Lite knas

Ja, jag skrev ju för typ ett par veckor sen att jag kände att jag varpå g snart ner i det där jobbiga svarta.
Känslan finns kvar. Lite förundrad över att jag klarat mig än så länge, men kan oxå se varför.
Det har varit rätt mkt ett tag. Både roligt och mindre roligt. Summan av det är att jag har känslan av att ha fullt upp (fast jag säkert inte haft det i andras ögon).
Som alltid kör jag på. Struntar i mig själv o min kropp ena dagen, för att göra nåt kul, och sen andra tredje o fjärde dagen är jag deckad och dagen rinner förbi.
Sömnbristen gör mig rastlös dessutom. Rastlös och trött. Fan vad jag hatar den kombinationen...

Tiden har varvats med vänner, läkarbesök, ekonomiska akutlösningar, handlande, umgänge, fondsökningar, familjeangelägenheter, pyssel, smärta, ångest, tårar, skratt, årsdag, osv osv.
Och ja, jag känner ju nu att det inte håller att göra allt det där.

Som jag oxå skrivit innan, så är vår-vädret en bedräglig jävel. Jag kan inte låta bli att göra saker bara för att vädret e bra. Och det gör efterdyningarna ännu jobbigare.

Och jag vet ju att detta är anledningen varför jag pang bom mår piss. Visst, en stund säkert bara just nu, men jag vet att det blir mer o mer och jag kan bara inte förhindra det.

Osäkerheten och aningen av paranoia kommer över mig:

*Är det säkert att folk verkligen gillar mig?
*Det bara MÅSTE vara nån som e förbannad o besviken på mig... vem kan det vara? Och vad har jag gjort?
*Nej, folk tycker inte om mig. Folk är bara artiga för det e det man ska vara och egentligen pallar ingen med mig.
*Jag kan ju inte skriva sånt här på bloggen... det är ju som att kräva folk på bekräftelse. Vafan skriver jag detta för nu?
*Vilka ute i cyberrymden driver med mig just nu? Ja, för det är ju inte frågan om "om" dom driver med mig... för det måste de ju göra.
*Skriver jag vettiga saker eller e allt nonsens? Är jag ett skämt?

Ja, sånt här snurrar i min skalle. Och ja, det värsta e ju att jag hatar att skriva detta... just för att det känns som jag "tigger beröm" och är egentligen inte alls värd det.
...För jag e ju bara dum i huvudet... eller?

Vad tror folk om mig? Har folk samma uppfattning om mig som jag har?

Kan folk lita på det jag skriver? På mina erfarenheter? På mina synsätt? På min etik och moral inom allt möjligt?

I mina mindre bra perioder finns bara dessa tankar som sanningar. Tvivlet. Osäkerheten.

Och ja, jag ser ju vad jag skriver. Jag ser att jag BORDE övertala mig själv med att jag inte ska bry mig så förbaskat om andras tankar ang mig.
Men jag har alltid haft dessa tankar. Är det nåt jag minns från min barndom, så är det tvivlet om mig själv.