Idag

Ja, det har varit en trött Mezza här hemma idag. Sorry för kass uppdatering och halvt meningslösa inlägg.
Sovit största delen av dagen. Resan hem igår i bilen tog hårt på mig, och smärtan e inte alls kul. Så det e inte bara skallabanken nu... Det är armar, händer, fotleder mm.
Bara så ni vet varför jag e off...
Ska sussa vidare nu. Älsklingen tog semester imorrn, då det var möjligt. Skönt att få lite tid ihop :)

Natti natti...

Morrn morrn måndag!

Sista maj idag. Imorrn startar SOMMAR-månaderna!

Var lite av kris igår när vi skulle åka hem från Gbg... Hade nåt så vansinnigt ont så jag var totalgnällig hela tiden. Men jag höll humöret... jag menar.. vad gör det för nytta att jag e gnällig när man sitter 5 pers extra trångt i en bil och bara måste åka vidare?

Dopet blev jättefint! Lite konstig idé hade dock prällen, enligt mig. Han hade tydligen sagt att det inte GÅR att ha ett dop utan vanlig söndagsmässa först. Det resulterade såklart i att typ alla ungar som fanns med... blev otroligt rastlösa. Stora som små. Brorsonen skrek det mesta av Gudstjänsten oxå... Hade varit bra om det BARA var dop... för det hade gått så mkt smidigare.
Men hur som helst blev det bra!
Käk o tårta efter med.
Brorsan gjorde egen Gaspacho (kall grönsaks-soppa typ) kvällen innan. 4 hinkar blev det (!) för vi var ca 60 gäster.. ojoj.
Tårtan efter var huuuur fin som helst. Kommer nog lägga upp lite retucherade bilder senare.

Tavlan jag gjort blev uppskattad iallafall :) Var folk som inte trodde jag gjort den själv... men men , tji fick dom haha

Ja, och nu e jag asså hemma igen. Skönt. Det stämmer verkligen det där med Borta bra men hemma bäst.

Tjingeling på er alla!

Jaha ja!

Ja, idag e det då dagen för Dopet :) Passade på att hoppa in i duschen redan kvart över 6, för jag antar att det är en hel del som vill in dit. Just nu är det 10 människor här i huset varav 2 e barn...
Hoppas på att vädret kommer bli bra idag med. Ska ha klänning.. så det vore ju najs om det inte regnade typ.

Ja, jag ska kolla rundor till er nu innan allt tar fart här :)
Kommer åka tillbaks till Sthlm när dopet o fikat e klart.
Saknar min älskling!!!

Pain såklart

Ja, det blev att det exploderade... Huvudvärken har annars hållt sig rätt okej sen senaste besöket på smärtkliniken. Nästan sluppit den i mitten av bakhuvudet, men inte på sidorna o tinningarna.
Men tiden går, och blockadsprutorna verkar mindre o mindre.
Idag kom explotionen och Mezza är nu inte fullt så allert som man borde vara... Varken medvetandemässigt eller fysiskt.

Tänker mkt på Sara o Jazzy just idag.
Skickar extra kramar till er.

Morrn morrn..

Ja, så sitter man ute på farstutrappen. Det regnar lite lätt, och solen skiner. Trädtopparna vajar i vinden och det luktar skog och sommarregn.
Underligt och otroligt avslappnande,
Kameran samlar på sig mer o mer bilder.

Imorrn gäller det. Ska väl fira de tre mödrarna som e samlade på morgonen (mors dag) och sen är det dopet som gäller.
Mamma har sytt dopklänningen till honom. Den kommer vandra i generationerna sen. Vacker stilren linne-klänning i naturfärg. Helt fantastisk är den!

Försöker hinna med att kolla in till era bloggar. Lite knappt med tid, men jag hinner ändå en del.
Dock inte så flitig med kommentarer...

Ev åker vi in till Gbg eller Borås idag. Får se.
Ha det!

Ojojoj

Puh!!
Vilken dag säger jag bara! En massa timmar i liten FULL-lastad bil, kel med brorsonen, gott käk och vin, babbel i soffan, fotande och ännu mer babbel.
Nu är jag så vansinnigt trött så det e inte sant. Tyvärr även vansinnigt ont, men det får jag ta.
Hoppas ändå kunna sussa inatt.
Imorrn ska det tydligen kollas rundor i området. Kommer inte följa med på promenad dock. Det e lite väl mkt för det onda nu.

Sussa nu gott underbara ni!
Kram

Tjo

Ja, nu sitter jag i bilen på G till Gbg. Trångt vill jag lova... men det ska väl gå ändå.
Skönt att det inte e så vansinnigt varmt...

Återkommer...

Morrn morrn..

Ja gomorron då! Varit uppe en sväng innan, men sket i att blogga kl halv 6 på morronen :P
Blir väl att hoppa in i duschen strax.

Har ingen aning om vad jag ska skriva... men återkommer

I KNOW...

Ja, jag vet... kasst , riktigt kasst med uppdateringen idag.
Eftersom vi ju kom på att det är imorrn som jag blir hämtad för att dra till GBG, så har det varit en hel del att fixa.

• Köpa dopkläder
• Köpa ram till tavlan
• Köpa mer pärlor
• Tvätta kläder
• Tvätta skorna i maskinen
• Packa
• Måla tavelramen
• Slå in paketet
• Lägga klart o klistra 4 halvklara pärlplattor så att jag kan städa undan det tillfälligt
• Prata med mamma om tid för hämtning
• Snacka med syrran om vilka filmer hennes son kan vilja se på resan
• Ladda över de filmerna på min dator
• Installera VLC på datorn
• Fixa naglarna
• Kolla om mamma o brorsans tjej vill ha lite saker som jag kan ta med
• ...och en massa andra smågrejer...

Ja... ni kanske fattar att det varit fullt upp... Men nu e allt klart iallafall. Dags för sängen. Blir upplockad 09:45 imorrn o ska då hinna köpa färd-snacks till resan innan.

Men datorn hänger som sagt med. Och internet såklart.
Blir lång resa imorrn. Dels för att syrran son har den spralliga åldern 8, men även för att min smärta kräver en bensträckare var o varannan timme...
45 mil. Gbg (eller lite utanför) here I come!

Zzzz.....

Förvirrad

Ska ju på brorsonens dop... det vet jag ju.
Men idag frågade min älskling när det var, och det lös upp ett ljus för mig.
Jag åker ju IMORRN!!!
Ojoj...

Ja det e ju iallafall bra att nån håller reda på veckans dagar när inte jag gör det....

Igen

Ja, uppe igen då... katten e kelsjuk o piper. Älsklingen sussar ännu. Huvidvärk såklart, trött.
Nä usch, nu får jag sluta gnälla...

Fint väder iallafall. Hoppas det håller i sig.

Morgonstund...

Åter igen vaken en ohygglig morgon-timma.
Varenda morgon är jag uppe vid 4, och har svårt att somna om.
Huvudvärken kommer så fort jag går upp, men jag kan ändå inte gå o lägga mig direkt igen, för jag är pigg.
Tar som vanligt en cigg och kollar lite rundor här på nätet. Om en stund kommer jag bli lite trött igen. Somna om o sen vakna femtioelva ggr till innan det är acceptabelt att gå upp på riktigt.

Blir att åka o köpa ännu mer pärlor idag. Shoppade ju igår, men det var dåligt med utbudet och jag fick bara med mig 2 färger som jag behöver. Svart och vitt. Dessutom märkte jag när jag kom hem igår att svarta pärlorna inte var samma svarta som de jag behöver. Minimalt grå-aktiga. I den typen av tavla jag nu gör, duger inte det om jag vill ha ett bra resultat.

Gårdagens sista inlägg känns ännu relevant, men inte fullt lika starkt.
Det kommer och går det där...

Nyponsoppa, naproxen och magpiller är nu intagna. Hatar det där j-a suget i magen. Magkatarrs-suget... Får mig att bli akut illamående 15 ggr om dagen.

Ska kika lite vidare här på nätet nu och hoppas tröttheten kommer igen.

Lite knas

Ja, jag skrev ju för typ ett par veckor sen att jag kände att jag varpå g snart ner i det där jobbiga svarta.
Känslan finns kvar. Lite förundrad över att jag klarat mig än så länge, men kan oxå se varför.
Det har varit rätt mkt ett tag. Både roligt och mindre roligt. Summan av det är att jag har känslan av att ha fullt upp (fast jag säkert inte haft det i andras ögon).
Som alltid kör jag på. Struntar i mig själv o min kropp ena dagen, för att göra nåt kul, och sen andra tredje o fjärde dagen är jag deckad och dagen rinner förbi.
Sömnbristen gör mig rastlös dessutom. Rastlös och trött. Fan vad jag hatar den kombinationen...

Tiden har varvats med vänner, läkarbesök, ekonomiska akutlösningar, handlande, umgänge, fondsökningar, familjeangelägenheter, pyssel, smärta, ångest, tårar, skratt, årsdag, osv osv.
Och ja, jag känner ju nu att det inte håller att göra allt det där.

Som jag oxå skrivit innan, så är vår-vädret en bedräglig jävel. Jag kan inte låta bli att göra saker bara för att vädret e bra. Och det gör efterdyningarna ännu jobbigare.

Och jag vet ju att detta är anledningen varför jag pang bom mår piss. Visst, en stund säkert bara just nu, men jag vet att det blir mer o mer och jag kan bara inte förhindra det.

Osäkerheten och aningen av paranoia kommer över mig:

*Är det säkert att folk verkligen gillar mig?
*Det bara MÅSTE vara nån som e förbannad o besviken på mig... vem kan det vara? Och vad har jag gjort?
*Nej, folk tycker inte om mig. Folk är bara artiga för det e det man ska vara och egentligen pallar ingen med mig.
*Jag kan ju inte skriva sånt här på bloggen... det är ju som att kräva folk på bekräftelse. Vafan skriver jag detta för nu?
*Vilka ute i cyberrymden driver med mig just nu? Ja, för det är ju inte frågan om "om" dom driver med mig... för det måste de ju göra.
*Skriver jag vettiga saker eller e allt nonsens? Är jag ett skämt?

Ja, sånt här snurrar i min skalle. Och ja, det värsta e ju att jag hatar att skriva detta... just för att det känns som jag "tigger beröm" och är egentligen inte alls värd det.
...För jag e ju bara dum i huvudet... eller?

Vad tror folk om mig? Har folk samma uppfattning om mig som jag har?

Kan folk lita på det jag skriver? På mina erfarenheter? På mina synsätt? På min etik och moral inom allt möjligt?

I mina mindre bra perioder finns bara dessa tankar som sanningar. Tvivlet. Osäkerheten.

Och ja, jag ser ju vad jag skriver. Jag ser att jag BORDE övertala mig själv med att jag inte ska bry mig så förbaskat om andras tankar ang mig.
Men jag har alltid haft dessa tankar. Är det nåt jag minns från min barndom, så är det tvivlet om mig själv.

Photopearls.

Ja, jag har fått lite kommentarer om hur man gör...


1. Såhär ser det ut när jag pysslar.
30 olika färger finns. Det är ca 500 av varje i setet.

2. Man får med ett datorprogram när man köper start-setet. Där väljer man vilken bild man vill, och sen kan man göra lite inställningar med storlek, ljus och konstrast. Man kan även välja vilka färger man vill använda och man får se hur det kommer se ut. När det är klart skriver man bara ut på skrivaren.

Man kan få ut en lista på hur många pärlor som behövs i varje färg.

3. Såhär ser en utskrift ut. Man kan få det i färg, svartvitt med nummer eller som här; färg med nummer. Pappret lägger man under pärlplattan som är genomskinlig.

4. Sen är det bara att börja lägga pärlor! Följa numrena så blir allt rätt. Det ser visserligen inte klokt ut, men när man sen lägger ihop alla plattor, får man ett häftigt resultat.

Jag använder pincett... och kan rekomendera det skarpt...

När man lagt klart plattan, lägger man på ett klister-ark Det följer med 8 st i start-setet. Arken är dubbelhäftande.

När alla plattor är klara, pusslar man ihop dom, drar bort pappret på klisterarkets andra sida, och lägger en hård papp-platta över så man får stadga i tavlan.

Jag väljer at vara lite ekonomisk... jag kommer använda klister-bok-plast när mina 8 klister-ark tar slut. Dessutom nöjer jag mig med de 4 pärlplattor jag har. Dom är utformade för att kunna "låsas fast" i varandra så att det blir lättare att foga ihop dem snyggt när sista klistret ska fästa papp-plattan. Men det går lika bra att pyssla det noggrannt för hand.

Presenten

Ja, som jag skrev i tidigare inlägg, så e presenten till min lilla brorson klar.

3600 pärlor placerade med pincett och detta blev resultatet! (Blixten gjorde dock att bilden blev ljusare än originalet)

Jag är verkligen helt totalt fast i denna nyfunna hobby. För det finns lixom inte nåt direkt krav på mig själv om att jag kunde gjort det bättre... man bara följer anvisningarna man skrivit ut, thats it!

Idag ska jag förhoppningsvis köpa mer pärlor. En stor bild på missen e på G nämligen.

Betydligt större än denna jag gjort nu. Tavlan ovan är 60 x 60 pärlor... den jag ska starta med är 180 x 120...

Dags att kollar rundor till er nu!

Tjingeling!

?

Känner lite bloggtorka... vet inte varför. Men jag e iallafall o kikar rundor hos er.

Testpilot!

Ohhh! Detta vore ju verkligen mer än kanon!
http://www.smartson.se/testpilot-550D.html
Testa en Canon EOS550D...
Ja, jag måste väl erkänna att jag fastnat för fotografering sen jag pluggade konstfolkhögskola o vi hade fotokurs där. Men ekonomin e ju som den e och jag har nöjt mig med min kompaktkamera.
Men åååh vad kul det vore om detta gavs till mig!

*Hålla nu alla tummar o tår för mig!!!*

Sorry

Sorry för riktigt kass uppdatering.
Klockan e inte ens 7 på morronen... jag borde inte va vaken. Vaknade pigg som attan kl 4, var uppe en stund men lyckades slumra till . Upp igen nu halv 7. Är så trött på detta med sömnen.

Dr Pain igår ja. Jag berättade hur läget var. Att jag var dag har sån huvudvärk att jag emellanåt inte riktigt hänger med i svängarna när det gäller att va medveten om omgivningen.
Jag har såna extrema spänningar i just nacken att nerverna ligger illa till i kläm.
Dr Pain sa att han skulle sätta rejäla injektioner/blockader... och det vill jag lova att han gjorde!
10ml rakt upp strax under kraniet-kränsen i 2 nerver. AJ!!!
Men effekten har varit ok iallafall.Jag hade inte lika mkt huvudvärk igår, även om det nog var pga den tillfälliga akuta effekten... Det va skönt att den iallafall var hanterbar.

Häromdagen köpte jag start-set photopearls. Jag ska på brorsonens dop den 30:e, och jag har snart gjort färdigt presenten. Kommer lägga upp bild på det här sen.

Jag bara MÅSTE tipsa om den sysselsättningen. Enkelt, roligt, kravlöst och det blir bra. Mina tankar for till de gånger jag legat inne, alternativt haft typ dagvård.
Behöver man sysselsätta sig med pyssel (för att man inte får eller har möjlighet att göra nåt mer fysiskt krävande som tex om man e inlagd eller behandlas för bla anorexi) är detta ett hett tips! Hemsidan är photopearls.se (eller.com?). Finns att shoppa på tex panduro.

Ja det va en liten snabb morron-uppdatering. Jag kommer verkligen ha att göra idag med att läsa ifatt era bloggar... för inte ens det har jag pallat.

Varma morronkramar till er alla!

Rusar förbi...

Kasst med tid, rusar förbi och säger att jag sett era kommentarer och mail... har dock svårt att hinna med just nu. Kommer senare ikväll eller imorrn.
Hoppas få akut-tid hos smärtläkaren imorrn, då läget är riktigt illa med smärtan...

See ya!

Nu

...är det GRILLNING som gäller i Goda Vänners Lag.

See ya

Dagens

Slänger ihop en liten "Dagens"

Dagens:

Namn: Hemming, Henning (Inga namn jag föredrar, men dessa har namnsdag idag)
Väder: Soligt och varmt (Gillas, men svettandet ogillas)
Kropp: Rygg, handleder och nacke smärtar mest just nu. (Huvudvärken kommer sen)
Psyke: Upp och ner (Dvs som vanligt)
Positiva: Ser fram emot dagens grillning (Gillas väldigt mkt)
Negativa: Så d-a trött på min kropp (Faktiskt mer än vanligt)
Fundering: Är det så d-a svårt att tänka efter före? (Detta gäller det mesta)
Insikt: Vissa människor vill inte växa (Ogillar skarpt)
Faktum: Gamla parasollet tvättades av och har redan torkat i solen (Trodde inte det skulle gå så snabbt)

Nu blir det disk och skrubba grillgallret

Aaaahhh...

Ja, jag har placerat mig på terassen nu. Bikinin e på, saftglaset står här bredvid, och datorn ligger finfint i knät.
Nu ska det banne mig solas och läsas massa bloggar!

Växa

Ja, jag tänkite skriva lite om det där med att växa.
Växa som människa menar jag då.

Jag tänker ofta tillbaka på saker som hänt i mitt liv.
På mina svårigheter och om jag skulle vilja ha något ogjort.

Självklart finns det många saker jag önskar aldrig hade skett.

Jag önskar tex att min morfar aldrig utsatt mig eller släktingar för sexuella handlingar.
Jag önskar att jag inte hade det jobbigt i skolan med mobbing och utstötthet.
Jag önskar innerligt att jag inte gift mig med pedofil-svinet jag hade 2004-2005.
Jag önskar att jag inte spytt sönder min magmun.
Jag önskar jag sluppit situationerna som triggade igång min fibromyalgi.
Jag önskar jag inte blev sjuk i anorexi, att jag började skära mig samt missbruka.

Men inget av detta kan jag ändra på.
Faktiskt.
Gjort är faktiskt gjort.

Och för att klara av att hantera allt detta, måste jag växa. Växa mentalt som människa.
Jag måste acceptera allt jag varit med om för att överleva.
Och när jag accepterat detta, måste jag även anpassa mig till ett liv med minnen från allt.

Jag måste lära mig att lita på min omgivning, men även lita på mig själv.

För 5 år sen, hade jag ett svar på en speciell fråga.
Frågan löd: Om du fick leva om de senaste 10 åren, skulle du ändra nåt då?
Mitt svar, på den tiden var: Nej, jag skulle leva det på precis samma sätt.
Varför? Jo, för att jag har lärt mig så vansinnigt mycket om mig själv. Jag är analyserad in i minsta hjärncell, och jag VET verkligen vad utveckling i sig själv kan betyda för en människa.
Lärdomen om sig själv, om vad som verkligen spelar roll, och vad som egentligen är betydelselöst, är nog det största man kan finna i sig själv.

Idag, med ännu mer erfarenhet i ryggsäcken, är jag dock inte lika säker på svaret till den frågan.
Jag kan se saker jag skulle klara mig bra utan, men som jag genomlevt.
Och jag kan se saker som gett mig men för livet, och som jag gärna skulle slippa.

Idag har jag lärt mig vad tex ärren har för betydelse för mig i samhället.
Jag har gått ut i arbetslivet. Jag har studerat. Mina ärr är bleka och det syns att de är gamla.
Jag har mött fördomar, men också beundran.
Jag har blivit orättvist behandlad, förnedrad och utnyttjad i samhället.

Visst, jag skulle inte ha lärt mig lika mycket om hur folk ser på en som varit självskadande, om jag inte haft mina ärr på ställen man vanligen ser.
Jag skulle inte lärt mig om att det faktiskt finns behandling för ärr.
Jag skulle inte lärt mig anpassa mitt liv efter vad folk vill se, istället för hur det är.

Och ja, detta kanske gör mig till en mer öppensinnad människa, men även till en mer låst människa.
Och det låsta... det skulle jag gärna vara utan.
För det är liksom inte längre mitt val. Jag har faktiskt inte längre samma ensamrätt till min kropp, som jag hade innan jag blev ärrad.
Istället tycker folk en massa.
Antingen tycker folk man ska sluta skyla sig själv. Att man ska stå upp mot fördomarna, och strunta i blickar.
Alternativt tycker folk att man ska skona dem från fakta de inte vill se. Att man ska skyla sig om man är på rastaurang (har hört folk säga att de mår illa o tappar aptiten pga mina ärr), eller att man inte ska trigga folk i sin omkrets till att kanske göra detsamma.
Jag har blivit konfronterad med att människor inte vill att jag ska vara i närheten av deras barn, för de tror jag skulle skada dom.

När man möts av sånthär... ja, efter åratal av allt, så känns det faktiskt som att jag inte längre har ensamrätt över min kropp.
Ansvar.
Vett o etikett.
Exponera provokativt...

Hur ska jag göra för att inte göra nåt av det? Hur ska jag bete mig?

Även detta innebär för mig att jag måste acceptera.
Acceptera att jag inte bara är ärrad.
Samhället har även tagit sig friheten att bestämma saker det egentligen inte har nåt med att göra. Antingen åt ena hållet, eller det andra.
Såna här saker... önskar jag INNERLIGT att jag slapp.
Men jag måste acceptera.
Jag har inget val.
Jag får acceptera att jag inte längre är ensam om min egen kropp, eller mitt eget liv.

Ja... det var en liten funderare detta.
Tror det är en hel del som känner igen sig därute.
Tyvärr...men också: Tack och lov.

Jag är helt övertygad om att Vill man växa, så gör man det genom att övervinna svårigheter.
Det är så vi blir Stora människor.

Kommer sannolikt kopiera detta inlägget till Viktigt av Mezza-bloggen oxå...
(som ni kan klicka in på i sidokolumnen)

Kontakt...

Annanpappa:
Skulle bli glad om jag fick din mail...
Tackar för senaste kommentaren och skulle gärna vilja svara på den.
Kram

Snurr

Ringt runt.

Fonden jag blivit rekomenderad att söka. Svar: Ni har för stor inkomst, och vi tar inte hänsyn till att KF drar 5500 från din sambos lön.

Smärtläkaren: Jag har ingen möjlighet till akuttid idag, men ring mig måndagmorgon så kan det nog finnas en.

Ssk Pain skulle jag visst till idag 12:30.. Klarar inte ta mig dit idag pga smärta o pratade in på hennes svarare.

Smärta e vansinnig. Min skalle exploderar snart på riktigt, och nacken far nog den oxå.
Och såklart utan painkillers.

Men imorse när jag vaknade, gjorde jag iallafall scones, och jag o älsklingen kollade på Nyhetsmorgonn med nybakat :)

Om...ingenting?

Läser bloggar. Trillar in och läser detta hos Cattis.

Kan inte annat än hålla med.

Får ibland för mig att gå på blogg-jakt. När jag e riktigt desperat kollar jag bloglovin osv. Söker lite på google eller portaler. Men det är sällan jag hittar nåt där.

För liksom Cattis, hittar man bara de där "Idag gjorde jag ditten o datten"-bloggarna.

Missförstå mig inte nu. Jag vet att även jag har såna inlägg. Just därför läser jag alltid mer än de 2-3 första inläggen. Skulle det då komma nåt intressant, så ögnar jag gärna igenom större delen av bloggen, och är det riktigt intressant...ja då LÄSER jag verkligen. Dessutom addar jag den till favoriterna på datorn.

Men detta händer nästan aldrig.

Inte när jag söker på det sättet.

Om jag däremot går in på intressanta bloggares sidor (dvs ERA bloggar), och kollar i både länklistorna och kommenatrerna... Då hittar jag riktiga guldkorn!

Det är så jag hittar er. En efter en... och då är det verkligen tvärtom, om man jämför med antalet bloggar som jag gärna läser.

För då finner jag guld i massor!

Det borde finnas en samlings-sök-sida...där alla vettiga bloggare finns. Liksom i kategorier.

Då menar jag inte såna där små-ställen som finns.. nej jag menar Där alla samlas...

Det finns för tusan hur många bra bloggare som helst... men de syns inte för Kenza o alla liknande verkar ju va så jävla kanonbra att det inte finns plats för alla andra... som faktiskt är bra mkt bättre och framför allt intressantare...

(No offence Kenza o ni andra... men nej, jag gillar inte era bloggar alls...)

Svar:

Svar till Ap (annanpappa)
Jo jag fattade att det var du... kommentarer från den andra A-p förväntar jag mig inte, då jag med säkerhet tror han inte e nåt fan av min blogg precis. Skrev en kommentar om din kommentar på hans blogg... såklart opublicerad. Men jag kan inte annat än hålla med... för även jag har svårt att fatta att han inte förstått mer...

När jag ser på såna filmer nu, dvs med friska ögon, ser jag det mest från de anhörigas sida. Alltså hur jag vill att de verkligen ska SE och FÖRSTÅ på ett bättre sätt.
Tyvärr går det bara om man är villig att ta in vad filmen verkligen säger.

Jag hoppas det går framåt för Er. Vad jag förstår av dig iallafall, så är chanserna mer än goda, när det finns en far som du.

Känslor

Sett ytterligare en film nu. Om en tjej som skär sig.
Dom varnar för att den är triggande, och det måste jag hålla med om.
För trots att det var flera år sen jag slutade, så kom känslan att vilja döva med rakbladen tillbaka.
Såklart gjorde jag inte det.

Men för mig var det inte scenerna med skärandet som triggade. För mig var det allt annat runtomkring. Det som skapade situationen. Mobbingen, utnyttjandet, folk som inte kan förstå, maktlösheten.... Känslorna, frustrationen...
Kände igen mig åt vansinnigt i filmen, och istället för tårar (som kröp fram i den förra), ville jag nu bara skrika rakt ut: Faaaaan! Fattar ni INGENTING???
Och då menar jag människorna runtom. Jag menar inte hon som skar sig.

Jag har svårt att tro att man kan se den filmen utan att känna hennes smärta. Den själsliga smärtan. Den man bara vill skrika ut...men vänder in.
Filmen kan jag starkt rekomendera till alla anhöriga. Vare sig det är rakblad, ätstörningar eller andra missbruk som spelar in, så kan jag ärligt säga att det är samma sorts smärta.

Dock... rekomenderar jag den inte för er som ännu skär er, har de tankarna, eller inte klarar av att begränsa det till ett filminnehåll och inte agera impulsivt under eller efter filmen.
Nej, jag tror väl inte att nån egentligen gör sig illa just bara pga filmens hjandling.
Men det är lätt att känna igen sig och då kan ens egna känslor fara all världens väg utan att man har kontroll.

Ja, jag är medveten om att flera säkert tänker kolla på filmen iallafall nu när jag skrivit om den... Men med tanke på att jag vill starkt rekomendera den till anhöriga, så kan jag ändå inte låta bli.

Det som är fruktansvärt dock... är att det inte alls är så sällsynt som det verkar i filmen. Tyvärr är det alltför många redan i högstadiet som håller på med detta.
Det om något... gör ont att veta.

Filmen heter Painful Secrets.
Tack Ap för tipset... de andra har jag redan sett.

Film

Kollat film. Hunger Point.
Är verkligen inte den som gråter till filmer, men tårarna bara rann i denna...
Handlar om en tjej som får anorexia, berättat ur hennes systers sida.

Ont

Ont så det går inte att beskrivas idag. Sängliggande för det mesta. Bara varit uppe för cigg o akutshopping på ICA.
TACK för att de säljer Alvedon där... Känner mig nämligen febrig. Anar att det beror på att jag har så ont. Svårt att hantera för kroppen.

Återkommer senare

Hemma igen

Puh... totalt SLUT!
Drog ju in till stan... och träffade finaste V. Babbel på ett fik, och sen till Gallerian. Möta upp hennes nya kille, och bli presenterad.Vidare smaskande på en glass satte vi oss alla tre i Kungsan och doftade oss somriga på vackra tulpaner.

Men jag blir totalt färdig efternågra få timmar i stan. Kl 16 var jag på väg hem igen, efter baa 3 timmar.
Va ju självklart att man väljer att dra hem mitt i rusningstrafiken... Särskillt jag då... som blir upp-stissad över att gå på lokala ICA här hemma...
Trångt på tunnelbanan... trångt på bussen... rusningstrafik... och titt-köer, då det tydligen va en olycka som verkade stoppa halva Stockholm.

Och värmen.
Den där som kommit pang bom, och som inte gett kroppen en chans att ens anpassa sig lite grann.
Särskillt inte de kroppar som proppats fulla med antidepp-mediciner som gör att man vrålsvettas redan vid 10 plusgrader.
Ja... det bokstavligen rann om mig och jag HATAR det! Hur många servetter kan jag ha smulat sönder tro? När jag torkat bort floderna i ansiktet...

Jaja, det var iallafall KUL och SKÖNT att ta den där fikan med V.
Alltför länge sen vi sågs...

Skiftar...

Läget hos Mezza:
Skiftande.
Ömsom molnigt, åska och storm, ömsom solsken och fågelkvitter.

Ja, man kanske skulle börja beskriva nmåendet som en väderleksrapport...

Jag känner att det är nåt. Men jag vet inte riktigt vad.
Än så länge är det rätt diffust, men lätt att skölja över med inbillad positivitet.
Inget nytt alltså.
Summan av dessa känslor blir alltd densamma: En känsla av att vara falsk.
Mot mig, mot omdivningen.

Men en dag som idag, tränger jag bort det jobbiga och bestämmer mig helt sonika för att ha en bra dag.
Som alltid, vet jag såklart att det kommer ifatt, men det är det värt.
Snart dra o träffa finaste V.

Dagens puffande:

Självklart tycker jag ni ska kika in på Veckans Blogg-vinnaren Cattis :)

Men HJÄLP!!!

Sitter och morron-läser en väns blogg.
Maria har skrivit ett riktigt bra och tänkvärt inlägg, och jag rekomenderar verkligen att ni läser det HÄR.

Det handlar om något som står i aftonbladet att läsa.
Tror det var igår, eller förrgår, som det skrevs om ungdomar som bor på nån form av vårdhem. Hur de i vissa fall har sämre förhållanden än intagna på fängelser.
Bla skrivs det om en tjej som skar sig tillräckligt djupt så att hon blev tvungen att sy, bara för att få komma ut i friska luften en liten stund!
Andra saker som togs upp var tex att det röks inomhus av samma anledning.

Maria har kopierat en del av kommentarerna till inlägget, och skrivit svarskommentarer i sin blogg.
Jag säger bara HJÄLP!!! Vad fan har folk för syn på unga med problem asså???
Man blir ju mörkrädd!

De flesta skyller på dåligtföräldraskap.
Visst, det kan stämma. Men det stämmer INTE på ALLA!
Klart att vissa ungdomar har problem med föräldrarna hemma. Det har nog de flesta. Men troligen mer på det normala tonårs-viset.
Man kan faktiskt han fantastiska föräldrar och ändå ha problem!

Att folk har inställningen man läser om är riktigt skrämmande.
Varför ska en ungdom behandlas som dömd kriminell om man skär sig?
..som exempel...
Nej, jag blir mörkrädd.

Rekomenderar skarpt att ni läser Marias inlägg. Läs gärna artikeln oxå. Länkar o sånt finns på hennes sida.

...Och visst ja...
Gomorrn på er.

Gomorron... för femhundrade gången...

Ja, natten var inte olik andra nätter... och inte heller morronen. Så jag säger Gomorrn för femhundrade gången typ idag.
Har visserligen varit vaken några timmar sen senaste uppvaknande, men nu först skriver jag lite.

Grattar återigen vinnaren av Veckans Blogg, Cattis.
Kika in till henne vet ja!


En veckas uppehåll blir det nu med Veckans Blogg, men det är fritt fram att redan nu vara med och tävla igen.
Nytt inlägg om detta kommer såsmåningom, men det är samma regler som sist. Bild o länk gäller för att ni ska vara med. (inlägg med bild kommer)

Solen vrålstrålar... ska snart ner o köpa cigg, annars finns inte mkt på schemat idag...
Ha det!

Grattis vinnaren av Veckans Blogg!

Veckans blogg är korad!

Grattis Cattis som vann denna första veckan av många!
En gång var dag tills nästa söndag, kommer jag länka till dig i ett inlägg.

Motiveringen för Veckans Blogg:

Cattis skriver rakt ut vad som sker i verkliga livet, men även det som sker i den verklighet vi bär inom oss.
Hon har språkets gåva, och när jag läser hennes inlägg dras jag med i texten.
Ärlig och rak blogg.
Hennes blogg beskriver känslor på ett så solklart sätt att det iallafall blir omöjligt för mig att inte känna med denna kvinna.

Kika in i hennes blogg!
Se om även ni känner hennes texter såsom jag gör!

http://cattisb.wordpress.com/

Besök

Mamma o pappa hade varit i närheten på nåt, så de ringde o undrade om de fick komma in på en fika på vägen hem.
Jovisst. Självklart.

Inspektion av tatueringen, vilket gick riktigt bra... hehe
Och sen fick ju då mamma syn på min rosa lilla plutt-dator... och ooooj (!) vad hon vill ha en sån hehe.
Och älsklingen visade pappa surroundsystemet, och även han blev lite som ett barn när de babblade om det.

Man får väl se om det blir nya prylar inhandladen i mamma o pappas hem snart :P
Mamma har inte jobbat på flera år, men nu har hon fått en tjänst med bra lön. Innan har de bara haft pappas lön.
Eller... bara o bara... han har riktigt jävla sjyst lön kan jag ju erkänna...

Jag har ont än... såklart. Men det softar ner sig lite när kroppen "kommit igång". Men det blir värre sen igen när den kommit igång för mkt, och då istället strejkar... som vanligt framåt kvällarna.

Sitter o klurar o klurar...
Jag ska ju erkänna att det inte e det lättaste att kora en Veckans Blogg.
Alla e verkligen så himla bra på sitt sätt!
Men ikväll publicerar jag iallafall vinnaren!

Jaha, då var det väl ännu en ny dag då?

Nattens sömn har varit under all kritik.
Mardrömmar, orolighet, rastlöshet, smärta och Gud vet vad...
Femtielva uppvaknanden... men jag har iallafall lyckats somna om, även om dettagit tid.

Ont. Fingrar, fotleder, rygg, höfter, knän, armbågar, underben, nacke, huvud, axlar...
Skitkul va?
*Fnys*

Katten sällskapsgnäller och jag e absolut inte på humöret att jag orkar med det.
Hon har mat, kattmjölk, ren låda, osv... men det enda hon gör ärnatt gnälla. Nej, hon får inte ligga i mitt knä just nu. Hon får vänta. Hon ska inte bestämma, det är jag som ska tillåta henne hoppa upp isåfall. Och just nu gör det bara för ont.

Oh, vad jag känner att jag har underbart morronhumör just nu....

Jaja, det bättrar sig väl... hoppas jag..

Ha det!

Sofia W!

Sofia W!
Nä jag vill inte glömma din blogg ;) Men när jag klickar p ditt namn kommer jag bara till infosida om dig, men ingen blogglänk... kan du skicka den? Vet att du inte vill att jag publicerar den... så det gör jag såklart inte!
KRAM

Pain, depp o sömnbrist...

Ja, just nu kan jag väl erkänna att jag är mixad i känslorna iallafall...

Jag är glad, arg, less, trött, rastlös, besviken, upprymd, längtansfylld, ångestfylld, deprimerad och orolig.

De positiva känslorna (glad, upprymd, längtansfylld) har jag ER att tacka kära bloggläsare.
Jag har fått så mycket mer respons på bla Veckans Blogg än vad jag vågat hoppas på. Jag får fina kommentarer av er dagligen, och jag känner mig både hörd och sedd av er.
Tack!

De negativa sakerna har väl de gamla vanliga orsakerna antar jag.
Kan inte sova på natten, vaknar hur tidigt som helst, blir trött på eftermiddagen (men går inte o lägger mig för jag vill inte sumpa sömn-chanserna helt), och totalt övertrött framåt läggdags så att jag ändå inte somnar förrän 4 timmar innan jag vaknar med illusionen att jag e pigg nästa morron...

Dessutom har jag vidrigt vansinnigt ont.
Jag är förbannad på min kropp, min smärtläkare som inte vill skriva ut vettiga mediciner (fast nu e jag nog mest obstinat bara ang detta... jag vet ju att han vill mig väl o inte skriver ut just därför). Jag är irriterad för att det känns som att jag inte ahr rätt att klaga på min smärta eftersom jag är "ung och energisk". Vilket gör att jag bär gnället inom mig istället.
Jag är less på spänningarna som aldrig släpper och som ger mig huvudvärk till tusen hela tiden.
Jag är trött på att min kroppinte tar tillvara på läkemedlena jag stoppar i den. Och fastän läkare börjat fnula på om levern metaboliserar fel, så ger de mig inte mer medicin för det... så jag pissar ut mer än jag borde av det typ.

Jag e ofantligt trött o grinig på dessa återkommande utbrändhetsliknande depressioner.
Jag är förbannad för att jag inte kommer ifrån det.
Jag blir ledsen och inser att det nog inte blir bättre, då det varit så de senaste 10 åren.

Jag orkar inte ränna på läkarsamtal, ekonomisamtal, utredningar och bla bla bla...vilket oxå gör mig besviken på mig själv.

Dessutom känns det som att psykläkaren luras, att han bara manipulerar mig att tro att det kanske kanske kan bli bättre, när han i själva verket redan bestämt sig för att det inte går.

Jag börjar bli gammal. Jag är 30, men inte en enda unge i sikte.

Helvete.

Ja, det e tur jag har vänner, älskling noch Er... för ni gör så att jag klättrar uppåt på mående-trappan lite då o då... även om det bara e korta stunder, så tar jag tacksamt emot dessa små ögonblick!
Tack!

Om Veckans Blogg!

Ja, imorrn korar jag då veckans blogg!

Ni skulle lägga upp denna bilden samt länka till inlägget Veckans Blogg

Tänkte jag såhär dagen innan skulle säga vilka som gjort detta.

Manda - Du är med!

Maria - Du är med!

Mib - Du är med!

Sara - Hittar inte inlägg hos dig om denna tävlingen... Finns det?

PrinsessanCarro - Hittar inte inlägg hos dig om denna tävlingen... Finns det?

Kajsa - Släng in bilden oxå, så e du med...

InsAniac - Hittar inte inlägg hos dig om denna tävlingen... Finns det?

Cattis - Du är med!

Jazzy - Du är med!

Samir - Du är med!

Har jag missat nån, så SKRIV TILL MIG!

Test

Ja, man kan även ha en Blogger-gadget på skrivbordet... så det har jag nu. Och detta lilla inlägget är enbart föratt testa hur det blir...hehe

Fix o trix

Har hållt på lite nu o letat på nätet om hur man byter bakgrundsbild och teman på min dator.

Det va så himla lätt med Windows XP, men på denna har jag Windows 7 Starter. Just på Starter har det lagts nån spärr så att det e klurigt att ändra... men självklart finns det lösningar på allt :)

Så nu är det fixat! Både tema och sen bytte jag bakgrundsbild efter, för jag ville inte ha en halvnäck dataanimerad brud... hehe

Vad tycks?

Morrn på er alla!

Ja, det e lördag morgon och solen strååååååålar!
Vaknade kanske vid typ 9-tiden o gick upp.
Dock har jag vaknat femtielva gånger innan det, och haft svårt att somna om. Sömnen blir bara värre o värre... turjag ska snacka med psykläkaren om detta på tisdag... Fattar inte vad jag gör uppe vid 4-5 helt klarvaken...trots att jag bara sovit 3-4 timmar.

Jag läste iallafall ikapp alla bloggar igår... Räknade dom.. och inser att jag följer 68 stycken just nu...hmm.. Så bara så ni vet.. alla finns inte med i min sidokolumn, men detta enbart för att jag inte orkat uppdatera dom... Sen lägger jag inte heller upp bloggar som är lösenordsskyddade, och även dom är en del ju.

Min tatuering kliar som satan. Den är nästan helt läkt, men på några ställen tar det lite längre tid. Ställen som är typ mitt på att större ärr... eftersom huden är tunn och annorlunda där-
Hoppas det slutar klia snart... gaaahhh! Jag kan verkligen bli tokig på det!

Pysslade md mina naglar igår samtidigt som jag läste bloggar. De är nu rosa, med lila tippar. Idag kommer jag väl stämpla på lite söta krumelurer och kanske sätta nån liten blingbling sten på.
Kommer säkert bilder på det.

Ha det!

Läser o läser...

Ja, har man inte haft riktig tillgång till datorn på några dagar, så finns det massor att läsa ifatt!
Läser ju en heldelmbloggar och läser även en heldelNYA bloggar som poppat upp via min Veckans Blogg-tävling.
Tycker det är SKITKUL verkligen!
Det finns så många fantastiska människor där ute i cyberrymden!

Dessutom har jag vansinnes-ont idag, och det passar ju bra att baraläsa läsa läsa då :D
Men nu vet ni iallafall varför jag inte är jätteflitig på att uppdatera mig... hehe

SeeYa!

Säger AJ idag...

Gårdagens timmar med promenerande och bärande har tagit ut sin rätt.
Ja, jag har ONT idag...
Hoppas det kommer gå över. Har lite smärtstillande hemma, men har inte särskillt höga förhoppningar på att de hjälper faktiskt. Skit-tabletter typ... Less på att bara få svaga piller som aldrig hjälper.

Jaja, jag håller på att plöja igenom alla era bloggar o inlägg som jag missat... ska fortsätta med det nu.

Ha det!

Hej alla!

Hej!
Ja, nu finns ja återigen vid datorn... Min NYA dator!
Ja det var ju "presenten" för mig idag på vår 4-års-dag ... hihi

Jag hade fått väldigt många o fina kommentarer nu när jag loggade in här igen, vilket jag blev JÄTTEGLAD över!

Eva-Marie:
Tro mig... det var inte många som visste nåt alls. Och detta just för att jag var just: Expert på att dölja det. Jag dolde mig bakom min mask som skrattade och log, skötte mig och var fröken duktig...
Känn INTE att du är en sämre människa som inte såg! Jag såg det ju knappt själv, eftersom min mask var så påklistrad att jag trodde det var jag på riktigt.

Nu är jag verkligen kanontrött. Promenixat i över 6 timmar med shoppingen idag. Totalt slut, och smärtan har gjort sig riktigt påmind idag. Den satte igång redan efter 4 timmars vistelse utanför hemmet.Nu sitter jag som en deg här i soffan.

När vi var i Sickla passade vi på att käka på pizzerian såklart. Evigheter verkligen sen vi käkade pizza! Vedungs-eldad ugn som den bakades i...yummy säker jag bara!

Snälla, ni läsare som inte finns i sidokolumnen men som vet att jag kommenterat hos er... Skriv en kommentar om bloggadress! Publicerar inte om ni inte vill såklart.

Kärlek och VIKTIG FÖRFRÅGAN!

Idag firar jag o underbara älsklingen 4 år! Jag älskar dig mi amor sito!!!

För övrigt kan jag meddela att eftersom jag fick ominstallera datorn igår till fabriksinställningar... så har jag inte kvar en endaste blogg i min fav.-lista!

En del har jag ju i skallen kvar.. och en del kan jag kolla upp via min mail och här i bloggen...
men de nyare sidorna jag börjat följa blir klurigt.

Finns du inte med på listan i sidokolumnen, så blir jag VÄLDIGT GLAD om du lämnar en kommentar om din bloggadresxs o ev. lösen!
Jag publicerar inga lösen såklart5, och vill ni inte heller att bloggadressen ska synas, så skriv det.

Idag shoppar jag NY DATOR!

Puh!

Ojoj... ja nu kan jag iallafall andas ut...
Datorn la av totalt innan... men nu e allt fixat, alla dokument lyckades jag överföra till annat ställe, och datorn fick ominstalleras med fabriksinställningar.
Ska nämligen sälja den typ IMORRN! ...så det va ju lagom tur att det gick att fixa.
Installerade ett slags sorteringsprogram häromdagen och det var troligen just det programmet som pajade allt.
Nu e det borta och allt funkar som det ska.

Hur som helst... Jag o älsklingen firar 4 år imorrn. Det blir att åka till Nacka och/eller Sickla för shopping. Kanske lite gott käk och nåt glas vin...

Ska vara social nu med vännerna...
Ha det!

Vem är jag? Del 2

Ja, jag fortsätter väl då på vem jag är...

Som sagt hade jag skurit mig ett bra tag när jag blev anorektisk.
Innan jag blev inlagd för anorexin, hade jag t o m gjort mig så illa att mina föräldrar blev så rädda att jag var tvungen att göra en deal.
Jag följde med pappa var han än gick. På jobbet, på möten, på jobb-resor...osv. Allt för att jag inte skulle göra mig så illa igen.

När jag legat ett par veckor på sjukan för anorexin, men bara blivit sämre, började jag på dagvård. Jag fick gå var dag från sjukhuset till ÄS-mottagningen tvärs över gatan.
1 behandlingsperiod var på 16 veckor, men det tog tre såna perioder innan jag kom till insikt att jag verkligen inte ville ha det som jag hade.
I slutet på sista perioden gick jag snabbt upp i vikt och hamnade på målvikten 52 kg.
Mitt skärande minskade dock inte, och en vecka innan perioden var slut, blev jag avstängd just för att jag inte kunde hålla mig från rakbladen.

Efter detta började en tid på allmänpsyk. Kurator och psykolog. Mediciner i mängder. Borderlinediagnos och svåra depressioner.
Jag har räknat ut av gamla journalanteckningar att jag hade 29 olika läkare som exprementerade med ett 30-tal olika mediciner. Allt på samma lilla vård-ställe (en anmälan är inskickad ang. detta) under mindre än 3 års tid.
Jag låg i snitt inne var tredje dag på sluten avdelning.

I början av denna tiden träffade jag en kille. Han introducerade drogerna för mig, och under nästan ett års tid använde jag amfetamin flera ggr i veckan.
Samtidigt fick jag möjlighet att plugga konst, trots att jag hade aktivitetsersättning från FK.
I slutet av förhållandet blev jag våldtagen av hans kompis när jag var totalt väck av valium och amfetamin.

2004 träffade jag näste skitstövel.
Jag lärde känna honom på psyk, och han var 14 år äldre än mig.
11 september 2004 gifte vi oss.
Mitt största misstag...
11 månader senar skildes vi. Ytterligare några månader senare fick jag reda på att han var pedofil. Han hade utnyttjat sin 3-åriga dotter hemma, under tiden jag legat inne på psyk.
Han kunde inte dömas för detta, då han redan blivit dömd för grov misshandel/inbrott (liknande mordförsök) och fått domen Rättspsykiatrisk vård. Får man den domen räknas alla eventuella brott som gjorts in.
Domen han fick var inte tidsbegränsad, vilket innebar att ingen visste när han ansågs vara frisk och bli utsläppt.
Idag lever han i vår gamla lägenhet. Jag klarar inte av att ens åka buss genom den orten. Det blir för mkt traumatiska minnen o känslor både när det gäller honom och när det gäller min egen barndom.

Jag flyttade 2005 i oktober till ett behandlingshem i skärgården. Psyk hade tappat allt hopp om att kunna hjälpa mig.
Behandlingshemmet var det bästa som hänt mig. Jag bodde där ca 2½ år (frivilligt) och med stenhårt arbete lyckades jag bryta mitt destruktiva beteende. Jag lärde mig hur jag fungerade i min störda personlighet, och kunde därmed förändra det.
Att ändra sin personlighet är ett svårt jobb. Jag skulle säg att det är som att övertyga sig själv om att man älskar ananaas men hatar jordgubbar, när man i själva verker verkligen hatar ananas ,men älskar jordgubbar.
Det gäller att hela hela tiden påminna sig själv, agera mot känslorna, sträva efter nåt som känns konstigt fel...
...fast det egentligen är rätt.
Till slut klarar man det dock. Men en jävlar anamma och mängder av tid och tålamod.
Ja, det är verkligen blod, svett och tårar.. Bokstavligen.

13 maj 2006 träffade jag min underbara sambo. Vi flyttade ihop i oktober samma år, och 1 juli -07 förlovade vi oss.
Han jobbade för länge sen på psyk där jag varit inlagd, men det fanns inte en tanke på ett förhållande då. Nu hade han dessutom slutat där, och jag var inte heller aktuell med att vara inlagd.

I slutet av 2008 började jag arbetspraktisera på en plastikklinik. 3 månader senare fick jag anställning där. Jag sänkte min sjukersättning från 100% till 50%.
Under sommaren genomgick jag en 5½ veckors lång avgiftning från benzo inneliggande på en avdelning i stan. Jag hade nämligen blivit ordinerad starka och extremt höga doser benzo i över 8 år, utan en endaste dags uppehåll.
Avgiftningen var verkligen vidrig, men jag klarade det och har inte fallit tillbaka.

Tyvärr kom inte jag och min chef alls överens när jag kom tillbaka efter avgiftningen och efter sommaren sa jag upp mig. Jag blev dessutom återigen sjukskriven 100%.

Jag har gjort 2 st utredningar för ADHD. Jag har inte det typiska beteendet, men senaste läkaren tror nu att jag "kompenserat mitt handikapp med intellekt". Dvs, jag har stängt av, nästan dissocierat, och låst mig på tex att lära mig saker extremt istället. Jag har ju tex haft lätt för skolan...
För att kunna fortsätta att inte bli så snurrig, har det tyvärr nu blivit att jag helst stänger in mig hemma. Trots att rastlösheten kliar i kropp o själ.
Ingen diagnos är satt än, men läkarfolket har sina funderingar hit o dit i rullning.

Ja, det var väl det viktigaste... tror jag.

Är det nåt ni undrar eller nåt som e oklart, är detbara att fråga!

Jag mår i dagsläger rätt okej. Jag skär mig inte, svälter inte, hetsar inte, knarkar inte, dövar mig inte med piller osv.
Jag faller i rejäla depressioner med jämna mellanrum, men om man jämför med hur det har varit så mår jag extremt mkt bättre idag än vad jag kan minnas att jag nånsin gjort.
Tyvärr kan jag inte på nåt sätt lyckas med att hantera min fruktansvärt låga stresströskel. Det är den som gör att jag ständigt ständigt faller, klättrar, och faller igen.

Jo föresten...
2006 fick jag även diagnosen fibromyalgi. En obotlig smärtsjukdom. Värktabletter o sånt har dessutom ingen verkan. Jag får s.k nervblockader ca 1 ggn i månaden. Dvs de sprutar in långtidssverkande bedövningsmedel rakt in i nerverna på olika ställen.
Detta fanns inom mig sen början av tonåren, men det var anorexin som triggade igång det.
Dessutom har mina år som bulimiker (strax före o efter anorexin) gjort att min magmun inte funkar. Den har opererats, men jag får ändå ständiga uppstötningar, halsbränna och det händer att jag spontanspyr när jag egentligen bara ska rapa...
Väntar nu på ytterligare besked om vidare behandling.

Vem är jag? Del 1

Ja, det är nog dags att köra en såndär presentations-grej igen, då jag vet att jag fått lite nya läsare.
Brukar ju köra det nån gång då och då...
Har nu lagt till en ny kategori i min sidokolumn som heter Vem är Mezza, och där samlar jag dessa presentationer av mig själv

Så.. Vem är då Mezza?

För det första heter jag inte Mezza i verkligheten, utan har det som min internet-identitet.
Jag bor utanför Stockholm i en trea med min sambo och min katt.
I en del inlägg har jag skrivit om att jag solar på terassen, och det kan förklaras med att vi bor högst upp i ett höghus med takterass...
Jag och min sambo har snart varit tillsammans i 4 år.
Min katt (Mia) har fyllt 12.
Själv fyllde jag 30 i januari.

Jag har 1 lillasyster och 3 bröder. Mamma o pappa e gifta sen 31 år tillbaka.
Jag har flyttat 29 ggr, och bott i Skåne, Småland och Stockholmstrakten.
Jag har även bott 8 månader på Sri Lanka under -94/-95.
Jag flyttade hemifrån som 17-åring men har fått flytta hem till mamma o pappa 2 ggr efter det av olika anledningar.
Jag är född i Södertälje.

Ungefär i åldern 11-14 blev jag sexuellt ofredad av min morfar. Detta kom upp till ytan när jag gick i 9:an, 16 år gammal. Ungefär samtidigt fick min mamma flashbacks från sin barndom då hån sen 5 års ålder blev utnyttjad av samma man (hennes far).

Från det att jag började skolan, och fram tills jag slutade gymnasiet, har jag alltid varit utstött. Ingen fysisk mobbing, men däremot psykisk. Skitsnack bakom ryggen, viskningar, elaka kommentarer, förnedrande osv.
Jag har alltid haft lätt i skolan.
F o m 8:an började mina egna extrema prestationskrav på att vara perfekt o duktig.

Jag gillar att teckna/måla/rita. Jag e bra på musik. Främst sång, men hanterar ett antal instrument hjälpligt.
Jag har så länge jag kan minnas, tyckt om att skriva. Och jag har alltid haft intresse för människor.
I gymnasiet läste jag omvårdnadsprogrammet och blev undersköterska. Efter gymnasiet har jag även läst 1½ år på konstfolkhögsskola, samt flera olika komvux-kurser.
2008 läste jag även in Psykiatri på komvux, vilket gav mig kompetens som mentalskötare.
Jag testade läsa på högskolan nu i vintras, men det blev för mkt.

År 1998 blev min syster svårt sjuk i anorexi. Mamma o pappa med lillasyster o ynggsta brodern, hade flyttat till Sthlm, men jag bodde kvar i skåne och tog studenten.
Kuratorn jag pratade med på BUP (pga övergreppen) såg att det inte var som det skulle med mig. Hon sa att om jag inte sänkte mina krav på mig själv i bla skolan, skulle jag hamna i svår depression eller gå samma väg som min syster.
I februari 2000 kändes det som att hela min omgivning mådde dåligt och många fick ätstörningar. Jag kände en stor orättvisa över att jag mådde bra. Det var inte rättvist. På nåt envist destruktivt sätt valde jag faktiskt att få anorexi. Jag sa till mig själv att jag skulle bli så sjuk att jag var tvungen att hamna på sjukhus. Att jag inte skuulle kunna bryta det själv.
Vad jag inte insåg då, var att jag omedvetet haft en ätstörning i 5 år redan.
Jag hetsåt (utan att spy) alternativt svalt.

Ja, jag blev anorektisk såklart... och i september samma år (2000) hade jag gått ner till 45kg (strax över 170 cm lång) från ca 58 kg i februari.
Jag pendlade från småland till stockholm i arbetet, och bodde hos mamma o pappa under tiden jag var i sthlm.
På sjukhuset gick jag ner ytterligare, trots dropp, och hamnade på 43 kg.

Jag såg fruktansvärd ut...
Vissa kanske tänker att det inte är så farligt, men de flesta som blir sjuka i anorexi är i yngre tonåren. Kroppen är inte färdigutvecklad med varken benstomme, former eller höfter/bröst.
En 14-åring kan se mer vanligt smal ut om hon väger 45 kg, men en fullt utvecklad kvinna... nää.. jag såg ut att trilla ihop närsomhelst.

Sedan 2:an i gymnasiet hade jag dessutom börjat skära och rispa mig regelbundet.

Forts. följer...

Wierd..

Drömma om angora-kaniner som värper ägg...?
Blir rätt imponerad av min nattliga fantasi ibland :P

Underbara anorektiker

I en av bloggarna jag följer, kunde jag idag läsa nåt helt underbart.
Det är få saker som gör mig så själaglad som när bla anorektiker får den där riktiga insikten. Insikten som i sin tur ger viljan att förändra.

Det var inte länge sen jag läste om Lianna. Hon sparkade och slog verkligen ner Ana en dag. Ni kan läsa hennes inlägg Får det lov att vara lite smör till det, fröken?

Och som sagt, idag skedde det igen.
S skrev såhär i sin blogg (utdrag ur texten. Hon skrev till andra anorektiker):

/.../
Jag levde på alla komplimangerna förut. Men vad fick jag egentligen ut av dem? INGENTING! Hur jävla kul är det att sitta hemma och glo in i väggen och tänka på alla komplimanger man fått under dagen. För att sitta och glo in i väggen är det enda man orkar göra. Vad hände med allt det där man ville få på köpet när man bantat? Ni vet POSITIVA blickar på stranden ( NI VET DET SOM ALLA DEM SOM GAV DIG KOMPLIMANGER MENADE! ), vackrare hy, bättre kondition, killar som dreglar när de ser din rumpa ( anorektiker har ingen jävla röv ).
/.../
Vill du att folk ska titta på dig och se en gammal tant eller? Om du tycker att "jävla tändsticka" är en komplimang så är du en av dem som borde tänka om lite.
/.../
Nu tänker ni nog att jag borde gå och slänga mig i väggen och att detta inlägget var jävligt onödigt av mig att lägga in för att ni ändå inte bryr er ett dugg. Ni sitter där vid er dator nu och flinar. Men det kommer ni inte orka länge till. Er mun kommer hänga som en jävla ica kasse full med saft och ni kommer bara orka prata när ni absolut måste. Er framtid är över.. Ni kommer aldrig bli snygga. Ni kommer bli små äckliga fula typer med puckelrygg och sugrör till ben! Ni kommer dö som oskulder för ingen kille vill ha en gammal kärring.

Kan man annat än älska dessa inlägg?
Helt underbart när människor inser livsviktiga saker. När ilskan slår på precis rätt saker.

Jag är verkligen inte dum eller naiv och tror att det går som på räls efter man insett olika saker. Nej nej, jag vet att det absolut inte alls är så.
Men även om dipparna fortsätter, så är jag övertygad om att detta är ett av de första avgörande stegen mot det friska.

På smärtkliniken

Sitter i väntrummet på smärtkliniken. Har inte tid förräns oom en timme, men jag har dator o internet med mig så det funkar att vänta.
Var här för ett möte med kuratorn/socionomen här 20 över 10 redan. Kändes onödigt att åka hem emellan, så jag tog en långlunch på stan.
Nostalgi på Café Fix.

Satt ofta där åren efter ÄS-behandlingen. Jag gick nämligen på aktiv avslappning och akupunktur strax bredvid 4 ggr i veckan, och det var ett kanonställe att käka lunch eller mellis på.
Idag satt jag där betydligt mer avslappnat än tidigare gånger. Smaskade på en härlig räk- och avocado-sallad med bröd, och en is-latte efteråt.
Det slog mig verkligen hur bra det kändes.
Att jag faktiskt kunde sitta där och käka nåt gott, samtidigt som jag läste era bloggar. Ta det riktigt lugnt och bara njuta av maten och tillfället.

Om jag inte har nåt specifikt att göra när jag tex fikar eller lunchar ute, så blir jag nojig.
Det känns som att jag måste anstränga mig för att bete mig så normalt som möjligt. Koncentrera mig på att verka naturlig och avslappnad.
Inte pga maten eller såna tankar. Nej, det är för länge sen borta.
Men jag går med känslan att alla ser rakt igenom mitt yttre skydd, min hud, och bara letar efter att få bekräftelse på att jag är psykiskt sjuk eller nåt.
Att jag inte är den jag visar jag är. Falsk.

Mina ärrade armar har såklart varit ett tecken på att jag haft det jobbigt, men när jag idag satte mig o lunchade, svettades jag järnet (svettas jämt pga mediciner), och tog av mig så jag hade linne bara.
Platsen jag valt var i en hörna, ochsidan utåt mot folket, var min tatuerade arm.

Maten, blogg-läsandet och tatueringen gjorde att jag kunde slappna av. Iallafall mesta av tiden...
då detta är extremt sällsynt, njöt jag i fulla drag!

När jag är ute och fikar med vänner eller t o m min sambo eller min familj, så kan jag inte slappna av.
Jag hr den där känslan av att jag måste "prestera ett normalt, glatt, lagom intressant" sätt att vara.
Det är jättesvårt för mig att finna det där alla andra verkar kunna naturligt. Att kunna enbart njuta och slappa.
Min nära o kära vet om detta, så egentligen borde det ju inte vara svårt för mig.
Men det är så mycket runt mig som fångar min uppmärksamhet och det blir så svårt att koncentrera sig på ett samtal med vännen osv. Koncentration till tusen måste uppbäras, och då är det otroligt svårt att slappna av.

Ska nu kika runt lite snabbt till Er igen och se om ni uppdaterat ;)

Tjingeling

Och så detta ja:

Ni som inte kikat in här redan... gör det!

Tävling :)

Kikade runt på nätet och fann bästa tävlingen ju!
Har så sent som förra veckan beställt kataloger för ren nyfikenhets skull ang. hårförlängning...

Dessutom avslutas tävlingen på min o älsklingens 4-års-dag ju!
Så håll nu tummar o tår att det går vägen!

Veckans blogg á la Mezza

Ja, detta är en av sakerna jag pysslat med!

Jag läser en hel del bloggar, och alla är otroligt fantastiska på sitt sätt. Så nu tänker jag kora en blogg varje vecka, på söndagen... som får bli veckans blogg!

Vill ni vara med och få chansen att bli Veckans blogg, kopierar ni bara bilden och länkar till mig.
Jag kollar in alla bidrag!
Alla har chans att bli veckans blogg!
Skriv en kommentar i detta "Veckans-blogg-inlägget" så är ni med!

Som pris för Veckans blogg, kommer jag under en veckas tid lägga ut en "reklam-länk" till Din sida 1 gång per dag!

Sprid gärna detta till fler bloggare. Lägg upp bild och länk och be andra göra detsamma!

Med i varje utdelning av Veckans Blogg kommer en motivering till varför just den personen korades.

Klurar lite ;)

Morrn morrn!

Klurar lite i Photoshop... ni kommer snart få veta vad ;)

Trött idag med. Var uppe för tidigt igen... dumma rastösa kropp...

See ya!

Kväll

Älsklingen strax hemma.
Kaffet klart såklert hehe...

Inget vettigt att skriva förutom att TATUERINGEN KLIAR NÅT SÅ VANSINNIGT!!!

Nu då?

Tvätt i maskinen... disk i andra maskinen... handlat mjölk och vindruvor... Pastagratängen jag gjorde föll inte riktigt mig i smaken, men älsklingen kommer nog gilla den...

Och nu då?

Ja, jag vet inte.
Jag har de senaste dagarna (kanske tom över en vecka?) kännt att det inte står rätt till i skallen. Nåt e på gång.
En känsla av bottenlös tomhet, ångest och depression. Men det ligger ännu under ytan. Ligger och väntar på att ha samlat på sig mängder av kraft, för att sen explodera.
Inget särskillt som e orsaken...som vanligt.
Det har helt enkelt bara varit en lite bättre period ett tag, men som alltid kör jag slut på mig själv psykiskt och då kommer det där fallet hur jag än gör.

Börjar med att rastlösheten blir 1000 gånger värre. Som att jag letar omedvetet efter nåt att sysselsätta mig för att hålla bort det där fallet in i det längsta.
Och efter en tid så inser jag att det är just det som rastlösheten finns för. Det är därför jag sover sämre än vanligt, vankar oftare fram o tillbaka, måste göra nåt hela tiden, bara för att avbryta det innan jag är klar för att det tagit för lång tid.

Alltid alltid... efter var bra/bättre period kommer det.
Dock inte likt nån manodepressivitet. Nej, mina toppar och dalar har ingen likhet med den sjukdomen.
Vet att det bla är borderline-liknande kast. Blandat med nån form av utbrändhetskänslor och total inre tomhet.

Chansar på att jag faller om en dryg vecka.

*Tänker...*

Jo, det kan nog stämma.
Den 13:e firar jag o älsklingen 4 år, och när det är nåt sånt, så tycker min hjärna o kropp att jag ska klara det tills det är över, för att sen rasa.

Det är bara så irriterande att allt detta sker helt omedvetet, och för att komma fram till vart jag står, måste jag verkligen leta efter tecknen. Aktivt sökande.

See Ya

Jaha...

Pastagratängen står i ugnen... Twitter-sidan är om-designad... Disk-berget är nästan lika stort som tvätt-berget...
Så ja, jag vet ju vad jag BORDE göra... men jag går o lägger mig en stund istället...
Har ju faktiskt hela dagen på mig!

Min Twitter

Ja, jag skaffade för ett tag sen Twitter ju, och det finns alltid senaste uppdateringarna här i sidokolumnen.
Nu har jag designat lite på min twitter-sida oxå... bara för att, typ.
Kolla gärna in den!
Har ni Twitter så adda mig gärna ;)

Painkillers? Ja tack Dr Pain

Mitt på dagen ringde jag min Dr Pain. Hade tur att han svarade, det är svårt att få tag på honom.
Det visade sig att han försökt ringa mig ett par gånger, men på mitt gamla mobilnummer.
Jag fick iallafall lite Ardinex utskrivna så kroppen kan slappna av från en del av smärtan iallafall. Har tid där på måndag,så det blir mer snack då.

Älsklingen jobbade bara till 12, så vi har tagit det lugnt. Sett Shutter Island bla...Bra film. Skulle nog vilja se den igen då man vet slutet av filmen. Ska inte avslöja så mkt föresten hehehe...
Det var iallafall skönt att jag kunde lätta lite på smärtan under tiden.
Dock tillhör Ardinex en av de läkemedel som har fler än de biverkningar som står på bipacksedeln.
Äter man nämligen en viss kategori av smärtstillande, kan de efter en längre tids användning ge förvärrad smärta i längden. Tyvärr har jag erfarenhet av detta... trots att det bara sker i vissa fall.
Åt Tradolan var dag under ca 3 månader för nåt år sen och såklart visade det sig att jag var en av de som får just den effekten... och det går inte heller över.

Nu blir det att krypa ner i sängen.
Varit ovanligt LITE vid datorn idag faktiskt... rastlös som attan. Antar att det blir så när kroppen fattar att smärtan är betydligt mindre...

Sleep tight ;)

Brrr

Hade idiotont igår kväll. Höll på att tuppa av av smärta. Rotade fram TENS-apparaten och hade den läääänge, men inte nån superskillnad i smärtläget tyvärr.

Idag fryser jag som attan.
De har stängt av värmen och varmvattnet... Igår och idag mellan 7 och 18.
Igår funkade det ok, eftersom solen stekte och värmde masa genom fönstret.
Idag e det ruggigt och mulet och solen har gömt sig väldigt väl.
Brrrr...

Sitter o röker nu... katten värmer mitt knä... och datorn ligger ovanpå henne.
Sötis-missen :)

Skulle väldigt gärna ta en varm lång dusch... men det går såklart inte. Och iskall dusch står jag helst över :S

Gårdagen spenderades i goda vänners lag. For till våra fd grannar. Lagade god wok och babblade.
Fotade galna katter :P
I förrgår inhandlades en prövosak till älsklingen.
Han har nästan ingen hörsel på vänster öra, samt svår tinnitus. Köpte en billig enkel hörapparat för att se om det skulle göra nån skillnad. Det gjorde det!
Han kommer använda den på jobbets föreläsningar, bio med jobbet och här hemma. Såsmåningom köper vi väl en som man stoppar in helt i örat, och som syns mindre. Skönt att det gjort skillnad iallafall.

Nähäpp... ska väl kika rundor hos er nu :)

Tjingeling!

Trötter...

Sov rätt länge idag. Eller... jag gick upp tidigt men jag somnade om o sov till 12 typ.
Drog iväg till smärtkliniken för sjuksköterska-besök. Var dock tvungen att utnyttja sjukresa, eftersom fibron triggats igång nåt vansinnigt.
Men dit kom jag iallafall. Hem oxå.

Och nu e klockan redan efter 8. Var tog dagen vägen? Typ...

Rätt slutkörd i skallen. Kommer inte på nåt supervettigt att skriva.
Kollar in som vanligt hos er dock. Jag är trots allt er trogne läsare ;)

De bloggar som finns länkade i sidokolumnen följer jag. Även vissa andra, och en del av dessa andra vet att jag läser hos er.
Men ni som sällan eller aldrig lämnat kommentar men har en blogg... Jag skulle bli jätteglad om ni hörde av er om bloggadressen... skulle va kul o läsa.

Ps
"B-sidor": Nyfiken på din blogg, men kommer inte in på den. Hör gärna av dig!
Eller om nån annan har kontakt med B-sidor, så hälsa gärna detta...

Tack!

Ja, TACK för alla fina kommentarer ang. min tatuering!
Blir så glad!
Jag har fått frågan om hur tatuering blir på ärr, så det var därför jag skrev lite om det. Händer det nåt mer med tatueringen så låter jag er veta det.
Men som sagt. Jag var medveten om riskerna och hade "reserv-planen" att jag även ska skugga området.
Höger underarm kommer jag inte tatuera, eftersom jag gjort en massa ärrbehandlingar på den och ärren är så betydligt svagare än de varit. Jag har ju även gjort några behandlingar på vänsterarmen, men då det är DYRT så slutade jag med dem relativt snabbt. Högerarmen har väl fått ett 15-tal behandlingar och skillnaden är enorm :)
Dock är höger ovanarm obehandlad... så vem vet..(hehe) en dag i framtiden kanske nåt hamnar där?

Igår träffade jag min psykläkare. Vi pratade vidare om ADHD-diagnostisering och mediciner. Han har sen förra mötet fått mina medicinlistor, och nu blev han alltså ännu mer insatt.
Han är inte så säker på att jag INTE har ADHD. Att jag klarat skolan kanon osv, fick han även en insikt om. Han sa själv att vissa klarar av att "kompensera sitt handikapp" och därmed kan det vara svårare att sätta och förstå diagnosen.
Nu skulle han prata med en annan läkare som tydligen kan riktigt riktigt mkt om just detta.
Vi pratade om alla mediciner jag testat som inte funkat (40-tal olika psykmediciner) och förstod verkligen mitt resonemang när jag berättade att jag såklart blir fundersam när jag testat alla vägar och sen upptäcker att Ritalin ger den effekt vi letat efter i så oändligt många år.

Sömnen är ett kapitel för sig oxå. Jag ska dit den 18:e igen för att enbart prata sömn och medicinlösningar. Eftersom så mycket testats även där (ja, allt faktiskt...) så måste vi komma på en lösning. Jag vaknar mellan 5 och 20 ggr varje natt och även om jag somnar vid 2, så är jag vaken och rastlös i sinnet kl 7 på morronen.
Jag tar redan överenskommen över-dos av propavan, dvs 3 st när max egentligen är 2. Men jag sover inte bra ändå. Tar jag fler kan jag definitivt inte sova. Har testat det (4st) men gränsen för mig och biverkningen restless legs, ligger på 3-4 tabletter, och får jag den biverkningen...ja då går det definitivt inte att sova.
Nozinan, theralen, tryptizol, Zyprexa, Seroquell, Atarax, Lergigan,...osv, + alla olika benzo (som jag ju nu inte kan ta) har jag ju testat flertalet ggr men det går helt enkelt inte.

Det bär av till smärtkliniken idag. Inte för att träffa Dr Pain, utan nu e det Ssk Pain. Ska få min b-spruta och babbla.

Nähäpp. Katten piper... dags för mat och kel antar jag ;)

TATUERINGEN!!!

Ja, nu kommer bildregn! Jag skulle gjort detta tidigare idag, men det har varit läkarbesök och återbesök och ajaj och trött och... ja en massa.

Iallafall.

Tog foton under hela tiden. Vissa bättre än andra...

Ja, man ser mina ärr, eller snarare en del av dom syns rätt mkt på bilder.

Kan ju säga att eftersom ärr har en helt olik uppbyggnad än annan hud, reagerar dom helt annat.

(Bilderna kan kanske va lite triggande men de e ändå rätt milda bilder. Ni bestämmer själva om ni klarar se dom. Har försökt undvika så mkt som möjligt trots allt...)

Mina reagerar tex på solen genom att svullna, bli röda och klia. Jag har betydligt mer känsel på vissa ärr, medans jag i andra inte har nån alls.
Vissa är ärr med keloider, andra bara mjuka och platta. Vissa rynkiga osv.

Jag har mängder av ärr på ärren... och det komplicerar det hela ännu mer.

Inte många vill tatuera på ärr just eftersom det är så komplext, och man vet inte exakt hur huden kommer reagera på färgen.

Mina ärr är mellan 13 och 2½ år gamla skulle jag tro. Ungefär. Det sägs att det tar ca 3 år innan ett ärr har förändrat sig färdigt. Då vet man hur det kommer se ut i framtiden.

När jag gjort mina ärrbehandlingar (permanent kamoflage) har jag fått veta mkt om ärr. Jag har även jobbat med ärr och hud lite i rekonstruktivt alternativt förskönande syfte.

Med allt detta i bakhuvudet, har jag ändå bestämt mig för att tatuera armen.
Nu kommer mängder av bilder!
Det tog ca 6 timmar att göra tatueringen, och den är inte klar!
I höst kommer jag lägga svaga lila skuggor på vissa ställen. Detta just för att ärren lever sitt eget liv.
Konturer och skarpa linjer på ärr kan bli suddiga. Färgen kan i värsta fall "flyta ut" lite. Då är det bra att ha heltäckande motiv alternativt skuggor som gör att detta inte syns.

Funderar ni på att tatuera på ärr, tänk noga, då det faktiskt är en extra risk. Anpassa motiv och var beredd på att få göra ändringar eller korrigera efterhand!

Jag är huuuuur nöjd som helst med tatueringen! Jag är STOLT! Fastän ärren spelar spratt på vissa ställen med färgen så är jag så otroligt glad över mästerverket ;)

Uppskissad

Jobbar med konturer

Armvecket var.. känsligt.

Konturer klara!

Börjar fylla i.

Fyller i + färg i blommorna

Tadaaa!

Dagen efter!

Kanon-nöjd verkligen!

Taget imorse. På vissa ställen har färgen spridit ut sig pga ärrvävnad. Detta var jag medveten om.

I höst kommer skuggning att villa bort detta. Skuggor i samma lila färg som blomman. Viktigt att den får läka helt först dock. Dessutom ska man inte tatuera sig på sommaren eftersom man ska akta sig för sol.

De ställen som gjorde mest ont... var armvecket och på handryggen. Jag lovar... jag tänker måååånga gånger extra ifall jag skulle göra det på handryggen igen.

:)

Var så otroligt trött igår när jag kom hem. Men det är väl inte så konstigt... satt nästan 6 timmar och blev tatuerad ju :)

Jag uppdaterade en del på Twitter under tiden. Ni har väl inte glömt att ni ser det i högerkolumnen?

Men ja, tatueringen e klar, och jag blev nåt så vansinnigt nöjd!
Kommer lägga upp ett gäng bilder senare idag :) Så kolla in då!

Ont har jag såklart nu. Men det var ju väldigt väntat. Både fibro-mäsigt eftersom det va riktigt jobbigt att sitta så länge, men även smärtan på armen.
Känns brännande.
Min fibro e dessutom extrmt känslig för vibrationer, så nerverna i armen e rätt ömma med.

Men det var det värt!!!

FY FAN!!!

Jag blir så arg! Så vidrigt äcklad! Jag mår illa!

På facebook finns nu en grupp som går ut med att vilja ta bort en blogg på nätet. Jag kollade in på bloggen och fy fan i helvete!

Det är en blogg som handlar om djur-sex. En kvinna som knullar hundar och fotar det.
Ja, ni läste rätt!

Jag begriper inte hur Sverige tänker. Det finns nämligen ingen lag om detta. Tidelag är inte olagligt. Regeln är bara att djuren inte får ta skada/lida.

Bloggen finns på blogspot, och eftersom detta inte är olagligt i Sverige, har jag tyvärr inga större förhoppningar om att den kommer tas bort.
Men jag gör ändå lite reklam för facebooks anti-sida. Hoppas ni går med, och att detta sprids.
I bästa fall kan man ju hoppas på debatt om detta. Om tillräckligt många går med kanske???

Gå in på facebook, sök på STOPPA HUNDSLYNA.BLOGSPOT.COM och sprid detta!
(hittade ingen direktlänk...sorry)

Ja, jag vet att reklamen mot sidan även gör att hennes bloggbesökare kommer öka... men förhoppningsvis uppmärksammas vidrigheten i den, och inte hennes sjuka syn på sex...

Nu ska jag berätta för er!

Ja, jag har faktiskt inte skrivit det på facebook än... så nästan ingen av mina vänner där vet det.

Men imorrn händer en sak!

Något jag verkligen LÄNGTAT efter!

Lite efter 1 imorrn kommer jag och älsklingen gå härifrån.

Klockan två har jag tid.

Designen är min egen :)

Ja, det har blivit dags nu! Imorrn ska jag tatuera mig!

Och det är inte nån pytteliten tatuering heller... Den kommer gå från strax över armbecket och ända ut ner på handen. Över hela ovansidan av armen. Dvs över i princip alla ärren där.

Min design, gjord på datorn:

Ungefär såhär kommer den bli:

Fattar ni vad jag längtar! Detta innebär att jag även kommer känna mig mer bekväm att gå i kortärmat.
Underbart!!!

Gammal och skröplig

Våren är en lömsk jävel egentligen.
Den kommer efter ruggigaste månaderna, och frestar med värme och sol.
Fågelkvitter och rådjurs-kid. Knoppande träd och blommiga backar.
Ljuset.
Ja, våren sprängs upp framför en och allt blir så himla underbart.

Eller hur?

Kom till en insikt nyss. Bara några minuter sen faktiskt.
Insåg att även jag spritter i vårsolen. Får mängder av energi. Ler, njuter, osv.
Jag vill göra nåt. Utomhus såklart.

Men det är där det bedrägliga och lömska kommer in.
Jag vill spela brännboll, plaska med fötterna i vattnet, plocka blommor i skogen, åka till Grönan (om det ens har öppnat än?).
Jag vill skratta och dricka öl i parken. Vara ute sena nätter och lukta på mörkret.

Ocj visst låter det fantastiskt! Tänk vad kul! Äntligen när kylan är över, kan man hitta på så himla mkt!

Men nej.
Våren innebär istället smärtor och genomtänkta val för mig.
Att alltid ligga steget före och aldrig göra något impulsivt.

För om jag skulle göra nåt av det som jag nyss räknat upp, då innebär det att jag sen ligger hemma och knappt kommer ur sängen pga smärtorna en tid.
Jävla fibro.
Jävla helvetes as-skit-fibro!

Tar jag beslutet att göra nåt, så måste jag räkna med att jag inte ska eller kan göra annat resten av veckan. Och för att inte bli helt knäckt där jag ligger i sängen, måste jag se till att jag har painkillers. Se till att läkaren skriver ut det och att jag planerar att hämta det på apoteket.
Jag får dessutom räkna med att jag inte kan sova vettigt.
Och med det så kommer såklart deppet som ytterligare förstärks av det faktum att jag inte kan njuta som andra gör.

När såna här insikter tränger sig på, känner jag mig gammal. Gammal och skröpplig. Jag tänker tillbaka 10 år i tiden. När jag badade i sjöarna, plockade mängder av vitsippor, luktade på den våta asfalten i natten.
Är man bara 30, ska man inte ha dessa insikter. Man ska ha en frisk kropp. Man ska ha många många år kvar innan den ger vika.

Jag älskar våren.
Men jag hatar den också...

3 timmar redan

Ja, det är ju så vansinnigt skönt ute... Men nu har jag legat i solen i tre timmar (!) och antar att jag nog får spendera lite tid inomhus nu. Iallafall låta huden vila nån timme eller två.
Sol-eksemen/värme-eksemen som jag dessutom alltid får, ploppar upp på sina ställen. Brukar dock inte bli så illa om jag tar lite sol-pauser då och då.

Ha det!

Gomorrn :)

Gick upp vid 7 idag oxå. Älsklingen drog till jobbet och jag o katten är kvar hemma.
Jag gjorde ett nytt försök att sova på terassen en stund. Gick bra denna gången. Det regnade inatt, så det var inte så mkt pollen på plankorna. Dessutom såg jag till att ha större område med filten så att jag inte ligger med näsan mot trät.

Har nu sovit en timme här ute. I bikini...
Det är så vansinnigt skönt så det knappt är sant.

Gick in o hämtade ett päron... och så tillbaka ut. Katten sov gott i vardagsrummet. Trodde jag!
Men nej minsann! Hon smög ut på den lilla stunden jag vände ryggen till. Märkte det inte förrän jag satt mig ner härute igen, och då va det bara att plocka in henne.
Vanligtvis brukar jag ryta till lite när hon gör sånt hon inte ska. Men jag hör att båda grannarna på varsin sida om mig, oxå sitter ute.
Vill gärna inte ryta till då.

I början när vi flyttade hit, satte vi upp hönsnät så att missen kunde få va på terassen. Men på nåt akrobatiskt vänster så hamnade hon jämt på andra sidan ändå.
Hade ju varit helt okej om vi bott på bottenplan... men nu bor vi på 9:e våningen ju och jag vill inte jaga efter henne när hon springer rundor på taket!
Och måsar, kråkor och andra fåglar som promenixar här uppe, skulle hon såklart tycka va jättekul att jaga... utan att fatta att hon kan trilla ner såklart.

Hehe, nu ligger hon i fönstret halvt sovande, halvt tittande på mig, i solen :)

Ja då var det maj 2010 då.

Vaknade lite efter 7 idag. Alltid samma sak. Dricker jag kvällen innan, så är jag pigg och klarvaken hur tidigt som helst nästa morron. Blir inte bakis. Inte tung i skallen, och inte trött. Upp och ta morron-röken, kaffe och frukost.
Känns alltid lika konstigt när jag inser att hhuvuddelen av umgängeskretsen sussa är och är allt utom välmående när de vaknar framåt 12.

Jag har nog varit såhär nästan sen min första fylla för en herrans massa år sen. Visst, ibland har jag ju sussat o slappat länge, men jag har bara varit bakis en enda gång i mitt 30-åriga liv.
Inte så himla konstigt att jag var bakis den gången... Jag var 20 bast. Anorektisk och på tillfällig visit i småland över julen.
Jul= mat ju, och det va ju solklart att jag hatade allt o alla då.
Men jag gjorde ett försök att supa bort dåligmåendet. Haha, ja det var verkligen kaos. Visst jag kan skratta till det nu, men då var det inte alls kul.
Under 2-3 timmar svepte jag 1½ cider samt 1 flaska Bailys och 1 flaska mintlikör. Bailysen och mintlikören shottade jag... blandade dom i shotglaset så det blev 2 lager på varandra och svepte det.
Såklart med minimalt mat-mängd i magen...
Jag mådde definitivt inte bättre psykiskt. Det funkade alltså inte att supa bort dåligmåendet.
Min dåvarande sambo somnade, och jag satte mig på toan och skar skar skar... Min kompis fick hjälpa mig linda armarna med bandage efter... (usch, stackare... fy vad ego man va...) eftersom jag var för packad och för blodig... från överarmen ner till fingrarna.. på båda armar.

När hon bandagerat om mig var det bara att spendera resten av natten över toastolen.
Shit vad jag spydde. Halv-sov omsom spydde hela natten på ena toaletten.
När jag tidigt på morronen skulle kravla mig till sovrummet hade jag jordens värsta baksmälla. Plus ont i magen av allt spyende, och blodintorkade bandagerade armar. Wihooo va underbart va!
Nej, just det...

Men det va iallafall 10 år sen. Jag har aldrig mer blivit så svinigt full, aldrig mer supit i tron och av anledningen att jag skulle supa bort all skiten i skallen.
Och så har jag aldrig varit bakis heller efter det.

Dessutom tog det TVÅ ÅR(!) innan jag kunde äta mintchoklad igen utan att må illa av bara tanken...

Visst har jag druckit när jag inte mått kanon efter det, men inte med föreställningen att jag skulle bli av med min ångest.
Ser inte det minsta nöje i att supa när man mår halv eller hel-kasst. Aldrig kunnat ändra måendet ändå, även om det bara varit slumpen att jag mått psykiskt dåligt just då.

Jaja... det blev visst en story där mitt i skrivandet om att jag e pigg dagen efter.

Däremot... Så blir fibromyalgin 5000 ggr värre dagen efter.
Det är inte ovanligt att de med fibro får mer ont av alkohol.
Dessutom.... så är man kanske inte riktigt så försiktig med sin kropp när man tagit en dring eller två... och det får jag ju såklart oxå sota för.

Så, nu ligger jag i sängen igen.
Pigg i skallen. T o m rastlös.
Men ryggen, knäna, höfterna, fötterna och axlarna... de plågar mig sv smärta..
Ensorts baksmälla i form av värre fibro-smärtor... Ja, det e väl den baksmällan jag får.

Men det blev ju en bra kväll igår trots allt... och eftersom det inte händer så ofta, så antar jag att jag får stå ut.

See ya!