellt
ven idag är det massa statusar på fb om att man ska ta ett glas vin o se på melodifestivalen ikväll...
Just det där med att ta ett glas vin eller en öl känns väldigt långt borta.
För ett knappt år sen kunde jag mkt väl sitta o glo på tv med lite rött, men nu känns det bara inte aktuell längre. Det känns ovant och konstigt.
Tror mig inte ha kvar förmågan av att njuta av stunden på det sättet.
Därför har det inte heller blivit så mkt alkohol på senaste tiden, och jag tycker faktiskt det är trist.
Inte för att jag är ett fan av att bli berusad... nej, verkligen inte. Men jag saknar att kunna känna avslappningen och njutandet av nåt gott framför tv:n.
Själva stämningen. Njuta av själva smaken.
Men det går lixom inte när jag inte har ro i mig och då blir det såklart inte heller att man köper nåt.
Vi har ännu kvar en baginbox från nyår med rötjut..den borde åkt i soporna för länge sen, jag vet, men den e iallafall kvar och det är mycket i den.
Läser även andra bloggare och avundas dom för att de kan avnjuta ett glas vin vid tv:n eller till maten, med ett par tända ljus osv...
Jag vill ha det lugnet, den ron, så jag kan få njuta av sånt oxå.
Men som sagt.
Det känns avlägset och nästintill overkligt just nu...
...och det är synd.
Just det där med att ta ett glas vin eller en öl känns väldigt långt borta.
För ett knappt år sen kunde jag mkt väl sitta o glo på tv med lite rött, men nu känns det bara inte aktuell längre. Det känns ovant och konstigt.
Tror mig inte ha kvar förmågan av att njuta av stunden på det sättet.
Därför har det inte heller blivit så mkt alkohol på senaste tiden, och jag tycker faktiskt det är trist.
Inte för att jag är ett fan av att bli berusad... nej, verkligen inte. Men jag saknar att kunna känna avslappningen och njutandet av nåt gott framför tv:n.
Själva stämningen. Njuta av själva smaken.
Men det går lixom inte när jag inte har ro i mig och då blir det såklart inte heller att man köper nåt.
Vi har ännu kvar en baginbox från nyår med rötjut..den borde åkt i soporna för länge sen, jag vet, men den e iallafall kvar och det är mycket i den.
Läser även andra bloggare och avundas dom för att de kan avnjuta ett glas vin vid tv:n eller till maten, med ett par tända ljus osv...
Jag vill ha det lugnet, den ron, så jag kan få njuta av sånt oxå.
Men som sagt.
Det känns avlägset och nästintill overkligt just nu...
...och det är synd.
12 mars 2010
Fundersam!
Asså... är det nån speciell fredag idag???
Statistiken visar lägsta siffror på evigheter... är det bara jag som bloggar o e inne på nätet idag???
Facebook e dött... bloggarna orörda (mestadels)...
De enda kommentarerna man ser på fejjan är "fredagsmys" eller "ett glas rött till pizzan".
Hmm... nä, här har det fixats med viktiga bloggen, lite med denna, en annan grej och så en massa dataskrivande...
Blir tidigt i säng idag... om inte grannen bestämmer sig att braka loss med festandet heeeeela natten. Han har verkkligen fest VARJE helg.. När förra grannarna bodde där, hörde vi inte nåt alls även om deras tv och stereo stod på med hög volym. Nu hörs en massa, så jag undrar hur högt han egentligen har det där nere hos sig :S
Jaja.. tjingeling!
Statistiken visar lägsta siffror på evigheter... är det bara jag som bloggar o e inne på nätet idag???
Facebook e dött... bloggarna orörda (mestadels)...
De enda kommentarerna man ser på fejjan är "fredagsmys" eller "ett glas rött till pizzan".
Hmm... nä, här har det fixats med viktiga bloggen, lite med denna, en annan grej och så en massa dataskrivande...
Blir tidigt i säng idag... om inte grannen bestämmer sig att braka loss med festandet heeeeela natten. Han har verkkligen fest VARJE helg.. När förra grannarna bodde där, hörde vi inte nåt alls även om deras tv och stereo stod på med hög volym. Nu hörs en massa, så jag undrar hur högt han egentligen har det där nere hos sig :S
Jaja.. tjingeling!
KLART!!!
Pust!
Ja, nu är sammanfattningen av jornalen klar iallafall!
Inläggningstillfällen, läkare, mediciner + medicinjusteringar...allt det är nu KLART!
Fatta... under 3 år och 2 månader...hade 28 (!!!) olika läkare hand om mig och mina mediciner!
Alla jobbade på samma lilla ställe!
Sammanfattningen av medicinjusteringarna blev... 13 sidor! (+ 1 sida med listan på alla läkare).
Nu ska jag bara skriva klart 4-5 andra små-bilagor som är som svar på olika frågor... men det är det minst jobbiga av allt.
Finjustera de 14 sidorna jag gjort nu oxå... men nu är det iallafall infört i datorn!
Ja, nu är sammanfattningen av jornalen klar iallafall!
Inläggningstillfällen, läkare, mediciner + medicinjusteringar...allt det är nu KLART!
Fatta... under 3 år och 2 månader...hade 28 (!!!) olika läkare hand om mig och mina mediciner!
Alla jobbade på samma lilla ställe!
Sammanfattningen av medicinjusteringarna blev... 13 sidor! (+ 1 sida med listan på alla läkare).
Nu ska jag bara skriva klart 4-5 andra små-bilagor som är som svar på olika frågor... men det är det minst jobbiga av allt.
Finjustera de 14 sidorna jag gjort nu oxå... men nu är det iallafall infört i datorn!
Nu minsann!
Ja, nu har jag suttit och plirat en himla massa. Kolla in på ViktigtAvMezza-bloggen så får ni se!
Nu e det dags för en cigg + snabbkoll hos er, och sen banne mig ska jag skriva klart sammanfattningen till LÖF!
Nu e det dags för en cigg + snabbkoll hos er, och sen banne mig ska jag skriva klart sammanfattningen till LÖF!
Så mycket jag vill
Läser bloggar samt dess kommentarer, bläddrar vidare, läser mer osv osv osv... Jag har så mkt fakta och erfarenheter i skallen att jag bara vill vill vill kasta mig in i diskussioner o allt...Men det säger stopp.
Två orsaker:
1. Jag är för ofokuserad pga smärtan och nån inre stress
2. Jag skulle inte klara av det om jag får negativ kritik tillbaka.
Och naturligtvis hänger dessa 2 saker ihop. För hade jag inte haft ont, kännt mig virrig och orolig inom mig, så hade jag varit vid bättre mod för att kunna ta negativ kritik.
Just nu ska jag nog fokusera på att klippa o klistra o redigera viktiga inlägg i viktiga-bloggen. Känns som en lagom aktivitet för mig då jag inte behöver fundera vad jag ska skriva ju...
Två orsaker:
1. Jag är för ofokuserad pga smärtan och nån inre stress
2. Jag skulle inte klara av det om jag får negativ kritik tillbaka.
Och naturligtvis hänger dessa 2 saker ihop. För hade jag inte haft ont, kännt mig virrig och orolig inom mig, så hade jag varit vid bättre mod för att kunna ta negativ kritik.
Just nu ska jag nog fokusera på att klippa o klistra o redigera viktiga inlägg i viktiga-bloggen. Känns som en lagom aktivitet för mig då jag inte behöver fundera vad jag ska skriva ju...
Som man förtjänar...
Ja, idag e ingen bra dag för min kropp. Den mår som den förtjänar... ONT!
Trots att jag tycker att jag inte gjorde så mkt av allt igår, så känns det rejält.
Somnade som en stock igår rätt tidigt, men vaknade vid 3 klarvaken. Lyckades få mig en nikotinkick iallafall så jag somnade om. Sen va jag uppe vid 8-tiden imorse.
Halv 11 kunde inte ögonlocken hållas uppe längre och det blev en kort vila. Skulle gärna sussat längre men det kommer en tjej och ska köpa en bok (studentlitteratur) av mig när som helst.
Jaja. Jag ska försöka göra nåt vettigt idag iallafall...
Trots att jag tycker att jag inte gjorde så mkt av allt igår, så känns det rejält.
Somnade som en stock igår rätt tidigt, men vaknade vid 3 klarvaken. Lyckades få mig en nikotinkick iallafall så jag somnade om. Sen va jag uppe vid 8-tiden imorse.
Halv 11 kunde inte ögonlocken hållas uppe längre och det blev en kort vila. Skulle gärna sussat längre men det kommer en tjej och ska köpa en bok (studentlitteratur) av mig när som helst.
Jaja. Jag ska försöka göra nåt vettigt idag iallafall...
- Skriva sammanfattningen av min journal!!!!
- Fortsätta med inläggen i Viktigabloggen
Nu är jag vansinnigt nyfiken på vem som vann tävlingen inne hos Nett (kollar...)
Nähäpp... inte var det jag iallafall.... :P men men, kul va det iallafall :)
11 mars 2010
PUST!
Under eftermiddagen kom vi på att vi skulle göra radikal ommöblering i halva lägenheten...
Eller...ja, det va älsklingen som stod för flyttandet. Jag gjorde bara småsaker för jag vill inte få ont.
Men vi har en vansinnig massa KABLAR till ALLT kan jag säga... Och vi skulle flytta tv-möbeln i sovrummet till vardagsrummet, flytta tv-möbeln från vardagsrummet till sovrummet, flytta barskåpet/bokhyllan från hallen till vardagsrummet... och så en massa omflyttning av småbord, brudkista etc...
Det som tog mest tid var garanterat att koppla in tv, surroundsystem med 5 högtalare + baslåda, digitalbox samt förlängnings-scarten till Tv:n i sovrummet...
Kablar skulle döljas, såga hål ¨på tv-möbelns baksida (egentligen en typ byrå) för att dra alla kablar på baksidan, samt alla kopplade högtalarkablar osv. Kolla att allt funkar o sen försöka pyssla ihop möblerna på bästa sätt med snygga kabeldragningar.
Ja, och för att flytta barskåpet/bokhyllan... så skulle den ju TÖMMAS!
Det var det jag stod för (förutom att hjälpa med kabeldragandet). Jag har enorma mängder pocketböcker... dubbla rader i hyllorna... och barskåpet var fullt... nä inte av sprit, men alla glas och sånt :P
Hur som helst... Det blev kanon-bra!
Tidigare idag passade älsklingen på att slänga massa skräp oxå. Gamla hyllor, skrivbordsdelar osv. Dessutom sågade han en del, skruvade och hade sig, så nu har vi en hurts med 2 hyllplan som vi ska ha alla pärmar med papper i... Han skruvade på ljul oxå, så den e lätt att flytta.
Ja, det blev visst en hel del gjort idag... (förutom det planerade shoppandet på apoteket). Men ärligt kan jag säga att min älskling gjort nästan allt. Jag har mest varit duktig flicka som inte slitit på sin trasiga kropp ännu mer ;)
Eller...ja, det va älsklingen som stod för flyttandet. Jag gjorde bara småsaker för jag vill inte få ont.
Men vi har en vansinnig massa KABLAR till ALLT kan jag säga... Och vi skulle flytta tv-möbeln i sovrummet till vardagsrummet, flytta tv-möbeln från vardagsrummet till sovrummet, flytta barskåpet/bokhyllan från hallen till vardagsrummet... och så en massa omflyttning av småbord, brudkista etc...
Det som tog mest tid var garanterat att koppla in tv, surroundsystem med 5 högtalare + baslåda, digitalbox samt förlängnings-scarten till Tv:n i sovrummet...
Kablar skulle döljas, såga hål ¨på tv-möbelns baksida (egentligen en typ byrå) för att dra alla kablar på baksidan, samt alla kopplade högtalarkablar osv. Kolla att allt funkar o sen försöka pyssla ihop möblerna på bästa sätt med snygga kabeldragningar.
Ja, och för att flytta barskåpet/bokhyllan... så skulle den ju TÖMMAS!
Det var det jag stod för (förutom att hjälpa med kabeldragandet). Jag har enorma mängder pocketböcker... dubbla rader i hyllorna... och barskåpet var fullt... nä inte av sprit, men alla glas och sånt :P
Hur som helst... Det blev kanon-bra!
Tidigare idag passade älsklingen på att slänga massa skräp oxå. Gamla hyllor, skrivbordsdelar osv. Dessutom sågade han en del, skruvade och hade sig, så nu har vi en hurts med 2 hyllplan som vi ska ha alla pärmar med papper i... Han skruvade på ljul oxå, så den e lätt att flytta.
Ja, det blev visst en hel del gjort idag... (förutom det planerade shoppandet på apoteket). Men ärligt kan jag säga att min älskling gjort nästan allt. Jag har mest varit duktig flicka som inte slitit på sin trasiga kropp ännu mer ;)
Knäpp
Ja, min dator vägrade låta mig gå in på någon blogger-blogg överhuvudtaget... Men andra verkade iallafall kunna göra det...
Ja, nu e datorn omstartad, modemet likaså och jag ska väl fortsätta med ViktigtavMezza-bloggen.
Men första ska vi dra en sväng till Kronans Droghandel (vilket j-a namn!) för jag är i desperat behov av mag-piller...
Så, see ya later!
Ja, nu e datorn omstartad, modemet likaså och jag ska väl fortsätta med ViktigtavMezza-bloggen.
Men första ska vi dra en sväng till Kronans Droghandel (vilket j-a namn!) för jag är i desperat behov av mag-piller...
Så, see ya later!
Till alla Er med SMÄRTA!
Ja, jag har lite problem med att hantera en vanlig mus på datorn, då jag får ont av det (såklart).
Jag använder min tutch-pad på bärbara datorn och det brukar gå bra. Men ibland funkar inte det heller. Då har jag mitt älskade RITBORD!
Köpte det av anledningen att jag tecknar o målar mkt på datorn, men att avnända den som mus var ju ett stort plus!
Så, alla ni som har problem med smärta i händer och armar, början till mus-arm osv... SKAFFA EN SÅN HÄR! Det är ett av mina allra bästa köp!
(Priserna är hämtade från Dustin.se)
479kr 14 x 9 cm arbetsyta BAMBOO
516 kr 20 x 15 cm arbetsyta TRUST
Denna var den första jag köpte, men kabeln gick sönder och gick inte att laga.
495kr 19 x 19 cm arbetsyta WACOM BAMBOO
Denna har jag nu. Arbetsyta ca 10 x 15 cm. Kostade ca 1000kr men då köpte jag den i butik, inte på nätet. WACOM BAMBOO
Kvaliten är kanon! Jag rekomenderar detta märket framför TRUST
Jag använder min tutch-pad på bärbara datorn och det brukar gå bra. Men ibland funkar inte det heller. Då har jag mitt älskade RITBORD!
Köpte det av anledningen att jag tecknar o målar mkt på datorn, men att avnända den som mus var ju ett stort plus!
Så, alla ni som har problem med smärta i händer och armar, början till mus-arm osv... SKAFFA EN SÅN HÄR! Det är ett av mina allra bästa köp!
(Priserna är hämtade från Dustin.se)
316 kr 14 x 10 cm arbetsyta TRUST
516 kr 20 x 15 cm arbetsyta TRUST
Denna var den första jag köpte, men kabeln gick sönder och gick inte att laga.
495kr 19 x 19 cm arbetsyta WACOM BAMBOO
Denna har jag nu. Arbetsyta ca 10 x 15 cm. Kostade ca 1000kr men då köpte jag den i butik, inte på nätet. WACOM BAMBOO
Kvaliten är kanon! Jag rekomenderar detta märket framför TRUST
Nr 139
Ja, det är nu nr 139:e blogginlägget jag skriver på just denna bloggen. Men sen har jag ju ett gäng underbloggar, mina 2 gamla bloggar o två ännu äldre som jag inte använt på åratal...
Dessutom, så innan jag skaffade mig dator, och kunde skriva på bloggar, så skrev jag först vanligt worddokument, och innan dess dagböcker. Jag har sparat ALLT!
Jag har 1½ flyttlåda full med handskrivna dagböcker...
En gång i tiden ska jag föra över dom på datorn, en gång i tiden ska jag samla allt...
Men... det är ett j-a jobb!
Jag började skriva lite när jag va typ 7, sen hade jag väl nårra års uppehåll men sen högstadietiden har jag skrivit konstant.
När man tänker så... ja då kan iallafall inte jag låta bli att förundras över vad man egentligen åstadkommit!
Gamla dagböcker är guld värt för mig. Jag har ju knappt några minnen ända upp i gymnasietiden, och även efter det är det massa luckor.
Ja, tacka vet jag att jag har skrivandets förmåga och kan åter minnas det jag inte kan plocka fram självmant i skallen!
Dessutom, så innan jag skaffade mig dator, och kunde skriva på bloggar, så skrev jag först vanligt worddokument, och innan dess dagböcker. Jag har sparat ALLT!
Jag har 1½ flyttlåda full med handskrivna dagböcker...
En gång i tiden ska jag föra över dom på datorn, en gång i tiden ska jag samla allt...
Men... det är ett j-a jobb!
Jag började skriva lite när jag va typ 7, sen hade jag väl nårra års uppehåll men sen högstadietiden har jag skrivit konstant.
När man tänker så... ja då kan iallafall inte jag låta bli att förundras över vad man egentligen åstadkommit!
Gamla dagböcker är guld värt för mig. Jag har ju knappt några minnen ända upp i gymnasietiden, och även efter det är det massa luckor.
Ja, tacka vet jag att jag har skrivandets förmåga och kan åter minnas det jag inte kan plocka fram självmant i skallen!
10 mars 2010
Just det ja...
Ja, förra inlägget som jag skrev... lades inte upp förrän ett par timmar efter jag skrivit det... Jag har asså varit hemma ett bra tag och ska snart ta itu med den tristaste grej jag vet: smmanställningen av min medicinjournal...
Men först ska jag kolla runt till er såklart!
Men först ska jag kolla runt till er såklart!
På bussen
På väg hem från sjuksköterskan som gett mig B-sprutan. Ska dit om två veckor igen o då även ta ett gäng blodprover. Kolla sköldkörtel o sånt.
Alla säger att B-vitaminsprutor gör så ont... men det ändes kinappt. Men det tberor ju klart på vem som ger dom oxå. Dessutom är jag ju så vansinnigt van vid betydligt mer smärtsamma sprutor en en liten i skinkan :P
Solen skiner o det va skönt att komma ut. Jobbigt men ändå skönt på nåt sätt. Känner mig dock stressad så fort jag är ute, även om det inte e nåt folk.
Men men... solen skiner, jag e snart hemma och jag vet att jag har en mars-knasig katt som väntar på mig där ;)
Alla säger att B-vitaminsprutor gör så ont... men det ändes kinappt. Men det tberor ju klart på vem som ger dom oxå. Dessutom är jag ju så vansinnigt van vid betydligt mer smärtsamma sprutor en en liten i skinkan :P
Solen skiner o det va skönt att komma ut. Jobbigt men ändå skönt på nåt sätt. Känner mig dock stressad så fort jag är ute, även om det inte e nåt folk.
Men men... solen skiner, jag e snart hemma och jag vet att jag har en mars-knasig katt som väntar på mig där ;)
Har börjat så smått
Ja, jag har lagt in ett första inlägg i bloggen: VIKTIGT AV MEZZA.
Det är ett inlägg om hur vansinnig psykiatrin kan vara. Inlägget blev (när det var aktuellt) även publicerat på Psykiatrin.blogg.se
Ja, annars då?
Sovit sådär inatt, men det va ju lixom inte oväntat... med tanke på hur mkt jag sov igår.
Dock har jag haft halsbränna hela natten, magkatarr-känsla dessutom... ni vetdet där hemska suget i magen som gör att man mår illa nästan.
Inga mag-piller har jag kvar heller... menmen... skitsamma.
Usch, det känns som attjag bara gnäller!
Positivt:
Solen skiner! Wihoooo!!!!
Jag har fått en uppföljningstid hos min gamla terapeut (som jag slutade hos 15 dec -09). Den 29 mars ska jag dit. Åh vad jag saknar henne!
Ja, det va iallafall 2 positiva saker jag kom på just nu :)
Ska nog fortsätta med viktigtavmezza-bloggen nu...
Det är ett inlägg om hur vansinnig psykiatrin kan vara. Inlägget blev (när det var aktuellt) även publicerat på Psykiatrin.blogg.se
Ja, annars då?
Sovit sådär inatt, men det va ju lixom inte oväntat... med tanke på hur mkt jag sov igår.
Dock har jag haft halsbränna hela natten, magkatarr-känsla dessutom... ni vetdet där hemska suget i magen som gör att man mår illa nästan.
Inga mag-piller har jag kvar heller... menmen... skitsamma.
Usch, det känns som attjag bara gnäller!
Positivt:
Solen skiner! Wihoooo!!!!
Jag har fått en uppföljningstid hos min gamla terapeut (som jag slutade hos 15 dec -09). Den 29 mars ska jag dit. Åh vad jag saknar henne!
Ja, det va iallafall 2 positiva saker jag kom på just nu :)
Ska nog fortsätta med viktigtavmezza-bloggen nu...
9 mars 2010
Sussar snart igen
Jaha... ja nu ligger jag och ska sussa för tredje ggn (hemma) idag.
(4:e ggn om man räknar den på sjukan ju)
Shit asså, det känns som att det har varit på tok för mkt den senaste tiden. Jag hänger inte med, jag kommer inte på vad det är för dag eller datum, jag minns inte vad som hände för några timmar sen ens...
Och jag känner igen detta. Det blir för snurrigt i skallen när det är kaos och jag dessutom mår kasst.
Snart kommer hallisar och extrem stirrighet. I just know it.
Hoppet då?
Ja, det vet jag inte ens om jag vill tänka på. Men visst, jag vet att jag inte heller kan tränga bort de tankarna...
Hoppet är borta. Jag är nu helt övertygad om att jag inte kommer få hjälp från psyk. Det bara är så. Och om jag grubblar vidare på det så kommer jag gå under. Grubblar därför inte mer än så.
Smärtan? Nerverna som trasas sönder?
Inte så mkt hopp på den fronten heller faktiskt. Vet inte vad som orsakar det, vet inte nåt egentligen och inte läkarna heller. Så då känns det onödigt att ha nåt hopp. För hur ska man kunna ha det när man inte vet grunden till felet???
Trots detta gör jag allt det där som alla vill jag ska göra. Jag går på läkarmötena, jag ska ta min b-spruta imorrn, jag äter mina piller, jag fortsätter överleva.
Men jag känner inte att jag är helt medveten om nåt längre. Meningslöshet och avstängdhet. Jag lever inte längre, jag är väl mer som nån zombie antar jag. Ler när man ska, betalar räkningar, lagar och äter mat, umgås med älsklingen... Ja, det rullar på utan att jag är med alls egentligen.
Intresse för att skriva känns långt borta oxå. Allt som va intressant o kul innan spelar lixom ingen roll.
Föresten... jag har nu maxdosen på Cymbaltan, 120mg. Nästa vecka ska jag ta mini-dos Seroquel till kvällen i förhoppning om att sova lite bättre. Dock med stor försiktighet. Jag går LÄTT upp i vikt av mediciner, och ett enda kilo påverkar smärtan i kroppen enormt. Så det är överenskommet att om jag går upp av mini-dosen Seroquel (bara 50mg) ska jag sluta direkt.
Jaja... nu e det sussandet som gäller.
Natti natti bloggers
(4:e ggn om man räknar den på sjukan ju)
Shit asså, det känns som att det har varit på tok för mkt den senaste tiden. Jag hänger inte med, jag kommer inte på vad det är för dag eller datum, jag minns inte vad som hände för några timmar sen ens...
Och jag känner igen detta. Det blir för snurrigt i skallen när det är kaos och jag dessutom mår kasst.
Snart kommer hallisar och extrem stirrighet. I just know it.
Hoppet då?
Ja, det vet jag inte ens om jag vill tänka på. Men visst, jag vet att jag inte heller kan tränga bort de tankarna...
Hoppet är borta. Jag är nu helt övertygad om att jag inte kommer få hjälp från psyk. Det bara är så. Och om jag grubblar vidare på det så kommer jag gå under. Grubblar därför inte mer än så.
Smärtan? Nerverna som trasas sönder?
Inte så mkt hopp på den fronten heller faktiskt. Vet inte vad som orsakar det, vet inte nåt egentligen och inte läkarna heller. Så då känns det onödigt att ha nåt hopp. För hur ska man kunna ha det när man inte vet grunden till felet???
Trots detta gör jag allt det där som alla vill jag ska göra. Jag går på läkarmötena, jag ska ta min b-spruta imorrn, jag äter mina piller, jag fortsätter överleva.
Men jag känner inte att jag är helt medveten om nåt längre. Meningslöshet och avstängdhet. Jag lever inte längre, jag är väl mer som nån zombie antar jag. Ler när man ska, betalar räkningar, lagar och äter mat, umgås med älsklingen... Ja, det rullar på utan att jag är med alls egentligen.
Intresse för att skriva känns långt borta oxå. Allt som va intressant o kul innan spelar lixom ingen roll.
Föresten... jag har nu maxdosen på Cymbaltan, 120mg. Nästa vecka ska jag ta mini-dos Seroquel till kvällen i förhoppning om att sova lite bättre. Dock med stor försiktighet. Jag går LÄTT upp i vikt av mediciner, och ett enda kilo påverkar smärtan i kroppen enormt. Så det är överenskommet att om jag går upp av mini-dosen Seroquel (bara 50mg) ska jag sluta direkt.
Jaja... nu e det sussandet som gäller.
Natti natti bloggers
Svar till Aleks
Jag frågade om det fanns klamrar kvar men fick inget svar på det! De sa bara att det såg bra ut.... men med det tror jag dom bara menade att det inte fanns nåt magsår eller inflammation/irritation.
Läkaren som opererade mig ska ringa... men jag fick ingen telefontid på plats, utan det kommer hem ett brev om det.
Men med tanke på att maten numera skvalpar upp o ner i matstrupen när jag ligger, att jag har halsbränna igen ofta och uppstötningar... så tror jag inte så många sitter kvar. Men jag vet inte. Får se när jag får snacka med henne...
Kram
Läkaren som opererade mig ska ringa... men jag fick ingen telefontid på plats, utan det kommer hem ett brev om det.
Men med tanke på att maten numera skvalpar upp o ner i matstrupen när jag ligger, att jag har halsbränna igen ofta och uppstötningar... så tror jag inte så många sitter kvar. Men jag vet inte. Får se när jag får snacka med henne...
Kram
Go´ kväll!
Ja, jag har sovit... sen vaknade jag och älsklingen gjorde scones. Mmmmm... GOTT!
Tyvärr tyckte inte magen det... dom knippsade bort lite slemhinnebitar och så retade de ju där jag är opererad, så efter att ha käkat fick jag vrålont i magen...
Tog min medicin som jag inte kunde ta på morronen (helt fastande ska man ju va) och sen kom kanon-illamåendet. Gick och la mig igen och nu, ett par timmar senare känns det lite bättre.
Tack för Postafen säger jag bara ;) Hihi.
Älsklingen somnade på soffan... gloende på TV:n. Han fick ju inte heller så mkt sömn inatt eftersom vi skulle upp så himla tidigt, och han har svårt att somna i tid.
Men men.
Sakta men säkert känns magen liiiite bättre. Ska nog våga mig på lite filmjölk...
Tyvärr tyckte inte magen det... dom knippsade bort lite slemhinnebitar och så retade de ju där jag är opererad, så efter att ha käkat fick jag vrålont i magen...
Tog min medicin som jag inte kunde ta på morronen (helt fastande ska man ju va) och sen kom kanon-illamåendet. Gick och la mig igen och nu, ett par timmar senare känns det lite bättre.
Tack för Postafen säger jag bara ;) Hihi.
Älsklingen somnade på soffan... gloende på TV:n. Han fick ju inte heller så mkt sömn inatt eftersom vi skulle upp så himla tidigt, och han har svårt att somna i tid.
Men men.
Sakta men säkert känns magen liiiite bättre. Ska nog våga mig på lite filmjölk...
Home...
Hemma igen nu från gastroskopin. Trött som attan efter narkosen o ont i magen såklart... men jag har fått mina painkillers nu så jag hoppas på en massa smärtfri sömn nu...
Zzzznnnnnaaaaaarrrrrrkkkkkk...
Zzzznnnnnaaaaaarrrrrrkkkkkk...
Jaha, då va det dags snart
Ja, snart drar jag o älsklingen iväg. Dags att få sussa under narkos ett tag. Gastroskopi står på schemat.
Jag som alltid är vrålhungrig på morronen får såklart inte äta. Jag fick dricka klar vätska ffram till 6:30, men inget annat.
Föresten så är blåbärssaft den godaste saften som finns! Så det så! hehehe
Tjingeling på er Bloggers!
Jag som alltid är vrålhungrig på morronen får såklart inte äta. Jag fick dricka klar vätska ffram till 6:30, men inget annat.
Föresten så är blåbärssaft den godaste saften som finns! Så det så! hehehe
Tjingeling på er Bloggers!
8 mars 2010
Och så kommer tårarna igen...
Ännu en cigg röks.
Kollat bloggar, men bara de jag pallar ha koncentration till.
Jag har inget hopp längre. Det bara är så. Kommer hoppet nånsin tillbaka? Inte ens det vågar jag hoppas på.
Guldet är pantat, ciggen går åt som attan. Varför kan man inte vinna på lotto (utan att köpa nån såklart) och att vinsten är ångest-cigg? Asså mängder av cigg som verkligen är ett måste vid ångest och smärta?
Trött.
Upp tidigt som attan imorrn... Iväg till Ersta och gastroskopin. Älsklingen e ledig o följer med. Skönt.
En endaste alvedon kvar, den får duga mot huvudvärken som kommer med tårarna...dessutom mot tandvärken.
Jag klarar verkligen inte tandläkaren. Jag får panik, jag tappar all kontrolloch till 100% resulterar det i självskador. Men jag har ingen fast läkare heller...så jag kan inte ta upp det med nån.
Röker billiga Elixyr... 30kr paketet... men de e korta o tar snabbt slut. Röker alltid långa annars.
Ja, vad mer att skriva?
Behöver knappast påminna mer om att allt e skit ju.
Kollat bloggar, men bara de jag pallar ha koncentration till.
Jag har inget hopp längre. Det bara är så. Kommer hoppet nånsin tillbaka? Inte ens det vågar jag hoppas på.
Guldet är pantat, ciggen går åt som attan. Varför kan man inte vinna på lotto (utan att köpa nån såklart) och att vinsten är ångest-cigg? Asså mängder av cigg som verkligen är ett måste vid ångest och smärta?
Trött.
Upp tidigt som attan imorrn... Iväg till Ersta och gastroskopin. Älsklingen e ledig o följer med. Skönt.
En endaste alvedon kvar, den får duga mot huvudvärken som kommer med tårarna...dessutom mot tandvärken.
Jag klarar verkligen inte tandläkaren. Jag får panik, jag tappar all kontrolloch till 100% resulterar det i självskador. Men jag har ingen fast läkare heller...så jag kan inte ta upp det med nån.
Röker billiga Elixyr... 30kr paketet... men de e korta o tar snabbt slut. Röker alltid långa annars.
Ja, vad mer att skriva?
Behöver knappast påminna mer om att allt e skit ju.
VIKTIGT!
Jag har under min blogg-tid ju haft flera olika bloggar... Jag har oxå skrivit mänder med allvarliga artiklar, serie-inlägg osv.
Nu håller jag på att skapa en underblogg till detta!
Jag kommer lägga upp inlägg från min första blogg (metrobloggen) och från den förra (blogg.se)
Bloggen kommer heta VIKTIGT AV MEZZA.
Jag har bara startat än sålänge, inte hunnit lägga in några inlägg än. Men det är en SERIÖS blogg med VIKTIGT innehåll.
Så kolla gärna in den med jämna mellanrum. Kommer såklart länka den i sidokolumnen bland Mezzas Bloggar, men det orkar jag inte just nu.
Vill ni ha en liiiiiten försmak på hur det kommer se ut, så är adressen
http://viktigtavmezza.blogspot.com/
Nu ska jag sussa lite... sen blir det väl att fortsätta med design o innehåll i denna nya underbloggen!
KRAM på er bloggers!
Nu håller jag på att skapa en underblogg till detta!
Jag kommer lägga upp inlägg från min första blogg (metrobloggen) och från den förra (blogg.se)
Bloggen kommer heta VIKTIGT AV MEZZA.
Jag har bara startat än sålänge, inte hunnit lägga in några inlägg än. Men det är en SERIÖS blogg med VIKTIGT innehåll.
Så kolla gärna in den med jämna mellanrum. Kommer såklart länka den i sidokolumnen bland Mezzas Bloggar, men det orkar jag inte just nu.
Vill ni ha en liiiiiten försmak på hur det kommer se ut, så är adressen
http://viktigtavmezza.blogspot.com/
Nu ska jag sussa lite... sen blir det väl att fortsätta med design o innehåll i denna nya underbloggen!
KRAM på er bloggers!
The right place to be...
Ja, efter lite käk och cigg har jag planterat mig i sängen igen. Spikmattan är på plats dessutom.
Kailat min förra chef och hoppas på svar snart. (Inget snällt mail, men nyttigt för henne tror jag. Informativt)
Höjden av otur hade jag dessutom... min snälla Dr pain skrev ut painkillers via telefon, så jag slängde på mig kläderna igen, ringde apoteket och frågade om det kommit in... jo det hade det ju. Ardinex heter den...
MEN... de har inga på lager!
Får väl vackert vingla dit imorrn efter kl 14 och hämta ut det.
Vingla... ja jag ska göra gastroskopi imorrn kl 8:30 under narkos...hur pigg e man efter det egentligen???
Men älsklingen har fullmakt på apoteket för mig, så i värsta fall får han hämta ut det.
Så trött...
Tack för varma och upprörande (ang hur de behandlar mig) kommentarer! Det ger mig styrka.
Kailat min förra chef och hoppas på svar snart. (Inget snällt mail, men nyttigt för henne tror jag. Informativt)
Höjden av otur hade jag dessutom... min snälla Dr pain skrev ut painkillers via telefon, så jag slängde på mig kläderna igen, ringde apoteket och frågade om det kommit in... jo det hade det ju. Ardinex heter den...
MEN... de har inga på lager!
Får väl vackert vingla dit imorrn efter kl 14 och hämta ut det.
Vingla... ja jag ska göra gastroskopi imorrn kl 8:30 under narkos...hur pigg e man efter det egentligen???
Men älsklingen har fullmakt på apoteket för mig, så i värsta fall får han hämta ut det.
Så trött...
Tack för varma och upprörande (ang hur de behandlar mig) kommentarer! Det ger mig styrka.
Föresten...
så om nån vänlig människa råkar ha en himla massa pengar över... så får ni gärna ge dom till mig. Kronofogden gör att vi har 5500 sänn mindre i månaden och jag har inte ens fått min sjukpenning.
Tänk om man bara kunde få nårra tusenlappar sådär...
Skit i detta inlägget... men jag/vi är fattiga och jag måste få ut skiten bara
Tänk om man bara kunde få nårra tusenlappar sådär...
Skit i detta inlägget... men jag/vi är fattiga och jag måste få ut skiten bara
FUUUUUUCK!!!!!!!
Helvetes jävla skitfanskap!
Kommit hem från läkarbesöket.
Jag kommer ALDRIG MER LITA PÅ PSSYKIATRIN!!!
Vill lägga mig ner och dö dö döööööööö.
Vad hände då??
"Nääää, jag lovade inte att du skulle få medicin idag... jag sa att jag skulle snacka med andra läkare och rekomendera det"
BULLSHIT!
Ja, så nu ska det diskuteras hit o dit med läkare och psykolog o andra läkare och bla bla blaaaaa!
Det ska babblas med läkaren o psykkologen som bestämt VÄGRADE ge mig hjälp, och som sen blev en av de orsaker som fick mig att hamna på psyk.
Läkaren jag träffade idag ska/har redan börjat, lägga fram sin bestämda åsikt om att jag ändå ska ha adhd-medicin. Hon sa att hon redan skrivit skarpt om detta i journalanteckningar och prata hit o dit och ska trycka på i massor.
Men tanken på att hon ska övertyga de personer som gav mig idiotbeskedet, samt en läkare jag aldrig träffat...
Det ger mig sån vansinnig övertygelse om att Jag kommer inte få nåt, jag kommer fortsätta detta skit-liv... OCH JAG VILL OCH ORKAR INTE DET MER!
Varför hoppas när det aldrig ger nåt? Varför leker folk med ens liv?
Skulle man kunna gråta sig till döds... ja då hade jag varit död för länge sen.
10 JÄVLA år är det nu. JAG VILL INTE MER!
Dessutom har jag så vansinnigt ont, jag är trött av sömnbrist och jag vet inte hur jag ska klara en timme, en dag, en vecka, två veckor, till....
Kollar in till er när jag orkar. Kommer knappast kommentera men kommentera gärna till mig... behövs antagligen...
Dags för en cigg och stortjuta.
HATA HATA HATA HATA HATAAAAAAA!
HATA HUR PSYK LEKER MED LIV, MED MÄNNISKOR. HUR FAN KAN MAN PSYKISKT MISSHANDLA EN SJUK MÄNNISKA I 10 ÅR??????
Kommit hem från läkarbesöket.
Jag kommer ALDRIG MER LITA PÅ PSSYKIATRIN!!!
Vill lägga mig ner och dö dö döööööööö.
Vad hände då??
"Nääää, jag lovade inte att du skulle få medicin idag... jag sa att jag skulle snacka med andra läkare och rekomendera det"
BULLSHIT!
Ja, så nu ska det diskuteras hit o dit med läkare och psykolog o andra läkare och bla bla blaaaaa!
Det ska babblas med läkaren o psykkologen som bestämt VÄGRADE ge mig hjälp, och som sen blev en av de orsaker som fick mig att hamna på psyk.
Läkaren jag träffade idag ska/har redan börjat, lägga fram sin bestämda åsikt om att jag ändå ska ha adhd-medicin. Hon sa att hon redan skrivit skarpt om detta i journalanteckningar och prata hit o dit och ska trycka på i massor.
Men tanken på att hon ska övertyga de personer som gav mig idiotbeskedet, samt en läkare jag aldrig träffat...
Det ger mig sån vansinnig övertygelse om att Jag kommer inte få nåt, jag kommer fortsätta detta skit-liv... OCH JAG VILL OCH ORKAR INTE DET MER!
Varför hoppas när det aldrig ger nåt? Varför leker folk med ens liv?
Skulle man kunna gråta sig till döds... ja då hade jag varit död för länge sen.
10 JÄVLA år är det nu. JAG VILL INTE MER!
Dessutom har jag så vansinnigt ont, jag är trött av sömnbrist och jag vet inte hur jag ska klara en timme, en dag, en vecka, två veckor, till....
Kollar in till er när jag orkar. Kommer knappast kommentera men kommentera gärna till mig... behövs antagligen...
Dags för en cigg och stortjuta.
HATA HATA HATA HATA HATAAAAAAA!
HATA HUR PSYK LEKER MED LIV, MED MÄNNISKOR. HUR FAN KAN MAN PSYKISKT MISSHANDLA EN SJUK MÄNNISKA I 10 ÅR??????
Today is the day!
Ringde psykjouren igår om min noja att de bara lurats ang ADHD-medicinen...
Men hon kollade upp i journalen och där står det att jag ska få den!
Dock så blir det INTE Ritalin... det blir Concerta. Har läst på om concerta, låter helt ok.
Så idag (snart snart snart!) ska jagdit! Sen direkt till apoteket såklart. Kommer börja med lägsta dosen (18mg) som man brukar, och får väl den höjd såsmåningom. Maxdos är 54mg.
Behöver jag säga att jag längtar?
Det finns allvarliga bieffekter dock... suicidtankar, självskadebeteende, fördjupad depression osv. Men fanimej jag ska klara detta! JAG SKA!
En annan bieffekt är anorexi... men om jag går ner nårra kilo är det bara bra. Fibron blir värre för varje kilo jag lägger på mig, och 75kg är inte en hälsosam vikt för mig iallafall... Har länge strävat efter mellan 65-68... Dont worry, I´m jjust so HAPPY now!
Men hon kollade upp i journalen och där står det att jag ska få den!
Dock så blir det INTE Ritalin... det blir Concerta. Har läst på om concerta, låter helt ok.
Så idag (snart snart snart!) ska jagdit! Sen direkt till apoteket såklart. Kommer börja med lägsta dosen (18mg) som man brukar, och får väl den höjd såsmåningom. Maxdos är 54mg.
Behöver jag säga att jag längtar?
Det finns allvarliga bieffekter dock... suicidtankar, självskadebeteende, fördjupad depression osv. Men fanimej jag ska klara detta! JAG SKA!
En annan bieffekt är anorexi... men om jag går ner nårra kilo är det bara bra. Fibron blir värre för varje kilo jag lägger på mig, och 75kg är inte en hälsosam vikt för mig iallafall... Har länge strävat efter mellan 65-68... Dont worry, I´m jjust so HAPPY now!
6 mars 2010
Tvingar till mig solen nu!
Ja, jag har skottat med en liten metallbit på terassen... men bara tillräckligt mkt så det går att sätta en stol där. Eller nja... en halv stol... ena halvan av stolen är på trappsteget till terassen...dvs inomhus. Precis så man slipper vinden och det kalla, men ändå kan sitta i solen :) Såklart är jag påpälsad för man vill ju knappast må sämre av förkylningar o skit.
Har behov av sol just nu...man blir avslappnad på nåt sätt, känna värmen i ansiktet, ljuset...
Älsklingen ringde nyss... jag sa att jag skulle sova idag, men jag bara MÅSTE sitta här lite först.
Så SKÖNT!
Känner mig konstig idag... Istället för att explodera, känns det som jag ska implodera. Hela kroppen känns smärtsamt ihoptryckt. Skallen, musklerna...allt. Kanske man skulle behöva en medeltida sträckbänk vid det här laget??? hehehe
Skulle nog kunna somna här o nu...
Har behov av sol just nu...man blir avslappnad på nåt sätt, känna värmen i ansiktet, ljuset...
Älsklingen ringde nyss... jag sa att jag skulle sova idag, men jag bara MÅSTE sitta här lite först.
Så SKÖNT!
Känner mig konstig idag... Istället för att explodera, känns det som jag ska implodera. Hela kroppen känns smärtsamt ihoptryckt. Skallen, musklerna...allt. Kanske man skulle behöva en medeltida sträckbänk vid det här laget??? hehehe
Skulle nog kunna somna här o nu...
Knas igen... blä
Känner mig vansinnigt anti-seriös nu när jag skriver detta inlägg...
Start: hur seriös låter titeln???
Drömt: En gammal vän plågas av manupilationer, övergrepp och ondska... jag försöker rädda henne men jag kan egentligen bara se på. Dras in i allt, kämpar vid hennes sida... Äter Nya Ballerina Kladdkaka och får sprut-diarré tillsammans med alla andra som äter den...
Upptäcker att jag är på T-centralen och möter av en slump en ännu äldre vän. Betalar 2 st 5-kronor för att få ligga o softa i ett stängt litet rum på en grön jätte-mjukisdinosaur... Ritar med bläck på människors ansikten och försöker skaffa mig fakta om den kriminella cykeltjuv-verksamheten i New York ??????????????????????
Vaknar genomsvettig, frysande pga av att sängen bokstavligen är PLASK-BLÖT av kallsvett.
FRYSER!
På med kläder, tar en cigg, ont ont ont i hela mig. Nojig över nåt jag inte vet...bara en känsla.
Snart ska älsklingen upp... jobba hela dagen.
Orolig för massor, speedad, noll koll på känslor.
Vaddå kaos-morron????
Återkommer med vettigare inlägg sen...
Hmm
Start: hur seriös låter titeln???
Drömt: En gammal vän plågas av manupilationer, övergrepp och ondska... jag försöker rädda henne men jag kan egentligen bara se på. Dras in i allt, kämpar vid hennes sida... Äter Nya Ballerina Kladdkaka och får sprut-diarré tillsammans med alla andra som äter den...
Upptäcker att jag är på T-centralen och möter av en slump en ännu äldre vän. Betalar 2 st 5-kronor för att få ligga o softa i ett stängt litet rum på en grön jätte-mjukisdinosaur... Ritar med bläck på människors ansikten och försöker skaffa mig fakta om den kriminella cykeltjuv-verksamheten i New York ??????????????????????
Vaknar genomsvettig, frysande pga av att sängen bokstavligen är PLASK-BLÖT av kallsvett.
FRYSER!
På med kläder, tar en cigg, ont ont ont i hela mig. Nojig över nåt jag inte vet...bara en känsla.
Snart ska älsklingen upp... jobba hela dagen.
Orolig för massor, speedad, noll koll på känslor.
Vaddå kaos-morron????
Återkommer med vettigare inlägg sen...
Hmm
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)