..tänkte skriva godmorgon men det är det ju inte.. god eftermiddag istället...
Var nog rätt trött. Vaknade halv 1 idag men klarade inte va vaken utan va tvungen o lägga mig igen. sov till 15... ojoj... Fortfarande trött men inte som innan att jag Måste lägga mig igen.
Iallafall.
Psykologen igår gick bra. Ska till henne i januari nästa gång och då för ett uppföljande avslutningssamtal. Dock påpekade hon att det är heeeeelt okej att ringa o boka tider efter det om jag känner att jag behöver det nån gång.
Tog upp lite praktiska saker med henne denna gången.
Lite om tandläkarskräcken och lite om hur jag har det nu i måendet, insikter, hur distansen till dåligmående växer o växer och hur det gör att jag kan se tillbaka insiktsfullt och ännu mer objektivt.
Förstå klart hur saker hängde ihop en gång i tiden. Beteenden osv.
Känns skönt att vara där jag är idag.
Pratade om det jag jobbat mest med henne. Beteendeändringar. Hur stor (enorm!) skillnad övningarna gjort.
Övningar att bryta beteenden för att sen ändra känslan i situationen med tiden.
Vet inte om jag babblar otydligt men jag kan ge ett exempel taget ur luften som hon gav igår:
Man kanske går i en butik. Man undrar nåt om en sak i butiken men frågar inte personalen.
Anledningen att man inte frågar är att man känner sig "till besvär". Det känns obehagligt att vara till besvär dvs det ger en olustig känsla.
Men känslan är ju inte befogad egentligen. Personalen där är till för att fråga om man undrar. Känslan av obehaget är en känsla som inte har nån anledning att egentligen existera. Nånstans inom en själv är en sån känsla skapad när man behöver be om nåt (i detta fallet hjälp för man undrar).
Eftersom känslan ger obehag är det lättast att då skita i att fråga, följa det som känns bäst. Gå därifrån ovetande men med en känsla av lättnad eftersom man ju slapp fråga.
Men genom att undvika att fråga, vara till besvär, leder en vidare åt ett negativt håll. Man lydde en obefogad känsla, en känsla som visserligen Känns äkta men som egentligen är falsk eftersom det inte fanns nån anledning eller verkligt hot i den.
Fortsätter man på det viset blir det istället jobbigare för var gång man hamnar i liknande situationer och även situationerna utökas.
Det blir kanske inte bara i butiken. Det blir att man blir mer o mer rädd att vara till besvär för fler o fler situationer och människor.
Och så går det utför.
Om man istället tar en sån här situation, som man logiskt egentligen Vet inte är befogad att ge obehag/rädsla/såmåningom även ångest, och vänder på det genom att:
*Ställa den där frågan till personalen i butiken
*Stå ut med obehagskänslan att man är besvärlig
*Fortsätter att göra detta i fler liknande situationer
*Inse att det inte va så himla farligt efteråt
Om man gör det tillräckligt många gånger slutar det vara jobbigt. Många av gångerna är det obehagligt och kan bli ångestframkallande att man faktiskt "var till besvär" (fastän man i andras ögon högst troligt inte va det). Men såsmåningom leder det till avdramatisering av situationen och man tänker mindre o mindre på det tills det går av sig själv och obehaget är borta.
Det var ett exempel. Ren KBT (kognitiv beteendeterapi).
Men vad man verkligen får på köpet när man gör sånthär är....
Självkänslan.
Många blandar ihop
självkänsla och
självförtroende.
Självkänslan är den känslan av att veta vad
man själv vill, kan, tycker, klarar osv. Vilka åsikter
jag själv har, vilka värderingar
jag har. Utan att vara påverkad av andras inflytande och åsikter.
Beteendeövningar för att bryta obefogade rädslor ger en känsla av att bättre värdera sig själv. Egenvärde. Att man själv spelar roll, är viktig. Att mitt mående, mina tankar, funderingar, värderingar och åsikter är viktiga. Insikten om att jag förminskar mig själv, mitt värde och min självkänsla om jag hela tiden är andra till lags och anpassar mig hur jag Tror andra ser mig och uppfattar mig. Tror andra tycker jag ska vara.
Det handlar inte om att bli stroppig, tro man är bättre än andra osv.
De som behöver jobba med självkänsla behöver det oftast för att komma
Upp till den nivå av självkänsla som andra har, som är
sund. Inse att jag faktiskt är lika viktig som människorna runt mig och att vad jag tycker, tänker, vill, behöver, osv oxå är lika viktigt och värdefullt som hos mina vänner/familj osv.
När jag började hos denna psykologen var det detta vi kom fram till att vi skulle jobba med.
Gamla trauman, sår i själen osv hade jag redan jobbat med i åratal men detta med självkänsla fanns kvar.
Konkret arbete med i början konkreta situationer. Såsmåningom gav det möjlighet och mod att jobba med fler o fler situationer och ännu längre fram slutade det kännas jobbigt att träna på allt och känslan av värdefullhet växte fram.
Sån där äkta inre känsla av värdefullhet. Som kommer av insikter och inte av att nån säger till en "Men du Är värdefull!"
Sånt pratade vi om. Och det har vi pratat om flera gånger innan. Hur mycket jag förändrats och hur mycket bättre och stabilare mående jag har idag.
Och självklart... att vi kommit längre än förväntat och att det egentligen inte finns så mkt mer att jobba med nu.
Jag tog även upp en annan sak.
Vikten.
Sen jag började med Concertan har jag ju gått ner en hel del och senaste månaderna har jag ansträngt mig som tusan för att
Inte gå ner ännu mer. Tyvärr ligger jag ett par kilo under vad jag vill ligga och det va därför jag tog upp detta med psykologen (Jag har dock ett hälsosamt BMI på mellan 21 och 22 så det är absolut ingen fara. Men jag vill inte ner mer i vikt och riskera att gamla ätstörningstankar vaknar till liv. De finns inte nu och det tackar jag verkligen för. Men jag vill ändå inte ens ge risken en enda millimeter-chans).
Vi pratade om min Concerta-dos och jag påpekade en sak som en väninna sa häromdagen.
Att Concerta är en medicin som reagerar på hur hög koncentration den har i kroppen.
Dosen jag har (90mg/dygn) är relativt hög, men ändå normal. Men kroppsmassan är däremot 16 kg mindre än vid start. Matematiken säger ju rätt klart att koncentrationen därför är högre...
Senaste veckorna, och främst sista veckan, har jag mått illa, varit små-yr osv. Även det kan mycket väl va en biverkning av för hög dos. (nej, inte pga graviditet. Har kollat det och fortfarande negativt på testerna månad efter månad)
Imorrn ska jag på fys.koll för Concertan. Puls, blodtryck och vikt. Psykologen sa att det e bra om vi pratar om dos-sänkning då med och jag ska föreslå att jag sänker till 72mg/dygn istället.
Dessutom ska jag ta upp om det finns möjlighet till näringsdrycker på recept.
Senaste tiden har jag huvudsakligen ätit mat som är onyttig. Onyttigt fet, söt osv för vemsomhelst. Jag har tröttnat rätt rejält på den typen av mat, särskillt som jag alltid föredragit motsatsen. Alltid gillat fräsch, nyttig kost och bara då o då onyttigt.
Förhoppningsvis kan jag återgå till hälsosam mat och riktig näring om jag mellan målen kan svepa en näringsdryck eller 2. Gå upp i vikt pga näringsriktigt tillskott och inte fett o socker jämt o ständigt. (vilket ju ändå bevisligen inte lyckats)
Så.. ja, morgondagen har förhoppningar. Förhoppningar att mindre concerta ger mindre illamående och yrsel och bättre sömn samt aptit. Och att ett recept på ND får mig upp till de 65 kilona jag vill ha som minimum.
Och vet ni?
Det känns Bra att ha bett om detta nu. Bett om hjälp innan det är nån fara. Förutsett ett eventuellt problem och löst det innan det fått chansen att slå rot.
Det känns hälsosamt, sunt. Och det känns bra i mig själv.
Jag vet att jag har många ätstörda som läser min blogg. Jag vet att många tycker det skulle kännas som "nån slags lyx" att ha svårt att gå upp i vikt. Och ja, jag förstår er isåfall. Jag har kännt likadant innan mot vänner som kämpar sig upp utan att ha en ätstörning.
Men grejen är den... Alla år jag legat på övervikt och kämpat för att komma under bmi 25 har nu gett mig insikten... Har man en kropp som inte vill upp i vikt, är det lika jobbigt som när man har en kropp som inte vill ner i vikt.
Psykiskt mående med ångest o sånt uttalar jag mig inte om. Jag har inte ångest och det va säkert 1-1½ år sen jag sist hade det. Men det där med att som överviktig "tröttna på nyttig mat, kämpande med träning, småskillnader o resultat på vågen"
VS "tröttna på onyttig mat, onyttigt leverne och noll resultat på vågen åt andra hållet", det förstår jag nu fullt ut.
Kram på er alla fina!
