Känns konstigt att lägga upp bilder på mig själv, även om de är "anonymiserade".
Men samtidigt känns det... hmm.. Nyttigt?
Jo, ja, jag antar det... Nyttigt.
För vad jag ser, så är det en överlevande kropp.
En kropp som tagit extremt mycket skit, men som än idag står och fungerar.
Människan är fantastisk ibland.
Jag har misshandlat mig så mycket men jag har ändå min kropp kvar.
31 januari 2010
Som utlovat
I tidigare inlägg skrev jag om viktskillnaden sen jag tod studenten. Jag tyckte jag var tjock då, men nu tycker jag inte det är så stor skillnad på dagsläget...
11 års skillnad...
Tycker inte det syns att det även är 18 kg skillnad...
vad tycker ni?
(Självklart suddat bort både ärr och ansikte)
Kan tillägga att det högra fotot togs innan min bröstförminskning (op) 2008
Känns inte bra
En av anledningarna till att jag varit sjukskriven, är att jag är så extremt stresskänslig. Testar jag jobba eller plugga, så kan jag inte låta bli att ge mig in i det till 120%. Och då ska man komma ihåg att jag inte varit mer jobb eller studieaktiv än 50%...
Hur jag än tvingar mig att ta det lugnt, så stressar jag upp mig. Är det inte stress som syns -dvs fysisk- så är det psykisk stress.
Jag klarar inte av att hantera känslan av att bara kunna en del. Jag kan inte slappna av förrän jag kan allt istället.
För om jag bara kan en del, så sitter jag och omedvetet grubblar sönder mig, vilket gör att jag inte kan slappna av.
I längden gör detta att jag blir utbränd. Om och om och om igen. Det enda som kan få mig att må bättre när jag kommit dit, är 100%-inget-att-göra. Verkligen INGET.
Då kan jag andas och ta mig upp till ytan igen.
Tyvärr är det ju väldigt tråkigt att inte göra nåt alls... Ett tag går bra, men när man känner att energin börjar komma tillbaka så kryper det i kroppen. Då står jag ut ytterligare ett tag, med motiveringen att jag inte är redo än eftersom jag då ännu snabbare kastas ner i skiten.
Men sen måste jag göra nåt.
Jag har ju valt att plugga, eftersom jag tyckler det är intressant och roligt.
Men denna gången jag pluggar, är det skillnad mot tidigare gånger.
Denna gången är det Högskola, men FRÄMST är det första gången jag egentligen har ett RIKTIGT krav påmig att jag MÅSTE klara kursen.
Ekonomin hänger nämligen på det...
Innan har jag fått plugga trots hel sjukersättning. Studieträna. Och även arbetsträna.
Men jag tog ju beslutet att jag inte ville det mer... jag ville klara mig själv.
Därför har jag nu studiemedel till de 50% som jag pluggar.
Hursomhelst.
Jag har blivit utbränd så många gånger att jag känner igen hur det startar.
Och nu är det på G.
Jag känner mig stressad, tiden räcker inte till, kroppen är trött, jag vill bara gömma mig från allt, tankarna snurrar snabbare än vanligt, flackande blick, spänd andning, noll fokus eller extrem fokus...
Jag hoppas verkligen jag kan bromsa det.
Vanligtvis kör jag på ändå tills terminen eller kursen är klar. Men denna gången ska jag nog ta till alla erfarenheter jag samlat och försöka klara av dem utan att bli totalt kaotisk.
Jag hoppas jag bara blir halv-kaotisk, för då kanske det ändå går...
Hur jag än tvingar mig att ta det lugnt, så stressar jag upp mig. Är det inte stress som syns -dvs fysisk- så är det psykisk stress.
Jag klarar inte av att hantera känslan av att bara kunna en del. Jag kan inte slappna av förrän jag kan allt istället.
För om jag bara kan en del, så sitter jag och omedvetet grubblar sönder mig, vilket gör att jag inte kan slappna av.
I längden gör detta att jag blir utbränd. Om och om och om igen. Det enda som kan få mig att må bättre när jag kommit dit, är 100%-inget-att-göra. Verkligen INGET.
Då kan jag andas och ta mig upp till ytan igen.
Tyvärr är det ju väldigt tråkigt att inte göra nåt alls... Ett tag går bra, men när man känner att energin börjar komma tillbaka så kryper det i kroppen. Då står jag ut ytterligare ett tag, med motiveringen att jag inte är redo än eftersom jag då ännu snabbare kastas ner i skiten.
Men sen måste jag göra nåt.
Jag har ju valt att plugga, eftersom jag tyckler det är intressant och roligt.
Men denna gången jag pluggar, är det skillnad mot tidigare gånger.
Denna gången är det Högskola, men FRÄMST är det första gången jag egentligen har ett RIKTIGT krav påmig att jag MÅSTE klara kursen.
Ekonomin hänger nämligen på det...
Innan har jag fått plugga trots hel sjukersättning. Studieträna. Och även arbetsträna.
Men jag tog ju beslutet att jag inte ville det mer... jag ville klara mig själv.
Därför har jag nu studiemedel till de 50% som jag pluggar.
Hursomhelst.
Jag har blivit utbränd så många gånger att jag känner igen hur det startar.
Och nu är det på G.
Jag känner mig stressad, tiden räcker inte till, kroppen är trött, jag vill bara gömma mig från allt, tankarna snurrar snabbare än vanligt, flackande blick, spänd andning, noll fokus eller extrem fokus...
Jag hoppas verkligen jag kan bromsa det.
Vanligtvis kör jag på ändå tills terminen eller kursen är klar. Men denna gången ska jag nog ta till alla erfarenheter jag samlat och försöka klara av dem utan att bli totalt kaotisk.
Jag hoppas jag bara blir halv-kaotisk, för då kanske det ändå går...
Spattig
Varenda gång jag vaknar på morronen och tar fram datorn,så är jag helt spattig. Ja, asså sådär överfylld med energi så jag känner mig helt uppstirrad.
Det märks tydligast på datorn, eftersom jag hets-skriver hårt, snabbt o fel på tangenterna.
Jag slocknade en stund efter pluggandet nu på eftermiddagen, och nu är spattigheten tillbaka.
Jag är fortfarande trött, vilket gör att jag har helt fel koll på min kropp som är överpigg.
En del av kroppen har hur mkt energi som helst, den är snabb, ryckig, rastlös till 1000... den andra delen vill bara sova vidare.
Detta är ingen rolig kombination.
Nån som känner igen det?
/Spattig Mezza
Det märks tydligast på datorn, eftersom jag hets-skriver hårt, snabbt o fel på tangenterna.
Jag slocknade en stund efter pluggandet nu på eftermiddagen, och nu är spattigheten tillbaka.
Jag är fortfarande trött, vilket gör att jag har helt fel koll på min kropp som är överpigg.
En del av kroppen har hur mkt energi som helst, den är snabb, ryckig, rastlös till 1000... den andra delen vill bara sova vidare.
Detta är ingen rolig kombination.
Nån som känner igen det?
/Spattig Mezza
Pust...
Nu har jag slagit upp alla latinska anatomiska saker, som vi ska kunna i Fysiologin, på internet, skrivit ut bilder och fyllt i dom med namn på skelett, muskler, organ, blodsystem osv... Allt på latin.
Jag har svårt med nya språk, men eftersom jag pluggade omvårdnad på gymnasiet känner jag igen en hel del. I gymnasiet var vi inte tvugna att kunna så mkt på latin, men jag är idag glad att jag präntade in det ändå. Så det är en del nytt och en del gammalt.
Tid har det iallafall tagit! Suttit 3 timmar nu, men tagit lite bloggpauser :P
Nästa sak är egentligen Celler och Vävnad, men det har jag lite koll på och dessutom behöver jag kolla igenom nästa grej som vi ska gå igenom imorrn på kursen.
Känner mig usel för att jag inte fokuserat så mkt på spanskan. Men eftersom den inte har lektioner, så känns det som att jag har lite mer tid. Och första uppgiften ska inte va inlämnadförrän i mitten av februari.
Jag har svårt med nya språk, men eftersom jag pluggade omvårdnad på gymnasiet känner jag igen en hel del. I gymnasiet var vi inte tvugna att kunna så mkt på latin, men jag är idag glad att jag präntade in det ändå. Så det är en del nytt och en del gammalt.
Tid har det iallafall tagit! Suttit 3 timmar nu, men tagit lite bloggpauser :P
Nästa sak är egentligen Celler och Vävnad, men det har jag lite koll på och dessutom behöver jag kolla igenom nästa grej som vi ska gå igenom imorrn på kursen.
Känner mig usel för att jag inte fokuserat så mkt på spanskan. Men eftersom den inte har lektioner, så känns det som att jag har lite mer tid. Och första uppgiften ska inte va inlämnadförrän i mitten av februari.
Gammal dagbok
99-06-18
Kära dagbok.
Hos kuratorn på BUP snackar vi om vikten ibland. Inte direkt om vikten utan snarare om mitt sätt. Att jag stirrar upp mig och att prestationskraven ligger på topp och att jag pressar mig tills jag nästan faller död ner.
Sen syrran blev sjuk i Anorexia har kuratorn påpekat några gånger att jag måste ta det försiktigt. Jag måste sänka mina krav.
Jag kan inte ha det så stressigt som det är nu och tänka ”men jag måste bara klara detta”. För det kommer alltid något efter det som också ”bara måste klaras av”. Och ändrar jag inte på det så kan jag mycket väl hamna där syrran är nu.
Men jag vet att jag inte kommer hamna där.
Visst, jag vill ner i vikt, men jag kommer inte bli anorektisk.
I alla fall så har jag nån gång berättat detta för A och M.
Givetvis skulle jag inte sagt det för nu håller de på med att påpeka att jag inte äter. Att jag är så himla smal. Men jag vet att de bara säger så för att jag berättade.
Ännu ett dagboksinlägg från "före anorexin"
Idag önskar jag istället att jag verkligen lyssnat på A och M istället för att tänka som jag gjorde då. För trots varningar från BUP så hamnade jag precis där de förutspådde ju.
Kära dagbok.
Hos kuratorn på BUP snackar vi om vikten ibland. Inte direkt om vikten utan snarare om mitt sätt. Att jag stirrar upp mig och att prestationskraven ligger på topp och att jag pressar mig tills jag nästan faller död ner.
Sen syrran blev sjuk i Anorexia har kuratorn påpekat några gånger att jag måste ta det försiktigt. Jag måste sänka mina krav.
Jag kan inte ha det så stressigt som det är nu och tänka ”men jag måste bara klara detta”. För det kommer alltid något efter det som också ”bara måste klaras av”. Och ändrar jag inte på det så kan jag mycket väl hamna där syrran är nu.
Men jag vet att jag inte kommer hamna där.
Visst, jag vill ner i vikt, men jag kommer inte bli anorektisk.
I alla fall så har jag nån gång berättat detta för A och M.
Givetvis skulle jag inte sagt det för nu håller de på med att påpeka att jag inte äter. Att jag är så himla smal. Men jag vet att de bara säger så för att jag berättade.
Ännu ett dagboksinlägg från "före anorexin"
Idag önskar jag istället att jag verkligen lyssnat på A och M istället för att tänka som jag gjorde då. För trots varningar från BUP så hamnade jag precis där de förutspådde ju.
Gammal dagbok
Hittade ett gammalt dagboksinlägg i min Metroblogg. Det är skrivet innan jag blev anorektisk, men jag hade redan ätstörningar (som jag vägrade inse). Jag är 19 år när jag skrev detta.
99-09-04
Kära dagbok.
Känner mig skyldig på nåt sätt. Ungefär som när man säger något som sårar t ex mamma och pappa då man vet att de har ansträngt sig.
Saken är bara den att jag har ingen att säg förlåt till! Jag har inget att vara skyldig över!
Ändå drar det ihop sig riktigt i mellangärdet. Som om man bara vill gråta.
Kan va för att jag sett en sorglig dokumentär nyss.
På tisdag är det Stockholm som gäller! Ut i skärgården till mamma och pappa. Fan vad skönt! Fast jag vet att jag har gått upp i vikt igen. Över 56. Fläskhög… Äter så förbannat mycket godis! Jag blir äcklad över det och ändå bara fortsätter jag att kränga. Fattar det inte. Måste banta.
Kära Gud
Jag vet inte varför jag väljer att skriva ner en bön såhär, men det känns bra.
Jag vill bara att du ska ta hand om min familj. Att du ska se till att vi klarar oss.
Minsta bror med sina tankar och problem (vad nu de är),
Syrran med anorexian,
Lillebror med sin tjej och allt jobbigt som händer där med hennes familj och deras kompisar,
Mig, med det som fattas hos mig emellanåt,
Storebror och att han har det så bra som det faktiskt verkar,
Pappa, att han ska klara av ekonomin och kaoset här hemma, att han ska orka ge mamma det stöd hon behöver nu,
Mamma och att hennes livmoder och cysta inte ska vara så svår. Att den inte ska vara cancer . Att hon klarar sig igenom detta både psykiskt och fysiskt.
Kära Gud. Hjälp min familj. Det är jobbigt nu och vi behöver dig.
Jag hade nyss gått ut gymnasiet. I 3:an vägde jag mellan 55 och 58 kg. Inser nu att jag hade väldigt skev bild av mig själv.
Visst, kroppen ändras med tiden. Idag är jag 30 år och väger 70+. Ändå känns det som att jag har samma kroppsuppbyggnad som jag hade när jag var 19 och vägde 57kg...
Och... om jag kollar på bilder o så... från den tiden, så ÄR det verkligen inte så stor skillnad i figuren... Visst, saker flyttar ner en våning eller två när man bli äldre, men jag SER faktiskt nästan likadan ut iallafall...
Wierd but absolutly true.
Ska se om jag kan lägga upp jämförsbilder nån gång... så får ni se. (om jag vågar hehehe) Vill ni det?
99-09-04
Kära dagbok.
Känner mig skyldig på nåt sätt. Ungefär som när man säger något som sårar t ex mamma och pappa då man vet att de har ansträngt sig.
Saken är bara den att jag har ingen att säg förlåt till! Jag har inget att vara skyldig över!
Ändå drar det ihop sig riktigt i mellangärdet. Som om man bara vill gråta.
Kan va för att jag sett en sorglig dokumentär nyss.
På tisdag är det Stockholm som gäller! Ut i skärgården till mamma och pappa. Fan vad skönt! Fast jag vet att jag har gått upp i vikt igen. Över 56. Fläskhög… Äter så förbannat mycket godis! Jag blir äcklad över det och ändå bara fortsätter jag att kränga. Fattar det inte. Måste banta.
Kära Gud
Jag vet inte varför jag väljer att skriva ner en bön såhär, men det känns bra.
Jag vill bara att du ska ta hand om min familj. Att du ska se till att vi klarar oss.
Minsta bror med sina tankar och problem (vad nu de är),
Syrran med anorexian,
Lillebror med sin tjej och allt jobbigt som händer där med hennes familj och deras kompisar,
Mig, med det som fattas hos mig emellanåt,
Storebror och att han har det så bra som det faktiskt verkar,
Pappa, att han ska klara av ekonomin och kaoset här hemma, att han ska orka ge mamma det stöd hon behöver nu,
Mamma och att hennes livmoder och cysta inte ska vara så svår. Att den inte ska vara cancer . Att hon klarar sig igenom detta både psykiskt och fysiskt.
Kära Gud. Hjälp min familj. Det är jobbigt nu och vi behöver dig.
Jag hade nyss gått ut gymnasiet. I 3:an vägde jag mellan 55 och 58 kg. Inser nu att jag hade väldigt skev bild av mig själv.
Visst, kroppen ändras med tiden. Idag är jag 30 år och väger 70+. Ändå känns det som att jag har samma kroppsuppbyggnad som jag hade när jag var 19 och vägde 57kg...
Och... om jag kollar på bilder o så... från den tiden, så ÄR det verkligen inte så stor skillnad i figuren... Visst, saker flyttar ner en våning eller två när man bli äldre, men jag SER faktiskt nästan likadan ut iallafall...
Wierd but absolutly true.
Ska se om jag kan lägga upp jämförsbilder nån gång... så får ni se. (om jag vågar hehehe) Vill ni det?
Från Mezzas Metroblogg (gammalt)
Bläddrar i gamla blogginlägg. Detta är från min Metroblogg som jag hade för ett tag sen. (Ni hittar länk till den bloggen i sidokolumnen)
Jag var 20.
Ganska sen debut för anorexi... och min tanke var så bestämt: VARFÖR ska alla mina vänner må dåligt och jag förtjäna må bra??? (ja, jag levde med min clown-mask och var fullt inställd på att jag FAKTISKT hade det bra!)
NÄ! Nu ska jag minsann få vad jag förtjänar... Jag ska bli så anorektisk att jag mår skit och inte klarar av att ta mig ur det! för jag förtjänar inte att gå omkring o må så d-a bra!
Hur sjukt låter inte det!
Att bara få den tanken borde väl sätta igång lite aktivitet i skallen på mig att NÅGOT var JÄVLIGT FEL!
Jag slutade snabbt äta. Åt jag så tvingade jag mig spy upp det... jag laxerade, jag sprang, jag ljög
... fy fan vad jag ljög...
Inte bara för ALLA runt mig...även för mig själv.
Jag har inte hunnit dokumentera mina dagböcker på datan än från den tiden... det var 8 år sen. Men jag skrev dagböcker fulla med kaloritabeller, intag, kräkningar, laxerande, motion....ALLT!
Och självklart:VIKTEN. Jag vägde mig 10-20 ggr per dag...
Jag lyckades manipulera hela livet runt mig... jag jobbade på 2 ställen (inom vården!) och pluggade på komvux samtidigt... dessutom jobbade jag på dagis.
Men är man envis ... -är man sjuk... så klarar man mycket.
Till en gräns...
Snabbt sjönka jag från 65 kilo till 45 kilo... då blev det sjukan...dropp och panik och trotts det ytterligare viktnedgång... jag fick ju faktiskt följa med ut o promenera! Trotts att varje steg jag tog gjorde mig svimmfärdig...
Jag kom ner till 43 kilo, 170cm lång... visst, man hör talas om alla dessa tjejer som gått ner till 35...men alla är individuella... min gräns var nådd.
Jag vet att jag ENDAST EN GÅNG såg hur jag VERKLIGEN såg ut...
43 kg Mezza i spegeln...som kunde gömma händerna under revbenen och bäckenet! det var ingen kul syn... jag minns den..
Lika snabbt som jag såg mig själv som hur andra såg mig... lika snabbt kom det tillbaka att "näää...det där är fett... usch va äckligt" och så var jag tillbaka i min syn på mig själv igen.
Jag var 20.
Ganska sen debut för anorexi... och min tanke var så bestämt: VARFÖR ska alla mina vänner må dåligt och jag förtjäna må bra??? (ja, jag levde med min clown-mask och var fullt inställd på att jag FAKTISKT hade det bra!)
NÄ! Nu ska jag minsann få vad jag förtjänar... Jag ska bli så anorektisk att jag mår skit och inte klarar av att ta mig ur det! för jag förtjänar inte att gå omkring o må så d-a bra!
Hur sjukt låter inte det!
Att bara få den tanken borde väl sätta igång lite aktivitet i skallen på mig att NÅGOT var JÄVLIGT FEL!
Jag slutade snabbt äta. Åt jag så tvingade jag mig spy upp det... jag laxerade, jag sprang, jag ljög
... fy fan vad jag ljög...
Inte bara för ALLA runt mig...även för mig själv.
Jag har inte hunnit dokumentera mina dagböcker på datan än från den tiden... det var 8 år sen. Men jag skrev dagböcker fulla med kaloritabeller, intag, kräkningar, laxerande, motion....ALLT!
Och självklart:VIKTEN. Jag vägde mig 10-20 ggr per dag...
Jag lyckades manipulera hela livet runt mig... jag jobbade på 2 ställen (inom vården!) och pluggade på komvux samtidigt... dessutom jobbade jag på dagis.
Men är man envis ... -är man sjuk... så klarar man mycket.
Till en gräns...
Snabbt sjönka jag från 65 kilo till 45 kilo... då blev det sjukan...dropp och panik och trotts det ytterligare viktnedgång... jag fick ju faktiskt följa med ut o promenera! Trotts att varje steg jag tog gjorde mig svimmfärdig...
Jag kom ner till 43 kilo, 170cm lång... visst, man hör talas om alla dessa tjejer som gått ner till 35...men alla är individuella... min gräns var nådd.
Jag vet att jag ENDAST EN GÅNG såg hur jag VERKLIGEN såg ut...
43 kg Mezza i spegeln...som kunde gömma händerna under revbenen och bäckenet! det var ingen kul syn... jag minns den..
Lika snabbt som jag såg mig själv som hur andra såg mig... lika snabbt kom det tillbaka att "näää...det där är fett... usch va äckligt" och så var jag tillbaka i min syn på mig själv igen.
Fibron
För min värk är den optimala värmen 20-22 grader ute, sol, men med mycket vindar.Är det för varmt blir värken värre och likaså om det är för kallt. Det måste blåsa rätt mkt för att jag inte ska dö av svett. Medicinerna jag käkar får mig att svettas extremt (hemskt!)
Det bör vara mellan 21 och 23 grader inomhus.
När jag var hos smärtläkaren sist fick jag stå ute i kylan o vänta på taxin hem. Den var en halvtimme sen och jag frös som faaaan!
Likaså frös jag igår här hemma i lägenheten.
Även om det är kallt, så är det rätt okej om jag bara slipper frysa under en längre tid. Tex om jag är ute och promenerar snabbt. Då blir jag ju varm. Visst, kylan ute gör värken värre även då, men inte lika mkt som om jag står still o huttrar.
För om jag fryser... ja, då spänner man ju sig. Och hur mkt jag än aktivt försöker att slappna av, så finns det spänningar där iallafall.
DET triggar igång värsta formen av fibron.
Eftersom jag mest får smärta i nerverna, tror jag att jag spänner musklerna så mkt/länge att nerverna typ blir "klämda". Och även om jag slappnar av sen, så sitter den smärtan kvar i flera dagar (efter bara nån halvtimmes spänning).
Smärtan sätter sig i ischias-nerven och dom olika nerverna i armarna och fotlederna.
Den som inte kännt sån smärta... ja då kan jag ju jämföra det med smärtan man får om man slår i kärringnerven (armbågsnerven). Det gör vansinnigt ont, men det går ju över rätt snabbt eller hur?
Hos mig sitter den smärtan kvar. Kraftigt molande. Kraftigt handikappande.
Så känns det när jag frusit en stund... i hela kroppen
På bilden har jag fyllt i de nerver med RÖTT som jag oftast får väldigt ont i.
Smärtan är så tydligt markerad att jag kan rita ut med penna på mina egna armar var nerverna går (dvs endast gå efter smärtan, ej genom nån bild som denna).
Ulnaris-nerven och Median-nerven i armarna och Peronial-nerverna i benen/vristerna är oftast de jag märker av mest.
Sciatic-nerven är densamma som Ischias-nerven.
JA!
Värmen har kommit tillbaka i vissa element nu på morronen! Nu är det nästan 19 grader här hemma. SKÖNT!
Sussade gott i nordpols-mundering inatt. Nu på morronen lyxade jag till det med en stor mugg varm choklad. Härligt.
Solen strålar, missen strosar rundor fram o tillbaka, och jag känner mig både piggare och varmare än igår.
(vet ni föresten hur SKÖNT det är att sova med en stor härlig MÖSSA! Fattar nu varför det fanns nattmössor förr...)
Sussade gott i nordpols-mundering inatt. Nu på morronen lyxade jag till det med en stor mugg varm choklad. Härligt.
Solen strålar, missen strosar rundor fram o tillbaka, och jag känner mig både piggare och varmare än igår.
(vet ni föresten hur SKÖNT det är att sova med en stor härlig MÖSSA! Fattar nu varför det fanns nattmössor förr...)
30 januari 2010
Försöker
Ja, vi försöker verkligen få upp värmen här hemma. Men trotts att värmeljus i mängder brinner, tv-apparater och datorer är på, 200W-lampor e tända osv... så blir det inte över 18 grader härhemma. Och då e det knappt 18 grader på dom varmaste ställena...
Vi vill gärna få upp värmen så mycket som möjligt innan vi lägger oss, särskillt med tanke på att den sjönk 7 hela grade bara under förra natten. Hur kul vore det att vakna tillett 10-gradigt hem imorrn?
Inte alls.
Älsklingen håller på att bli lite sjuk oxå... inga bra förutsättningar det här... men vi gör så gott vi kan.
Kommer med säkerhet sova i dubbla sockar och tröjor, byxor, scarvsar och eventuellt även en mössa.
Hoppas klara mig från att bli kass.
Vi vill gärna få upp värmen så mycket som möjligt innan vi lägger oss, särskillt med tanke på att den sjönk 7 hela grade bara under förra natten. Hur kul vore det att vakna tillett 10-gradigt hem imorrn?
Inte alls.
Älsklingen håller på att bli lite sjuk oxå... inga bra förutsättningar det här... men vi gör så gott vi kan.
Kommer med säkerhet sova i dubbla sockar och tröjor, byxor, scarvsar och eventuellt även en mössa.
Hoppas klara mig från att bli kass.
De e knaaas
Ja med lägenheten asså.
Inte ett enda element funkar! Hur tror ni det blir då i en lägenhet där snön täcker halva fönstrena???
KALLT!
Nu är det mellan 15 och 17 grader beroende på vilken sida av lägenheten man e i. Jag har placerat mig i köket... den varma sidan. Satt på ugnen och har den lite öppen. Dessutom massa värmeljus i lägenheten.
Antar att det hänt nåt med nån ledning.. skulle inte förvåna mig. Hoppas bara det hinner fixas snart! Vill gärna vakna till en varm lya imorrn!
Planeringen med att plugga går inte så bra... hur motiverad är man till det egentligen när man blir stel i fingrarna av kylan?
Nä just det... inte alls.
Vill nog mest bara sova... men det får vänta några timmar till.
Inte ett enda element funkar! Hur tror ni det blir då i en lägenhet där snön täcker halva fönstrena???
KALLT!
Nu är det mellan 15 och 17 grader beroende på vilken sida av lägenheten man e i. Jag har placerat mig i köket... den varma sidan. Satt på ugnen och har den lite öppen. Dessutom massa värmeljus i lägenheten.
Antar att det hänt nåt med nån ledning.. skulle inte förvåna mig. Hoppas bara det hinner fixas snart! Vill gärna vakna till en varm lya imorrn!
Planeringen med att plugga går inte så bra... hur motiverad är man till det egentligen när man blir stel i fingrarna av kylan?
Nä just det... inte alls.
Vill nog mest bara sova... men det får vänta några timmar till.
Ni kollar väl in...
Ja ni kollar väl in om det kommit nåt nytt på bokbloggen ;)
Har iallafall uppdaterat där idag...
Har iallafall uppdaterat där idag...
Att göra
Ja det blir att snart dra till centrum för mig. Apoteket ska besökas, skolväska inhandlas (den jag har nu har gått sönder av alla tunga saker jag måste släpa med mig...) och sen lite allmänt kollande bara. Ska passa på o köpa busskort till älsklingen oxå.
Solen strålar och värmen i lägenhetens solsida har iallafall blivit lite bättre. Katten sussar, radion e på och Mezza sitter nyduschad med en cigg.
Härligt.
Blir mer pluggande idag härhemma. Dessutom MÅSTE jag skriva klart min anmälan till LÖF i helgen. Om mina år på ett av psykställena där jag blev kraftigt felbehandlad i sättet de valde att använda läkemedel mot mig.
Nähäpp... dags att kila...
See ya!
Solen strålar och värmen i lägenhetens solsida har iallafall blivit lite bättre. Katten sussar, radion e på och Mezza sitter nyduschad med en cigg.
Härligt.
Blir mer pluggande idag härhemma. Dessutom MÅSTE jag skriva klart min anmälan till LÖF i helgen. Om mina år på ett av psykställena där jag blev kraftigt felbehandlad i sättet de valde att använda läkemedel mot mig.
Nähäpp... dags att kila...
See ya!
Gomorron!
Ja gomorron på er!
Vaknade och steg ur sängen...KALLT!!!
Hu!
Vanligtvis har vi väldigt varmt i vår lägenhet... och nu de senaste dagarna har vi inte kunnat vädra eller öppna heller eftersom fönstrena är igensnöade och vi vill inte allt ska rasa in...
Så igår var det närmare 25 grader här inne. Lite fööör varmt men what to do?
Idag när jag gick upp kollade jag på termometern...
Vafaaan????
18 grader!
Asså 7 grader kallare inomhus än igår! Hur kan det gått ner 7(!) grader på bara några timmar???
Hade varit mindre kännbart om vi haft en normaltemp på 20-21grader, men nu är det ju inte så, och då känns det verkligen massor!
Jaja. Jag gick upp, tog en cigg, käkade lite frukost (har fått dille på jordgubbsfil blandat med linfrö och solroskärnor...GOTT!) och sen var det bara att knata ner under täcket igen. Inte så mkt för att jag är trött... men för kylan!
Nyheterna är påslaget på sovrums-TV:n (ja, vardagsrums-TV:n hamnade här eftersom jag ju fick en både större o bättre i födelsedagspresent till vardagsrummet).
Datorn ligger i knät.
Fysiologiboken ligger på nattduksbordet och båda telefonerna ligger här bredvid.
Med andra ord behöver jag inte gå ifrån den härliga sängen på ett bra tag ;)
Vaknade och steg ur sängen...KALLT!!!
Hu!
Vanligtvis har vi väldigt varmt i vår lägenhet... och nu de senaste dagarna har vi inte kunnat vädra eller öppna heller eftersom fönstrena är igensnöade och vi vill inte allt ska rasa in...
Så igår var det närmare 25 grader här inne. Lite fööör varmt men what to do?
Idag när jag gick upp kollade jag på termometern...
Vafaaan????
18 grader!
Asså 7 grader kallare inomhus än igår! Hur kan det gått ner 7(!) grader på bara några timmar???
Hade varit mindre kännbart om vi haft en normaltemp på 20-21grader, men nu är det ju inte så, och då känns det verkligen massor!
Jaja. Jag gick upp, tog en cigg, käkade lite frukost (har fått dille på jordgubbsfil blandat med linfrö och solroskärnor...GOTT!) och sen var det bara att knata ner under täcket igen. Inte så mkt för att jag är trött... men för kylan!
Nyheterna är påslaget på sovrums-TV:n (ja, vardagsrums-TV:n hamnade här eftersom jag ju fick en både större o bättre i födelsedagspresent till vardagsrummet).
Datorn ligger i knät.
Fysiologiboken ligger på nattduksbordet och båda telefonerna ligger här bredvid.
Med andra ord behöver jag inte gå ifrån den härliga sängen på ett bra tag ;)
Have a Awesome Day Dear Bloggers!
29 januari 2010
Hjälp mig?
Jag saknar tre saker här på bloggen.
- Hur skaffar man sig en "räknare" till hur många som besöker bloggen? Hittar ingen Gadget för det. Jaghittar inte nån statistik-info om bloggen alls.
- Hur gör man för att lägga upp ett Youtube-klipp? Jag får det inte att funka :(
- Kan man föra över mina gamla bloggar hit även om det inte är Blogger-bloggar? Det skulle va kanon att ha båda mina gamla bloggar här...
Om nån av er läsare har blogspot (blogger) så blir jag SÅÅÅÅÅ glad om ni kan hjälpa mig!
Annars måste jag väl säga att jag verkligen gillar denna bloggen ;)
Så mycket!
Eftersom jag stora delar av dagarna sitter o läser bloggar, så får jag hur mycket ideer i skallen som helst. Jag vill skriva om allt allt allt!
Tyvärr far ideerna ut nästan lika snabbt som jag får dom.
Men nu sitter jag o bläddrar igenom blogg efter blogg för att återigen bli påmind om vad jag ville skriva.
Här är listan än så länge:
Tyvärr far ideerna ut nästan lika snabbt som jag får dom.
Men nu sitter jag o bläddrar igenom blogg efter blogg för att återigen bli påmind om vad jag ville skriva.
Här är listan än så länge:
- Mina egna gamla inlägg som betytt mkt för mig ska jag publicera igen
- Skriva lite inlägg från mina handskrivna dagböcker
- Minnen från Sri Lanka (bodde där ett år knappt som 14-15-åring)
- Roliga klipp (youtube och historier tex)
- Blogg-vänskap
- Blogg-kommentarer som betyder mycket
- Övergrepp
- Psyks misstag
- Min familj (i skyddade bloggen)
- Ätstörningen
- Framtvingad förträngning av jobbiga saker
- Min konst (?)
- Vårdens bemötande av Fibron
- Att inte kunna bli arg
- Perfekt personlighet
- Varför jag älskar biografier (bokbloggen)
- Skuldkänslorna till mina nära o kära
- Jag älskar doften på sjukhus!
- Konståkning
- Göra sig illa inne på psyk? NejTack
- Insomnia
- ADHD?
- Avgiftningen
Ja, det var en del iallafall.
Det kommer inlägg om detta...såsmåningom. Vet inte när.
Men är det nåt NI typ ser DIREKT att ni vill jag ska skriva om???
VIKTIGT
Jag har nu tagit bort min gamla bokblogg. Numera hittar ni min nya i sidokolumnen.
Kom gärna med egna tips o recentioner så lägger jag upp dom i bloggen!
Kom gärna med egna tips o recentioner så lägger jag upp dom i bloggen!
Inbjudningar
Jag har skickat inbjudningar till era mailadresser nu. Det är så att ni ska ha till gång till min skyddade blogg. Är det nån som inte fått inbjudan men vill ha, så sskriv en kommentar med en mailadress så lägger jag till er. Kommentaren publicerar jag ej (pga sekretess till er själva).
Säger återigen:
ALLA kommer få läsa den bloggen, men jag vill veta vem som känner till vissa saker osv. Därför ar den skyddad.
När ni fått mailet skaffar ni ett google-konto (går snabbt o enkelt) och sen är det bara att läsa.
Än sålänge är det bara min krönika som finns där, men såsmåningomm hamnar fler inlägg där.
(Krönikan håller jag just nu på att kopiera o lägga upp i denna nya lösenskyddade blogg)
Säger återigen:
ALLA kommer få läsa den bloggen, men jag vill veta vem som känner till vissa saker osv. Därför ar den skyddad.
När ni fått mailet skaffar ni ett google-konto (går snabbt o enkelt) och sen är det bara att läsa.
Än sålänge är det bara min krönika som finns där, men såsmåningomm hamnar fler inlägg där.
(Krönikan håller jag just nu på att kopiera o lägga upp i denna nya lösenskyddade blogg)
28 januari 2010
Fixat en massa
Ja, jag har fixat en massa med dom olika underbloggarna jag har här. Håller ännu på att fylla på bokbloggen och Lösenbloggen.
Föresten... jag kommer tillåta access för er som sagt ni ville ha lösen till den bloggen. En del har jag redan skickat meddelande (er mail) och ni andra kommer få tillgång strax.
Det ni behöver göra är att skaffa ett google-account men det e snabbt o enkelt gjort... ni bara fortsätter att va inloggade på google-kontot och bryr er sen inte mer om det (om ni inte byter dator förståss)
Jag tror att detta är enda sättet för mig att kunna ha en lösenordsskyddad blogg. Nu skriver jag ju inte såååå ofta där, men jag har min krönika kvar iallafall.
Dom gamla underbloggarna kommer jag såsmåningom ta bort. Huvudbloggen har jag kvar.
Ni ser direkta länkar till alla mina bloggar i sidokolumnen!!!
Jaja. Tv:n är kopplad o klar, gamla tv:n flyttad till sovrummet och kopplad den med.
Nu blir det slaaaaaapppppppaaaaaaaa!
Föresten... jag kommer tillåta access för er som sagt ni ville ha lösen till den bloggen. En del har jag redan skickat meddelande (er mail) och ni andra kommer få tillgång strax.
Det ni behöver göra är att skaffa ett google-account men det e snabbt o enkelt gjort... ni bara fortsätter att va inloggade på google-kontot och bryr er sen inte mer om det (om ni inte byter dator förståss)
Jag tror att detta är enda sättet för mig att kunna ha en lösenordsskyddad blogg. Nu skriver jag ju inte såååå ofta där, men jag har min krönika kvar iallafall.
Dom gamla underbloggarna kommer jag såsmåningom ta bort. Huvudbloggen har jag kvar.
Ni ser direkta länkar till alla mina bloggar i sidokolumnen!!!
Jaja. Tv:n är kopplad o klar, gamla tv:n flyttad till sovrummet och kopplad den med.
Nu blir det slaaaaaapppppppaaaaaaaa!
Present!
Nu är vi hemma igen!
Vi for in till stan, hade IKEA-pirran med oss samt spännband...
Shoppade loss och kämpade oss hem med världens största kartong på pirran.
Slit o släp i snön men nu är den här!
40" LCD-TV (Samsung)
Tack min underbara älskling!
Trevligt värre ;)
Alltid kul när man hittar oväntade pengar på kontot!
Snart bär det av in till stan :P hehehe
Snart bär det av in till stan :P hehehe
Insnöade..
Vaknade och gick ut i vardagsrummet. Ovanligt MÖRKT var det där! Kikade på fönstrena och ser detta --->
I skrivandets stund är nästan halva fönstret täckt av snö. Känns lite creepy faktiskt. Mysigt? Ohja! Jag älskar ju när det ovanliga händer i väder-väg!
Spänningen är på topp och ja, det känns verkligen som man är insnöad.
Men åker vi ner 9 våningar med hissen så är allt säkert mkt bättre :P
Vi kommer åka in till stan på en liten tripp idag. Mer om det berättar jag sen!
*fniss*
Tack alla för kommentarer om hur min lilla blogg ser ut :D
Klart man blir glad över berömmet hihi
27 januari 2010
Snö?? Nähäää....
Det snöar... mycket! Och eftersom vi bor högst upp, så blåser snön till vår takterass.
Så nu ser det ut såhär ------------>
Hur mycket snö tål fönstrena innan de brakar tro???
Grejen är ju oxå att vi inte FÅR skotta själva.Var skulle vi göra av snön lixom? Man kan ju inte slänga ner den från 9:e våningen...
(dessutom kommer vi inte ens ut på terassen nu)
Vi har fått meddelande om att dom nu i 3 veckors tid ska skotta bort all snö på områdets tak och terasser...
Om att vara arg på en som dött?
Jag kollar runt på nätet, på bloggar o forum o sånt, och slås av att många inte skriver nåt om ilska mot dom som inte längre finns i livet.
Jag vet att det är lätt att generalisera minnet lite av dom som dött, och glorifiera dom.
Man vill helt enkelt inte minnas det som sårat och bråkats om.
Det är fyra personer jag känner som gått bort. Tre av dom dog naturligt och den fjärde tog sitt liv.
Hur känner jag för dom idag?
Ja, farfar känner jag nog bara positivt för. Likaså en fd arbetskamrat. De dog båda plötsligt av sjukdom.
Min farbror dog av sin alkoholism, och där känner jag mig väldigt splittrad.
Jag vet att han var nykter när han dog. Han hade varit det ett bra tag. Men levern hade tagit så mkt stryk redan så han dog plötsligt och nästan helt utan förvarning.
Men ändå kan jag vara besviken på honom. Jag känner en sorg att han inte fick hjälp tidigare, att han söp bort viktig tid med sina barn. Att han struntade i att åka till läkaren dagen innan han dog...
Det känns hemskt att vara besviken på någon som dött. Det ger skuldkänslor hos mig, och jag vill snabbt kasta mig i tron om att han alltid var en underbar människa. Han VAR verkligen det, men han hade problem som påverkade både honom och hans nära.
Jag blir arg för att han inte finns idag för sina barn.
En obeskrivlig mix av känslor bubblar i mig och jag kan verkligen kastas runt i alla känslor.
Men jag ställer ändå en fråga till mig själv: Känner jag såhär enbart för att han "gav sig själv" en sjukdom via alkoholen?
Jag vet inte, och jag är inte säker på att jag nånsin kommer få reda på det.
Väninnan som tog sitt liv kan jag oxå bli arg på. Arg lessen och besviken. Mycket av dom känslorna beror just på att hon gjorde valet att ta sitt liv, men om jag verkligen anstränger mig och letar efter nåt annat än just det, så kan jag komma ihåg att hon faktiskt retade gallfeber på mig ibland. Jag kunde bla ha svårt att stå ut med hennes fnitterattacker av ångest. Hennes klagande på rökningen när vi bodde tillsammans och lite såna saker.
Genast kommer då skuldkänslorna. Hur kan jag bara va arg på en som inte lever längre!
Det är tabu att vara det. Det är så inpräntat iallafall i mig att jag inte får vara det.
Det är inpräntat att jag ska ge henne en gloria i minnet av hennes liv.
Jag tror det kan vara viktigt att komma ihåg både bra och dåliga saker om en död människa. På nåt sätt gör det att minnet känns mer verkligt.
För vem har egentligen en gloria på dig hela tiden?
Samtidigt känns det verkligen dumt att fokusera på bagateller som var i en annan tid.
"Man ska minnas det goda" heter det ju.
Ojoj, ja jag känner att jag nog snurrat in lite i detta nu. Men hur tänker ni om de som inte längre lever? Glorifierar ni dom eller kan ni tillåta er att vara arga eller besvikna?
Jag vet att det är lätt att generalisera minnet lite av dom som dött, och glorifiera dom.
Man vill helt enkelt inte minnas det som sårat och bråkats om.
Det är fyra personer jag känner som gått bort. Tre av dom dog naturligt och den fjärde tog sitt liv.
Hur känner jag för dom idag?
Ja, farfar känner jag nog bara positivt för. Likaså en fd arbetskamrat. De dog båda plötsligt av sjukdom.
Min farbror dog av sin alkoholism, och där känner jag mig väldigt splittrad.
Jag vet att han var nykter när han dog. Han hade varit det ett bra tag. Men levern hade tagit så mkt stryk redan så han dog plötsligt och nästan helt utan förvarning.
Men ändå kan jag vara besviken på honom. Jag känner en sorg att han inte fick hjälp tidigare, att han söp bort viktig tid med sina barn. Att han struntade i att åka till läkaren dagen innan han dog...
Det känns hemskt att vara besviken på någon som dött. Det ger skuldkänslor hos mig, och jag vill snabbt kasta mig i tron om att han alltid var en underbar människa. Han VAR verkligen det, men han hade problem som påverkade både honom och hans nära.
Jag blir arg för att han inte finns idag för sina barn.
En obeskrivlig mix av känslor bubblar i mig och jag kan verkligen kastas runt i alla känslor.
Men jag ställer ändå en fråga till mig själv: Känner jag såhär enbart för att han "gav sig själv" en sjukdom via alkoholen?
Jag vet inte, och jag är inte säker på att jag nånsin kommer få reda på det.
Väninnan som tog sitt liv kan jag oxå bli arg på. Arg lessen och besviken. Mycket av dom känslorna beror just på att hon gjorde valet att ta sitt liv, men om jag verkligen anstränger mig och letar efter nåt annat än just det, så kan jag komma ihåg att hon faktiskt retade gallfeber på mig ibland. Jag kunde bla ha svårt att stå ut med hennes fnitterattacker av ångest. Hennes klagande på rökningen när vi bodde tillsammans och lite såna saker.
Genast kommer då skuldkänslorna. Hur kan jag bara va arg på en som inte lever längre!
Det är tabu att vara det. Det är så inpräntat iallafall i mig att jag inte får vara det.
Det är inpräntat att jag ska ge henne en gloria i minnet av hennes liv.
Jag tror det kan vara viktigt att komma ihåg både bra och dåliga saker om en död människa. På nåt sätt gör det att minnet känns mer verkligt.
För vem har egentligen en gloria på dig hela tiden?
Samtidigt känns det verkligen dumt att fokusera på bagateller som var i en annan tid.
"Man ska minnas det goda" heter det ju.
Ojoj, ja jag känner att jag nog snurrat in lite i detta nu. Men hur tänker ni om de som inte längre lever? Glorifierar ni dom eller kan ni tillåta er att vara arga eller besvikna?
Puh! Nu är den klar!
Jaha, ja välkomna då!
Jag vet att det är jobbigt att ständigt hoppa från blogg till blogg, men jag hoppas att ni hänger med hit ändå!
Blogger har betydligt mer att välja på hit o dit, så allt som jag vill ha med kommer med, och det är lättare att göra lite roligare saker.
Jag vet att det är jobbigt att ständigt hoppa från blogg till blogg, men jag hoppas att ni hänger med hit ändå!
Blogger har betydligt mer att välja på hit o dit, så allt som jag vill ha med kommer med, och det är lättare att göra lite roligare saker.
VÄLKOMNA!!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)