Om att vara arg på en som dött?

Jag kollar runt på nätet, på bloggar o forum o sånt, och slås av att många inte skriver nåt om ilska mot dom som inte längre finns i livet.
Jag vet att det är lätt att generalisera minnet lite av dom som dött, och glorifiera dom.
Man vill helt enkelt inte minnas det som sårat och bråkats om.

Det är fyra personer jag känner som gått bort. Tre av dom dog naturligt och den fjärde tog sitt liv.
Hur känner jag för dom idag?
Ja, farfar känner jag nog bara positivt för. Likaså en fd arbetskamrat. De dog båda plötsligt av sjukdom.

Min farbror dog av sin alkoholism, och där känner jag mig väldigt splittrad.
Jag vet att han var nykter när han dog. Han hade varit det ett bra tag. Men levern hade tagit så mkt stryk redan så han dog plötsligt och nästan helt utan förvarning.
Men ändå kan jag vara besviken på honom. Jag känner en sorg att han inte fick hjälp tidigare, att han söp bort viktig tid med sina barn. Att han struntade i att åka till läkaren dagen innan han dog...
Det känns hemskt att vara besviken på någon som dött. Det ger skuldkänslor hos mig, och jag vill snabbt kasta mig i tron om att han alltid var en underbar människa. Han VAR verkligen det, men han hade problem som påverkade både honom och hans nära.
Jag blir arg för att han inte finns idag för sina barn.
En obeskrivlig mix av känslor bubblar i mig och jag kan verkligen kastas runt i alla känslor.
Men jag ställer ändå en fråga till mig själv: Känner jag såhär enbart för att han "gav sig själv" en sjukdom via alkoholen?
Jag vet inte, och jag är inte säker på att jag nånsin kommer få reda på det.

Väninnan som tog sitt liv kan jag oxå bli arg på. Arg lessen och besviken. Mycket av dom känslorna beror just på att hon gjorde valet att ta sitt liv, men om jag verkligen anstränger mig och letar efter nåt annat än just det, så kan jag komma ihåg att hon faktiskt retade gallfeber på mig ibland. Jag kunde bla ha svårt att stå ut med hennes fnitterattacker av ångest. Hennes klagande på rökningen när vi bodde tillsammans och lite såna saker.
Genast kommer då skuldkänslorna. Hur kan jag bara va arg på en som inte lever längre!
Det är tabu att vara det. Det är så inpräntat iallafall i mig att jag inte får vara det.
Det är inpräntat att jag ska ge henne en gloria i minnet av hennes liv.

Jag tror det kan vara viktigt att komma ihåg både bra och dåliga saker om en död människa. På nåt sätt gör det att minnet känns mer verkligt.
För vem har egentligen en gloria på dig hela tiden?
Samtidigt känns det verkligen dumt att fokusera på bagateller som var i en annan tid.
"Man ska minnas det goda" heter det ju.

Ojoj, ja jag känner att jag nog snurrat in lite i detta nu. Men hur tänker ni om de som inte längre lever? Glorifierar ni dom eller kan ni tillåta er att vara arga eller besvikna?