Att se på när någon far illa...

När man vet att någon far illa, brukar det i regel kännas inom en att man bara måste göra något åt saken.

Men det är sällan så lätt...
Jag vet att när jag var anorektisk, så hade jag en "triggar-kompis" som låg på sjukhus. Han var verkligen i riktigt dåligt skick, och jag tror faktiskt att han idag är död.
Bla kunde jag få ett sms där det stod att nu hade han stulit en flaska Theralen och svept den, i förhoppning om att dö.
Detta var innan jag ens startat min behandling, och långt innan jag började med intoxer. Jag hade inte nån direkt koll på hur mkt som var farligt, men med tanke på att hans lever, njurar, hjärta och hjärna var skadade redan, så var det säkert rätt allvarligt ändå.
Jag skrev tillbaka till honom och sa att om inte han sa det till personalen på en gång, skulle jag ringa avdelningen och berätta.
Han berättade...

Iallafall, det hände liknande saker flera ggr för mig. Vänner berättade destruktiva saker de gjort, vilket resulterade i att det blev "min uppgift" att "skvallra". Det var allt ifrån hotet att ta livet av sig, intoxikera eller skära sig.
Jag var inte heller något helgon i detta. Tro inte det. Jag var även själv en som skar, intoxade och hotade med självmord.

Senare, på behandlingshemmet, blev detta en stor del av min terapi.
Vi pratade många många gånger om hur man som person sätter en annan i en svår sits. En sits som kan handla om liv och död.

För det kan ju faktiskt leda till det.
Det kan ju hända att människan dör!
Hur känns det då för den överlevande vännen som sitter kvar där sen?

Efter många år av destruktivitet som jag lastade av på vänner och familj, insåg jag att det behövdes en ändring. Jag klarade inte av att bryta helt med det destruktiva, men jag valde vem jag sa det till... eller hur jag sa det rättare sagt.
Jag tog mer och mer hjälp av proffesionella människor. Det kanske kan tyckas som att jag istället belastade dom, men det tillhör (svårt nog) deras jobb, och de har utbildning och handledning och krishantering osv.
Samtidigt ville jag ju såklart inte ljuga för mina vänner!

Det gjorde att jag berättade för flera samtidigt.
Jag kunde tex erkänna nåt för en vän, men samtidigt så sa jag att jag skulle ta itu med det och ringa/prata med personalen oxå. Alternativt att jag pratade med personal och sedan berättade för vännen.
Att göra detta på ett sätt som inte är skuldbeliggande ellergenom att "sprida sin ångest" genom att lägga ut sig är en konst!
Att våga ta ansvaret för något svårt.
Jag smet så väldans länge genom att lasta över saker på andra.
Nu lärde jag mig att göra det på betydligt nyttigare sätt: Genom att ta mitt egna ansvar.

Men var går gränsen då?
När är det befogat att berätta för sin vän om svåra saker? Och när är det befogat för en utomstående att "lägga sig i"?

Om jag såg att någon misshandlade sitt barn fysiskt, med fysiska bevis, då tvekar jag inte anmäla det. Så är det bara.
Om det är en jag känner som gör detta? Då kan jag ärligt säga att jag ställer dom mot väggen och frågar vafan som pågår! Sen ger jag nog valet att dom antingen får söka hjälp, eller så gör jag en anmälan.
Men det är svårt att säga vad jag verkligen skulle göra. Jag har aldrig varit i denna situationen. Detta är därför vad jag tror att jag skulle göra.

Om jag fick veta att en vän skulle ta sitt liv, skulle jag prata med vännen och försöka få denna att söka hjälp. Jag skulle utan att tveka följa med om det så behövdes. Men jag skulle oxå säga till h*n att jag inte vill ha detta ansvaret, att h*n måste söka hjälp. Att jag vägrar vara i denna situationen. Jag skulle faktiskt förklara vilken sits jag hamnar i...
Nu har jag kanske lite speciella vänner. Dom har samma argument som jag, som har varit i samma situationer och dom har lärt sig hur dom faktiskt ska göra... Detta eftersom min vänskapskrets är så inblandad i psykiatri och behandlingar. (Det är ju faktiskt där jag befunnit mig de senaste 12 åren)

Jag har ju inga barn. Jag vet vad jag praktiskt borde göra om jag skulle haft barn som kanske hamnar i en livshotande sits. Men jag kan inte på något sätt säga att det är rätt och det är fel. Just för att jag inte har den erfarenheten. Jag väljer därför att hålla mig till vad som gäller för mig med vänner, grannar och vuxen familj...

Det finns en blogg jag läser, med en tjej som bor i ett hem med riktigt svåra förhållanden.
Nej, jag kommer inte skriva vilken, och nej jag kommer inte anmäla familjen.
Varför?
Jag har skrivit till tjejen i fråga, kommenterat att det är så himla fel, att hon måste prata med nån, att hon borde själv gå till soc osv.
Men ingenting är enkelt!
Jag vet inte hela historien. Jag känner henne inte på det sättet. Men jag har framfört hur fel jag tycker det är, hur varmtjag känner för henne, osv.
Jag har gett henne själv ansvaret att få hjälp, vilket jag har förstått att hon gjort. Det är på G.

Men jag vill inte göra en anmälan eftersom jag inte skulle finnas där IRL, inte skulle kunna förutspå konsekvenserna osv.
Jag vet oxå att hon har vänner som står henne närmre, som kan stötta henne osv, när saker och ting kommer att hända.
Mitt "ansvar" blir i detta... att jag vill finnas som hennes bloggvän. En hon kan skriva av sig till/för/åt. Det är inte mitt ansvar att vända uppochner på hennes liv.
Hos denna tjejen har det gått långt, och jag sitter med oro i kroppen för hennes välbefinnande. Men jag tänker på henne, och jag tänker på mig, och jag tänker på situationen... och jag tänker på att hon försöker faktiskt få hjälp. En soc-anmälan från mig skulle inte hjälpa henne. En anmälan från henne själv, som är i det svåra, skulle vara betydligt bättre.
Men jag är inte mer än hennes blogg-vän. Jag väljer att stödja henne och hennes beslut genom att vara det.

Åh, det är så svårt att förklara. Allt och alla val är komplicerade.
Jag vill även säga att denna tjejen verkligen inte skriver av sig eller berättar saker på ett utblottande eller "lägga-ut-sig"-sätt. Hon överför inte ångest på andra osv. Hon kan den gränsen (vare sig hon vet det eller ej).


Ja, iallafall. Som ni kanske förstår... av vad ni nu läst, vad rubriken handlar om och allt, så är det faktiskt sällan som saker är så enkla som man kanske tror.
Det är inte "äh, det är väl bara att göra si och så". Det är alltid så mycket mycket mer....