Minnet av Ätstörningarna (anorexi, bulimi, UNS) del 4

Denna delen handlar om mer än bara Ätstörningarna. Det var en tid när jag fick hjälp med fler områden än ÄS. Jag har försökt fokusera på det som passar för inlägget, men delar av andra måenden och beteenden är tydliga för att man ska få grepp om situationen i stort.

Tiden är från mellan 2002 och 2007/2008 ungefär.

Återigen: Detta är mina upplevelser och minnen. Det är och var sanning för mig även om andra kan ha uppfattat det annorlunda. Jag tror jag fått med tider för händelser hyfsat men det är möjligt att jag mixat nåt eller missat tiden.

Texten innehåller saker som kan verka triggande för vissa. Varning för det och läsning på eget ansvar...

Tillägg i texten är att i maj -06 blev jag och min älskling tillsammans. Han har självklart varit ett stöd för mig och funnits vid min sida. Men vi har oxå aktivt varit medvetna och haft inställningen till att han inte ska vara min vårdare eller behandlare. Det har dragits en tydlig gräns där. Jag har haft terapeuter och terapin har gjorts med dom. Även om min sambo funnits med bredvid.

Fortsättningen:

Efter tiden på ÄS-mottagningen är minnet mer suddigt ett tag. Jag har för mig att jag ganska snart började plugga lite lätta ämnen på komvux. Inte för att höja betygen eller läsa in nåt, det va istället för att komma tillbaka till ett socialt liv. Jag hade nästan inga kontakter utanför dagvården.



Jag fick kontakt med psyks öppenvård i min ort. Under nåt år gick jag på samtal hos både kurator och psykolog. Det var nån kombination av terapi/stöd/utredning och 1-2 ggr/veckan sågs vi alla tre (oftast var både kuratorn och psykologen med på samma samtal).


Jag fick hem papper från Försäkringskassan en dag. Brevet innehöll bla en kopia på ett läkarutlåtande och lite info om aktivitetsersättning.Läkarutlåtandet var från ÄS-läkaren. Jag fick en chock när jag såg vad hon skrivit.Inte en enda gång hade hon nämnt att jag skulle ha nåt annat än Anorexi, ätstörning UNS eller depression med mycket ångest. På pappret stod Borderline Personlighetsstörning.


WHAT???!!!


Kollade snabbt mer exakt vad det innebar (hade lite minne av det från gymnasiet men va lite osäker nu). Sen ringde jag läkaren och skällde ut henne efter noter.Jag var mest arg att hon inte sagt nåt sånt här till mig innan, och så undrade jag såklart vad hon grundade det på.Mycket mer av det minns jag inte, men det ledde iallafall till att de på mitt hemma-psyk skulle göra en utredning.


Skolan gick bra. Jag hade fått hoppa över A-kursen i Bild o Form i gymnasiet och bara läst B och C. Alltså hade jag inget betyg i A-kursen så det fick jag nu. Jag testade plugga Matte D igen (som jag läst på komvux i småland innan) för att höja betyget men sket i det ganska snabbt. Jag hade kommit från pluggandet så det va nog lite väl att börja med den matten på en gång. Psykologi A passade jag däremot på att höja. Fick MVG i båda ämnena.Att plugga, börja va social och dessutom hantera ett kasst mående med självskador va ingen höjdare.
Efter nåt halvår med nya terapin satte jag igång med kräkandet igen.Min vikt va högre än den varit i Huddinge. Det berodde inte på att jag fortsatt äta 2500 kcal + extra som när jag gick sista omgången på dagvården. Jag hade minskat ner och låg mellan 1500 och 2000. Anledningen att jag gick upp var läkemedel.


Nästan direkt jag kom i kontakt med hemma-psyk fick jag antidepp. Dessutom en hel del benzo, andra lugnande, sömnpiller och mildare neuroleptika mot ångest.
Det va inte extrem bulimi, men ja, jag uppfyllde gott o väl kriterierna. Vikten låg runt 57-65.
Jag har alltid haft lätt att spy. Jag har tex alltid föredragit att spy istället för att må illa av tex alkohol. Under denna tiden hetsade och spydde jag kanske 1-3 ggr/vecka men inga jättemängder.
Jag bodde själv, levde på aktivitetsersättning tillsammans med soc. Det fanns ingen chans att shoppa större mängder mat. Sommaren 2001 började jag dessutom röka, vilket såklart ansträngde ekonomin ännu mer.


Kunde jag inte hetsa så skar jag mig. Varje kväll såg likadan ut. Innan jag somnade var det samma ritual med självskador. Radade upp förband, skade-prylar, papper osv. Steriliserade o fixade. Sen satte jag igång och när allt va omplåstrat o klart kunde jag sova.Varje varje dag samma sak. Ofta hände det flera gånger dagtid men då var det impulsivt och inte lika planerat med förband etc.Man kollade mina sköldkörtelvärden mm eftersom jag gick upp i vikt. De visade sig va lite låga men inte så jag behövde medicin.Så höll det på det året jag hade terapi med psykolog och kurator samtidigt. Bulimin blev mer intensiv i perioder, ibland var det rätt lugnt.


När ”utredningen” om Borderline va klar kom såklart resultatet.”Vi tycker inte att du uppfyller tillräckligt med kriterier för att vi ska kunna hjälpa dig. Du måste växa till dig i din Borderlineproblematik för att vi ska kunna hjälpa dig”
?????? Öhhh?
Ja, så jag slutade där hos dom. Dom kunde ju inte hjälpa mig... jag va tvungen att mogna i min borderline först. Hur dumt låter inte det? ”Vi kan hjälpa dig när du är så sjuk o dålig att du har en fullbordad Borderlinediagnos” ...ungefär...
Ja, men dåså. Då fortsätter jag mitt liv då... Så ses vi sen när jag e halvdöd?


Jag pluggade lite till på komvux. Matte A tex... Lätt, utan krav, skönt att känna man dög på nåt.Självskadorna blev svårare o svårare. Akuten besöktes mer o mer. Bulimin lugnade ner sig.Självskadorna gjorde även att läkemedelslistan utökades. Jag blev inlagd på psyk mer o mer. Medicinerna byttes, ökades, sattes ut.. helt utan de regler man ska följa. Långtidsverkande medicin sattes ut tvärt, nästa sattes in nästan lika snabbt. Jag fick utsättningssymtom i mängder.


Läkemedlena blev starkare och alltmer mot neuroleptika-hållet. Det var inte pga psykoser o sånt jag fick dem, det var pga extrem ångest, extrema sömnsvårigheter och svår depression. En hel del var även mot mina självskade-impulser.Vikten skenade uppåt. På 4 månader gick jag upp 25 kg. Läkaren skrev ut Reductil (som då var tillåtet i Sverige) men jag gick bara ner 7-8 kg.Missnöjet över min kropp var stort.
Jag hade slutat hetsa/spy, mest för att fokus istället blev att skada mig på annat sätt, men ätstörningen blommade i form av UNS.Jag var alltid hungrig men hatade mat. Jag visste vad jag behövde men kunde inte begränsa mig. Vissa dagar åt jag minimalt, andra åt jag mängder. Dagarna med minimal mat blev aldrig många i sträck. Hungern som medicinerna skapade gjorde dom outhärdliga. Varje sekund av vaken tid hatade jag mig själv med o mer. Jag älskade maten men hatade den nåt fruktansvärt samtidigt.
Sömnen stördes inte bara av ångest och rastlöshet, jag vaknade även av att suget i magsäcken gått över till smärtor. Även om jag ätit innan jag la mig.Jag ville inte synas. Jag ville inte vara medveten om mig själv.Piller piller piller.. och självskador såklart.. Och stora kläder...


Under 1 år räknades det ut att jag i snitt varit inlagd var tredje dygn. Och det va inte långa sammanhängande inläggningar, nej det var bokstavligen in ut in ut... Såsmåningom vande jag mig vid en högre vikt. Den låg nu på mellan 74 och 80. Jag mindes mina fjuttiga 43 kg men insåg att det inte va lönt att drömma om ens normalvikt. Jag började omvärdera lite och fick nån slags uppfattning att det vore väl tillräckligt om jag kom ner runt 70 iallafall.
Tiden gick. Samma gamla visa dagarna i ända. Förhållandet till mat var definitivt inte normalt och ibland kändes det som jag bara levde på sallader. Beroende på vilka mediciner jag hade, växlade min vikt.Vid nåt tillfälle kom jag ner lite närmare mot 60-strecket faktiskt, men det var knappast på ett vettigt sätt.


Sommaren 2003 träffade jag en kille. Jag hade haft lite småflörtar och halvdana förhållanden hit o dit men med denna killen skulle det hålla sig nåt år iallafall.Det var med honom jag testade knark första gången. Japp, jag va 23 bast första gången jag testade annat än cigg o alkohol (om man ser bort från de ordinerade benzo-medicinerna jag fick).Duktiga flickan Mezza gjorde inte sånt när många andra vanligen testar... Nä när andra testade satt jag och pluggade för fina gymnasiebetyg.Enstaka gånger testade jag kola och gräs. Nån gång rökte jag hasch. Betydligt oftare använde jag amfetamin.
Klart jag gick ner i vikt av ett sånt liv.Först va det nån gång per helg, sen blev det mer. Ett tag va det 4-5 gånger i veckan.
Det va skönt att slippa ha ett konstant sug på mat. Jag åt, det gjorde jag, men den där speciella ”läkemedelsorsakade hungern/suget” försvann. Det va då jag gick ner mot 60 kg.

Jag läste inte fler kurser på komvux nu. Jag hade istället kommit in på en folkhögsskola med konstinriktning. Jag fick möjligheten att plugga med full aktivitetsersättning från Försäkringskassan. Det var heltid och skulle inte ge nån egentlig utbildning, bara förberedande. Därför gick det som ”studie-träning” hos FK. Det gjorde att jag inte kunde få studiemedel eller lån från CSN, men det gjorde även att jag kunde minska mitt inre krav på att vara perfekt och lyckas. Jag hade inte det ekonomiska hängande över mig som krävde att jag klarade olika delar i skolan eller hade en viss procents närvaro.Periodvis använda jag amfetamin i skolan också. Smög in på toaletten o snortade en lina...När jag hållt på ett tag med detta och maten skitit sig mer o mer kom bakslaget. Det jag åt var inte näringsrikt i rätt mängd... och det ledde till en akut brist på folsyra och B12.


Jag kunde inte hålla mig vaken i skolan. Det började med att jag sov på en soffa där, men senare kom jag inte ens dit. När jag sovit dygnet runt i 2 veckor utan att bli piggare såg jag nån liten annons nånstans om just denna brist.Ja, jag sov faktiskt dygnet runt. Jag gick endast upp för att gå på toa eller dricka vatten och kanske käka nåt litet. Tror det va ett planerat besök på vårdcentralen som gjorde att jag kom ur lägenheten och såg den där notisen om extrem trötthet,På vägen hem köpte jag b-vitaminer, folsyra, leverpastej osv... Som jag misstänkte så var det bristen som gjorde mig trött. Jag bombade kroppen med vitaminer och järnrik mat och piggheten kom tillbaka.Knarkandet fortsatte och vikten låg runt 60-65.Jag fick en koncentrationsförmåga jag inte var van vid av amfetaminet men det var inget jag reflekterade över då. Visst, jag kunde sitta still i timmar med korsord eller teckningar men jag hade ingen tidigare erfarenhet av knark så det va väl så det skulle va?


Såsmåningom blev det mindre iallafall. Exet och hans vänner tyckte inte jag skulle ha så mycket och jag rotade inte fram så mycket nya kontakter för att skaffa knark heller.Efter nåt år med den killen tog det slut. Jag träffade en annan och bröt med de kontakter jag hade.Jag slutade helt med amfetamin. Jag hade fortfarande stor variation i läkemedel och vikten for uppåt.Jag gifte mig med nya killen redan efter några månader.Brudklänningen blev i ganska stor storlek...Jag kräktes inte men jag hade knasförhållande med mat. Min man hade kompisar som käkade receptbelagda bantarpiller och jag fick en hel del av dom. Fy fasen...Det var ungefär som Alli-pillerna som nu e receptfria. Never never never again will I try such things!Gick väl ner några kilon med dom men det va inte mkt. Kanske ner mot 73? Kläder förstördes i massor. Pillerna gjorde att kroppen inte tog upp fettet man åt... det blev istället att man pruttade o sket olja. Stinkande vidrig otvättbar olja... Man ska inte käka fet mat med dom pillerna, och det gjorde jag inte. Men ändå....Olja olja olja...


Under året som gift spenderade jag mycket tid på psyk. Självskadorna va inte roliga.. ångesten åch sömnkaoset åt upp livslusten.Maken ville skiljas, jag bodde nån vecka eller två hos en vän, varvat med psyk.Planen var att jag efter sommaren 2008 skulle till ett behandlingshem. Kanske skulle vi klara äktenskapet om jag kom bort lite? Det skulle ju även göra att jag blev bättre och det var väl det som knasade?


Samma psyk som sagt att jag ”måste växa till mig i min borderlinediagnos” kunde nu inte hantera eller hjälpa mig pga alltför svår borderline... 25 Oktober flyttade jag till behandlingshemmet. Några veckor/nån månad innan hade skilsässopapper skrivits under och jag hade t.o.m hittat en lägenhet snabbt.Underbart glad att det tog slut.. Så mycket hände med den idioten strax efter.. och en massa skit kom upp till ytan.
Behandlingshemmet stannade jag på i ca 2½ år. I början hade jag bra koll på maten och vikten va gansa stabil även om den var i BMIområde övervikt.Varenda medicin jag haft hade satts ut akut bara ett par veckor innan jag flyttade dit. Idioti... verkligen. Livsfarligt att sätta ut den omfattningen så abrupt. Fick rätt snart insatt en massa igen.
Ny medicin, nyt ställe, jobbig terapi... vikten for upp efter några månader på behandlingshemmet. Maxvikten blev 86 kg. Det var exakt det dubbla från min lägsta vikt sept 2000...


Jag fick veta jag hade fibromyalgi. Jag började behandlingar för det. Jag fick utskrivet Reductil (bantningspiller som då var tillåtet i Sverige)Jag tränade anpassat med min smärta och försökte hitta nån balans.Läkemedel som ökade hunger och vikt byttes ut om det var möjligt. Jag hade Cymbalta som antidepp mycket av den anledningen att viktuppgången inte blir lika stor eller ingen alls.Men andra läkemedel hade ändå den bieffekten. Min ångest var så extrem och min sömn så vansinnigt icke-närvarande att neuroleptika sattes in i rejäla doser.


Bara för att sova relativt acceptabelt en natt hade jag:
100 mg Nozinan100 mg Propavan (dvs maxdosen x 2)2-4 ml Theralen10 mg Nitrazepam1 mg Flunitrazepam (= Rohypnol)15 mg Imovane när jag vaknade på natten (dvs varje natt)Vanliga kvällsmedicinen innebar dessutom 1 mg Xanor Depot.


Detta vareviga kväll... och ofta nåt extra vid behov. Tex 150 mg Atarax. Om dagarna åt jag Mer Xanor depot, vanlig Xanor 2-4 mg, Oxascand 20-40 mg, Stämningsstabilserande neuroleptika, Cymbalta och i perioder testade jag olika läkemedel som kunde hjälpa mot fibron (Lyrica, Gabapentin, Tryptizol...)Inte konstigt att resultatet av alla läkemedel, all ångest, all brist på sömn... kombinerat med mat-tankar, vikt-tankar, själv-hat, smärtan... blev min 86-kilos-vikt.
Såsmåningom minskade dock mat-problemen. Vi pratade om det en hel del i terapin, vi analyserade saker hit o dit och mitt fokus på maten minskade. Även om jag inte tyckte om min kropp och min vikt, så fann jag mig i det. Jag visste vad läkemedlena o allt annat gjorde med kroppen. Jag visste också att det inte va tid att sluta med dom nu. Jag fick koncentrera mig på att ta mig genom behandlingen och ändra mitt självskadande.


Såsmåningom tog jag bort en del mediciner. Främst neuroleptikan.Skälen var olika beroende på läkemedlena. Anledningen att jag slutade med Nozinan var tex att jag tog en överdos. 11 100mg-piller i magen tillsammans med lite annat gav mig en tripp till sjukan och medicinintensiven. Hjärt-knas...Efter det hatade jag Nozinan. Jag kunde inte prata om jag tagit ens 5 mg dagen innan. Munnen va så torr och jag sluddrade extremt.Theralén slutade jag med efter jag svept en flaska vid 2 olika tillfällen (koncentrerat). Ledde till att de försökte magpumpa mig (gick inte) och proppa i mig kräkmedel (funkade inte). Slutade med att jag självmant stoppade fingrarna i halsen...Smaken och koncentrationen fick mig att avstå från Theralén under lång tid sen.


När jag va inne på andra året på behandlingshemmet testade jag en sak. Jag hade fått distans från ätstörningarna men var ändå medveten om hur de funkade för mig. Jag gjorde en plan med min terapeut.Jag skulle testa bli total-vegan.
Anledningen var inte att jag inte ville äta animaliskt. Det var inte heller en ätstörd anledning.Nej, det var smärtan som tog mig dit.


Vissa kan bli hjälpta i smärtväg av att inte äta animaliska produkter nämligen. Men man måste vara strikt och testa längre än några dar...Med tanke på mina erfarenheter med mat innan, var både jag och personalen observanta.
Jag testade en månad.Sen bröt jag. Och det var nog nåt av det bästa jag kunde göra.Även om jag verkligen märkte positiv skillnad i smärtintensitet pga vegankosten, så var det inte värt det.


Jag tyckte ju om mat jag inte fick äta. Jag tyckte det var gott med kött, fisk, fågel, mejeripålägg osv...Maten jag istället åt var okej, ibland riktigt god. Men jag saknade det de andra runt mig åt.Känslan av att inte ha rätt till den typen av mat kom. Känslan av att inte ha rätt till GOD mat... och det blev en känsla av att inte va VÄRD god mat.Då bröt jag.


Smärtan var mindre, men att det skulle va bekostat på mitt värde att få tycka om mat var fel. Jag gick inte med på att låta en ätstörning grabba tag i mig igen och kasta mig tillbaka i ett helvete jag verkade ha kommit ur.Det beslutet är jag glad jag tog. Det var aktivt och solklart. Det var svart på vitt ett val. Och nej, jag vägrade gå tillbaka till nåt sånt. Jag hade slitit så många år och även om jag bytt mellan olika självskadande beteenden så var jag inte villig att gå tillbaka till ett tidigare.
Vid denna tiden hade jag minskat drastiskt på skärandet oxå, det hände nångång då o då men det var sällsynt.Maten blev vanlig igen och jag njöt. Jag bestämde mig för att aktivt skjuta bort ÄS-relaterande tankar men inte på ett förnekande sätt. Jag valde mina tankar, vilka som inte var värda att grubbla på och vilka som fick finnas med men med mindre fokus.


Jag har så länge jag minns kunnat förneka tankar och känslor såpass att jag såsmåningom förträngt dem och jag var medveten om min förmåga till detta. Just därför jobbade jag aktivt med att inte förtränga ÄS-saker men ändå inte fokusera på dom. Jag ville hitta en balans däremellan.Det funkade. Kanske mycket pga min veganerfarenhet. Den hade gett mig möjlighet att klart och tydligt kunna se mina val. Uppmärksammat mig på hur jag regerar.Det var balansen mellan medvetenhet och förnekande i ÄS-tankarna och ÄS-känslorna som gav mig den sista biljetten bort från dom. Balansen att inte förtränga, inte grubbla, att på ett medvetet kontrollerat sätt låta mig vara okontrollerad i maten. Varken för mycket eller för lite. Och definitivt inte så jag förträngde mina erfarenheter, känslor och tankar.
Lagom för mig var.. att aktivt välja bort såna tankar men ändå hålla kvar dom och prata om det i tex terapin var eller varannan vecka. Det gjorde att jag inte glömde, och inte fastnade.
Självklart tog det tid att hitta balansen. Att vänja mig vid hur jag skulle hantera det.
Kanske ett års aktivt hanterande i val av tankarna, sen blev det automatisk gallring utan att jag behövde lägga energi på det.
Jag lärde mig hur jag skulle slippa ätstörningen i skallen och idag tänker jag inte på det alls. Idag har jag vant mig av det så bra att den inte ens existerar.

Fortsättning följer...

Ibland kanske det behövs såntdär lagom trist inlägg... så här kommer en lista jag såg hos Hopefaith

Lagom lång/kort :)

 

Klädsel

• Vad har du på dig idag: Myskläder i form av piratlånga träningsbyxor (svarta) och gamal sliten blå långärmad tight tröja
• Vad använder du just nu för skor: Nyvaken = Barfota
• Favoritfärg på kläder: Rosa, lila, jeansblått, svart

 Senaste personen 

• Sov i din säng: Jag och min sambo såklart
• Du pratade med: Älsklingen/sambon
• Du delade en drink med: Delar väl inte drinkar men sällskapet var älsklingen min.
• Du gick på bio med: Ojoj, har inte varit på bio på evigheter. Borde va älsklingen men inte säkert. Va flera år sen jag va på bio.
• Du gick på stan med: Älsklingen, mamma, pappa, syster.. men det va mer "va i stan". Shoppat/gått på stan var läääänge sen och borde varit med... antingen V eller om man räknar ett lite större centrum med shopping: Älsklingen.
• Skällde på dig: Brukar inte bli utskälld... Kanske nån myndighetskontakt/vårdkontakt för att jag inte tagit det tillräckligt lugnt?

Senaste

• Låt du hörde: Älsklingen sjunger just nu "Able mos del amor" medans han tömmer diskmaskinen haha
• Film du såg: Inatt gick Gökboet!
• Mat du åt: Senaste riktiga maten var igår, sill, potatis, potatissallad, lök/tomatsallad. Senaste mindre "mat-riktigt" var glass och vaniljsås igårkväll. Frukost har jag inte hunnit få i mig än men dricker en latte just nu iallafall :)
• Kram: Av älsklingen :)
• Puss: Av Älsklingen såklart :)
• Fest: Oj... Räknar inte vårt midsommarfirande som fest.. va bara vi 2. Fest med fler måste varit... om jag inte räknar födelsedags middagar och typ påskmiddagar o sånt... Lillebrors överaskningsfödelsedagsfest i skåne i januari? Borde det va... hahaha, inget partyanimal här inte haha
• Känslan: Känner saker hela tiden ju, men senaste måste ju va nu och den är... Glad/lite sprallig/nöjd... vanligt glad typ.
• Resa: Kortare: Till centrum här. Medel: Till syster några mil bort. Medel-lång: Skåne. Lång: Spanien för 2 år sen...
• Glädje: Senaste glädjen? Asså mer än vanliga nu? Ja, kanske igår? Inatt? hehehe
• Dröm: Nattens dröm innehöll information om älsklingens plugg-ämne dvs om Utvecklingsstörning/Handikapp kombinerat med lagar i det och historiska behandlingar...
• Boken du läste: Inte läst så mycket på senaste, men eftersom jag hjälper älsklingen med pluggandet så innebär det att jag läser högt ur hans skolbok.
• Personen du träffade: Älsklingen såklart. Vi bor ju ihop. Förutom honom va det nån snubbe i "Turken-på-hörnet"-butiken när jag köpte jordgubbar.
• Personen du pratade i telefon med: Mamma
• Personen du fick sms av: "Personen" som programmerat in att det ska skickas sms till mig ang. att min kreditgräns höjts ifall jag vill låna pengar akut... Annars va det ett sms från en vän den 15 juni.
• Gången du åt en 7-eleven korv: Inte ätit korv på läääänge. Många herrans år sen och tveksamt om det nånsin varit 7-eleven-korv.
• Gången du var utomhus: I förrgår. När jag köpte glass, godis, läsk och jordgubbar
• Gången du sov: Nyss.... här hemma med älsklingen
• Gången hela din familj åt middag tillsammans: Hela familjen! Oj, nån jul för flera år sen va nog alla samlade...
• Sak du köpte: Förutom det jag skrev 3 frågor upp? Lite xbox-spel, telefon till amor, alkohol, cigg, mediciner på apoteket... ja dvs shoppingen som gjordes i centrum sist.

Om dig

• Namn: Nåt annat än Mezza, men inget jag skriver här :)
• Ålder: 31 år, 5 månader och 3 dar (dvs 11 477 dagar)
• Smeknamn: Mezza + några andra
• Syskon: Minsta-bror (snart 27), Syster (snart 28), Mellan-bror (30), Storebror (snart 36).
• Sysselsättning: 100% sjukersättning till 65 år. Fyller dagarna med: Saker som görs via datorn, tv, hushåll, tjatter med amor, vänner + familj, ritar, spelar olika spel, röker, läser, skriver, mm. Sjukgympa + annat praktiskt osv. Nngång då o då tar jag mig längre bort än orten vi bor i :)
• Bra egenskaper: Omtänksam, realistisk, empatisk, hyfsat smart, lättlärd i mycket, lagar god mat, kan skriva, rita, sjunga. Nog en bra vän även om jag inte är dunderaktiv med att träffa folk...
• Dåliga egenskaper: För ambitiös och kan slita ut mig själv för mkt för andras skull. Röker, kunde varit mer social, har en förmåga att glömma ta ut mina endagslinser innan jag somnar...
• Linje/klass: Omvårdnadsprogrammet (student -99), enstaka komvux-kurser, konstinriktad folkhögsskola.
• Hårfärg: Normala är väl mellan/ljus-blond och inte super rått-färgat men lite trist. Nu är det slingat ljusare + mörkare men med massa utväxt.
• Ögonfärg: Blå
• Skostorlek: 36-37

Morrn...

morrn morrn alla fina därute.
Nyvaken... sen nån halvtimme.

Printat ner nästa del på storyn om minnena från ÄS... Har lite smått att redigera men den kommer väl upp snart. Även påbörjat sista delen som handlar lite om sviterna ÄS gav mig.

Tvungen ta en Tradolan inatt.. mår inte jätteilla som jag brukar av dom men känner av det. Fick en annan typ utskrivet denna gången, retard. Dvs tas upp långsammare och går ur långsammare

Annars inte mkt.... blir plugg med amor idag med och så softa lite.

Ciao!

Glad Midsommar på er alla!

Hoppas ni får en fin midsommar!

Vid den här tiden...

...för 2 år sen...

Låg inne på den värsta avdelningen jag upplevt. På Maria Beroendecentrum...
Avgiftning en dryg månad... från benzo.
Benzo om ordinerats i hästdoser dagligen från läkare.

Hade planerad nertrappning... vilket innebar att jag började med 300 (!!!) mg oxascand/stesolid... om dagen.
Det var ändå en dos som min kropp tyckte var för lite..
Jag åt inte särskillt mkt Oxascand innan, men däremot en massa Xanor.. som är starkare benzo.
Minns jag va uppe i 7 mg Xanor depot + 2-6 mg vanliga xanor...Dessutom tror jag jag hade nån insomningstablett... eller? Kanske jag hade slutat med dom? Vet jag hade Circadin ett tag, alltså tillskott av hormonliknande som hjälper till med dygnsrytmen. Kanske va det jag hade precis innan jag blev inlagd?
Hmm.. jaja.

8 års daglig användning benzo iallafall.
Klart det ger abstinens...
Ganska klart att det ger abstinens även om man har höga doser i sig oxå. Kroppen reagerade så fort nivån inte var exakt samma eller högre än den brukade va.
Fattar inte hur jag kunde jobba 50% när jag sen dagen efter las in...

Jag va ju förberedd på att det skulle bli tufft... jag trodde jag visste hur kroppen skulle reagera... hade ju känt lite abstinens innan... men bara att jag blev rastlös, orolig, mer ångest, svårt o sova osv.
Tiden på avgiftningen visade vad det verkligen innebar.

* Mina händer skakade så mycket att jag knappt kunde hålla en mugg med 2 händer. Bestick fick jag oftast hålla som ett barn och snabbt få in maten i munnen för att den inte skulle skaka av
* Rastlösheten var extrem. Inte alls som jag föreställt mig
*Jag hade kraftiga spasmer, främst i buken, som gjorde att jag ryckte okontrollerat när jag skulle slappna av. Ont gjorde dom oxå... Det såg ut som jag blev skrämd av nåt plötsligt, så mycket ryckte hela jag.
* Jag var så trött att det kändes som jag inte skulle orka andas ett enda andetag till.
* Puls + Blodtryck var kaotiskt. Högt BT. Hög eller låg puls.
* Hjärtklappning x 1000
* Muskelsvaghet
* Ångest ångest ångest... leda, mer rastlöshet.
* Kass sömn eller för mycket sömn
* Periodvis illamående
* Frossa
* Kall och varma svettningar
* Irriterat humör x 1000

Ja, det va säker mer...

Jag bloggade från mobilen under den tiden. Inläggen finns i min metroblogg typ (om jag minns rätt?) s. 11 och framåt.
Om nån e intresserad av o läsa alltså..
Vet att metrobloggen ändrats... vet inte om man ens kan se sidorna nu? Kanske skulle kolla in det.  Länk finns iallafall i sidomenyn till den bloggen.
Från juni 2009...

Denna midsommar är jag tack och lov inte inlåst. Jag är hemma. Jag firar väl inte direkt, men jag myser med min älskling och hjälper honom plugga. Vädret spelar ingen roll. Jag är iallafall fri.
För 2 år sen satt jag och svettades i en inglasad balkong med missbrukare av alla slag. Åt sjukhusmat med midsommar-tema. Hade ca 1 timmes permis om dagen. Avdelningen stank sjuka människor. Jag tittade alltid på golvet där jag gick för att undvika gå i piss, spyor, snus osv. Jag duschade med inneskor. Jag såg avföring på väggar. Jag åt i en matsal med människor som slemhostade/spydde samtidigt.
Jag gick från att gå på toa i ren eller steril miljö (jobbet var plastikklinik så jag va van vid extremt rent innan jag kom till avgiftningen) till att kissa samtidigt som jag såg att väggen bredvid vad nerkletad av skit.
Inget som kunde kopplas till rengöringssaker eller desificering fanns tillgängligt. Inget fick heller tas med. Inte hårspray, inte desificerings-servetter till toa osv. Anledningen? Är man missbrukare kan man ta till de mest knasiga saker... därför fick de inte finnas där.

När jag kom ut därifrån hade jag utan problem kunnat slicka rent golvet i vår lägenhet utan att tycka det va äckligt.

Jag njuter av hur bra denna midsommaren kommer bli trots att den kanske inte blir som många firar midsommar.

Kram på er!

sweeeeet...

Published with Blogger-droid v1.7.1

på väg hem...

Söta taxibilar i taxin... Snart hemma från dr pain. Bedövad, förlamad, smärtfri...

Published with Blogger-droid v1.7.1

Till Er...

Jag märkte att mitt förra inlägg var det 1000:e i denna bloggen. Kul kul :)
Så nu har jag en undran... Som jag innerligt hoppas ni kan hjälpa mig med??

Jag blir självklart nyfiken på vilka som tittar in här hos mig. Sen jag startade denna bloggen har enligt räknaren haft nästan 25.500 sidvisningar...

Min fråga: Vem är du?
Om du vill får du gärna utveckla vidare... med typ om du har egen blogg, om varför du läser min, hur länge du läst ungefär eller om du följt med mig mellan mina blogg-byten.
Men mest... bara ett namn. Gärna länk med ev bloggadress. Men mer måste det inte va.

Jag vill gärna veta vilka som läser, och även se om Din blogg är intressant för mig.

Gaaah!!! Jag e så nyfiken! Hahaha

Kram på er!

Föresten... Bara så ni vet...
Jag har fått ominstallera Windows 7 på min dator... jag sparade alla bloggadresser från favoriterna så dom har jag. Men jag har ju en hel drös med lösenord oxå till specifika bloggar. Dom måste jag leta fram i mailen igen... det tar en del tid. Ganska mycket i "blogg-mappen".
Jag kommer väl hitta dom, men de jag inte hade i huvudet just efter ominstallationen... får nog vänta med besök från mig ett tag.
Givetvis e det fritt fram o hjälpa mig på traven om ni vet att jag fått lösen från er innan.. Går finfint att skriva en kommentar som jag inte publicerar ;)

Minnet från ätstörningarna (anorexi, bulimi, UNS) del 3

Precis som del 1 och del 2 :
Detta är mina upplevelser. Mina minnen. Andra kan ha uppfattat det på annat sätt, men då är det utifrån dom. Jag plockar ur minnet utan att läsa gamla dagböcker. Jag hoppas ha fått saker i rätt ordning, men kan inte svära på det till 100%.

Denna delen handlar om min tid på sluten sllmänpsykiatrisk avdelning samt tiden på ätstörningsenheten.
Tiden är sept-00 till  omkring årsskiftet 01/02.
Det handlar om anorexin och hur jag tog mig ur den delen av ätstörningar. Bulimi och UNS kommer i nästa del.
Jag har skrivit en del vikter. Jag vet att detta kan vara triggande för vissa, men det var mina riktmärken då och därför lättare att minnas än datum.
Vissa kanske tolkar det som "äh, inte så farlig undervikt" eller tvärtom "väldigt underviktig". Jag säger som jag sagt innan. Även om man till viss del kan mäta o jämföra genom BMI o sånt, så kan samma BMI göra olika personer olika sjuka. Fler faktorer spelar in. Allmänhälsa, ålder, hur länge man haft en ätstörning, vilken ätstörning man har, hur värdena i kroppen förhåller sig till varandra... är några exempel. Andra är fettmängd, muskelmängd, skelettvikt osv.
Att jämföra utan att tänka på såna faktorer ger felbedömning, vare sig det är plus eller minus.
Gemensamt är... anorexia är en allvarlig sjukdom. Har man den diagnosen ÄR man svårt sjuk. Man ska inte jämföra vem som är sämst för det finns så mycket som spelar roll att det gör det omöjligt att få en rättvis jämförelse.
Bulimi kan vara lömskt och ofta är man sjukare än vikt och utseende visar. Bulimi är därför även det en allvarlig och svår sjukdom. Den är mer dold än anorexi men kan ta ditt liv i ett ögonblick.
Ätstörning UNS innebär inte automatiskt att man är mindre sjuk än om man har en specifik ÄS-sjukdom. Kroppen kan va totaltrasig ändå. Psyket kan va kaotiskt och ibland även sämre än vid tex anorexi eller bulimi. UNS innebär bara att ett eller flera kriterier inte stämmer med en specifik diagnos. Inte att den är mildare. UNS har lika många svårighetsgrader som antalet människor med den diagnosen.
Detta tar jag upp... för jag vet att olika ÄS värderas olika. Dessa 3 former har jag själv haft, men det innebär inte att den ena var allvarligare än den andra. Fysiskt sett var anorexin värst för mig. Psykiskt var det UNS. Bulimin var mildare och under begränsad tid, men självklart jobbig som fan ändå. Däremot var det bulimin som gav mig mest besvär efteråt.

Här är fortsättningen:

Jag hamnade på en allmänpsykiatrisk avd på Huddinge sjukhus i september-00. ÄS-enheten vi haft kontakt med låg tvärs över gatan. Den hade ingen dygnetrunt-vård men läkaren där pratade med sjukhuset så jag kunde komma dit. Jag hade alltså ingen läkare på avdelningen utan läkaren från ÄS-enheten var ansvarig för mig även på sjukhuset.



Vikten var 45 kg.Maten var noll.Fobin för mat var extrem.


De försökte med näringsdrycker, nyponsoppa, sallader, frukt, önske-kost, saft... You name it...Inget gick.Jag var inlagd frivilligt. Även om vikten var kass så räckte det inte för LPT, däremot en risk för LPT om jag ville skriva ut mig.Jag var så slut i kroppen att jag bara låg i sängen hela tiden. Madrassen kändes som betong mot skelettet. Jag frös extremt. Jag var blå om händer, fötter och läppar. Jag kände hur hjärtat kämpade och jag var så svag att det kändes som ett jättejobb att bara andas.
Dagarna fylldes med gråt, panik, sömn, pyssel och dagboksskrivande. Väldigt mycket dagboksskrivande... Tror jag skrev ut 3-4 dagböcker de veckorna jag va där.


Matvägran = annan lösning. Det togs beslut att jag skulle få näringsdropp, Vitrimix.Kaloriantalet stod tydligt på påsen: 1000 kcal. En vit tjock sås fullproppad med allt man behöver i näringsväg åkte in i mig genom droppslangen.Jag kämpade med impulsen att bara dra ut det, stänga av det, skita i det.. Nån gång åkte det väl, men annars lyckades jag ha kvar det faktiskt.Droppet gjorde mig extremt illamående. Personalen på avdelningen sa det va pga ångest men det kändes inte som det verkligen stämde. ÄS-läkaren förklarade det sen... Kroppen var så ovan vid näring (dvs inte bara kalorier) att den fick en chock. Även om inget fanns i magsäcken, reagerade magen som jag ätit. När jag tidigare ätit hade jag ju dessutom förstärkt den känslan genom att självmant spy.Varje gång jag fick dropp hade jag kräkpåsar jag spydde galla i. Droppet skulle gå in under 4 timmar men de fick alltid sakta ner det pga illamåendet. Ofta tog det 6 timmar istället.Ibland, när jag mådde mindre illa, fick jag gå ut samtidigt. Droppställningen och jag satte oss utanför nån bak-dörr för friskluft.


Hade jag inte dropp kunde jag manipulera mig till att få följa med på promenad. Det va inga långa promenader, bara runt byggnaden (rätt stor visserligen) och även fast jag höll på att svimma varje gång, så lyckades jag få följa med nästa.Läkaren fick ju veta detta såsmåning om och satte strängt förbud mot allt sånt direkt...Personalen på avdelningen var ju inte specialiserade på ätstörningar... de visste väl inte vilka gränser jag borde haft.


Trots droppet gick jag ner i vikt.Efter några veckor skulle jag börja på dagvård samtidigt som jag var inlagd. Jag skulle gå från avdelningen, tvärs över gatan, till dagvården. I början hade jag alltid personal med mig... om jag skulle tuppa av. Men sen slapp jag det. Det va trots allt inte alls långt...Dagvården innebar också att jag inte skulle ha mer dropp. Underbart! Sista gången hade nämligen varit extra jobbig. Droppnålen hade glidit ur kärlet under natten och när jag på morgonen skulle kopplas till ny droppåse gick droppet in fel. Istället för att hamna i blodet hamnade det i muskeln.


Smärtsamt! Vanligt vätskedropp (sockerlösning) löser sig ganska snabbt om det händer och forslas bort, men droppet jag fick var proteinrikt och definitivt inte nåt som forslas bort lätt om det kommer fel. Jag hade ont av det i över ett halvår... och det var den händelsen som var utlösande för att trigga igång min fibromyalgi (vanligt att fysisk och/eller psykisk kris/trauma är utlösande faktorn som triggar igång fibro. Nu var det ju en kombinatione av allt: Psykisk kris (mitt psykiska mående var ju hemskt), fysisk kris (anorexi) och så dessutom denna grejen med droppet.. blev verkligen ”droppen som fick bägaren att rinna över”).


När jag började på dagvården var vikten 43 kg.Planeringen var att jag skulle gå där en period, vilket innebar 16 veckor, och gå upp 0,5-1 kg i veckan.Jag skulle få stödsamtal med en psykolog, men inte riktig terapi eftersom jag hade för stor näringsbrist och undervikt för att kunna ta till mig det.Dagvården var mellan 9.30 och 16 månd-torsd. Fredagar slutade vi 15 (tror jag)Meningen var att frukost skulle ätas hemma (för mig var det alltså i början på sjukhuset), sen skulle vi där ha Mellanmål, Lunch, Mellanmål, Middag. Ytterligare ett mellanmål skulle man sen ha hemma.Efter lunch var det alltid vila med avslappningshypnos.
1 gång/ vecka var det vägning.1 gång/ vecka kom Gisela och hade föreläsningar om mat (Ja, hon som skrev boken Mattillåtet).1 gång/ vecka var det bildterapi.1 gång/ vecka terapi eller stödsamtal.1 gång/ vecka kroppskännedom/dans.
Ja, det va säker mer saker, men jag kommer inte på det nu. Vissa dagar va det inget, andra kunde det bli flera saker tex både samtal och dans.


Det blev mycket pyssel. Allt från korgmålning och fläta silver/läder –armband till pussel. Vi fick inte prata vikt, men det gjorde man ju såklart ändå...
Efter 16 veckor låg min vikt fortfarande på 44-46,5 kg. Det gick alltså inte så bra... Men jag hade iallafall fått bli utskriven från sjukhuset. Jag bodde återigen hos mamma och pappa, men eftersom jag var iväg hela dagarna på dagvården, så påverkade jag och syster inte varandra lika mycket. Hon var fortfarande sjukskriven och hade färdtjänst, men maten funkade mer o mer för hennes del.
Jag fick inte åka kommunalt till dagvården. Varje morgon kom en taxi o körde mig och varje eftermiddag hämtade den mig för att åka hem.Jag fick hem lådor med näringsdrycker. Jag drack sammanlagt 2-3 per dag men eftersom jag inte åt riktigt gick jag inte upp i vikt ändå.Jag hade valt att inte använda mig av min psykolog på dagvården. Anledningen var att det va en man. Jag kände inte att jag kunde säga nåt till honom pga mina erfarenheter av övergreppen när jag var yngre. Istället fick jag stödsamtal av läkaren och en sjuksköterska.
Dagvården var inte upplagd så att man fick en färdig portion. Man fick ta maten själv och äta det man valde att äta. Var det lite, blev man pushad att ta en extra näringsdryck eller närings-glass (fanns alltså näringsdrycker i glass-form oxå).


De 16 veckorna blev till 16 nya veckor, dvs en period till. Inte heller denna perioden gick jag upp som jag skulle. Jag pendlade mellan 46 och 48,5. Jag fick ständigt frågan om jag var motiverad, om jag ville bli bättre osv. Jag orkade inte bry mig. Under den tredje omgången (ytterligare 16 veckor) ändrades en hel del.
En ny psykolog hade börjat som jag skulle få gå hos (en kvinna). Läkaren hade (utan min vetskap) satt diagnosen Bordeline personlighetsstörning på mig.Mitt självskadebeteende uppmärksammades mer o mer av nya psykologen och vi fokuserade en hel del på vissa djupare orsaker till mitt mående.I början av denna perioden (Nu är vi inne på sensommaren 2001) åkte dåvarande pojkvännen upp till stockholm. Jag hade varit nere under sommaren och även en del över helger i de båda andra behandlingsperioderna, men han hade inte varit här uppe mer än nån enstaka gång.


Han tog bilen upp för att göra slut.Så.. då blev det så. Anorexin pajade det. Han sa rakt ut att han inte orkade mer, att han inte kunde se mig såhär mer, att han tappat de känslor som fanns o att det va ätstörningarnas fel. Det hade börjat tidigare, men nu fanns inga såna känslor alls längre.Självklart var jag lessen. Jag grät som attan. Jag blev även vansinnig när jag fick veta att han innan resan upp hade pratat med både pappa och min psykolog!Båda hade sagt till honom att de inte ville höra på honom. Att det inte va rätt av honom att förbereda dom på det sättet innan han ens sagt nåt till mig. Ändå.. så förstår jag att han gjorde så. Även om han borde sagt nåt till mig först, så vet jag ju hur labil jag var. Jag skar mig varje dag som en ritual. Jag hatade mig själv. Minsta motgång gav mig suicidtankar (även om jag vid den tiden aldrig gjorde riktiga försök).Han åkte hem 1 eller 2 dar senare.
Samma kväll han gjorde slut tog jag det mest omfattande beslut jag tagit sen jag bestämde mig för att bli riktigt anorektisk (feb-00).


Jag bestämde mig för att nu fick det va nog. På riktigt. Inte nåt velande hit o dit, inga kompromisser, inget sånt alls. Jag va så less på skiten, på allt fokus på mat, kalorier, vikt, regler, idiot-träning, bråk, ångest, missnöjdhet vad jag än gjorde osv osv osv.Morgonen efter började ett nytt slags liv.Ett liv, visserligen med mycket fokus på mat, men på ett konstruktivt sätt.
Frukost: 400 kcalLunch: 700 kcalMiddag: 500 kcalDessutom 3 näringsdrycker om dagen där var och en hade 300 kcal i sig.
Summa? Ja, tillräckligt för att gå upp i vikt! 2500 kcal om dagen skulle jag minst få i mig. Mitt beslut, mitt liv. Jag bestämde även att jag utöver dessa skulle äta en frukt eller kaka om jag ville det.


Ojojoj... Även om jag mentalt bestämt mig och vägrade vika det minsta från det hur jobbigt det än var, så tog det emot enormt rent fysiskt.Jag ville inte bara få i mig rätt mängd kalorier, jag ville ha hela kostcirkeln med. Bara det gjorde att frukosten bestod av gröt med mjölk, macka med skinka eller ost, ägg, juice och gärna kaffe eller te med mycket mjölk...De 2 första veckorna hade jag så vansinnigt ont i magen att jag trodde jag skulle bli knäpp. Magsäcken var alldeles för liten och tarmarna var inte vana att hantera varken den mängden eller variationen.
Men det släppte.


Och ungefär samtidigt som det onda i magen släppte, kom även mitt ”uppvaknande till verkligheten”.Hjärnan fick vad den behövde utan konstiga uppehåll.
Jag hade inte märkt att jag mist olika saker men nu kom allt tillbaka på en gång och det var en extre kontrast.Jag kan nog faktiskt t.o.m klämma till med att detta var den absolut starkaste och häftigaste upplevelsen jag någonsin haft. Än så länge har inget slagit detta, jag tror nog bara en enda sak kan göra det och det är kanske när jag fött barn och får se det första gången...
Hur ska jag beskriva detta... Det var som att jag levt i en verklig såpbubbla lång tid. En bubbla som bara släppte in delar av sinnesintryck. Som hade en dämpande gråaktig hinna som förhindrade verkliga färger synas. Som bara släppte in en bråkdel av alla lukter som finns. Som sorterade bort det vackra i olika ljud. Den gjorde även att kroppen bara var en kropp, med mindre hormoner och känslor. Dämpat. Det enda som var intensivt var de jobbiga känslorna. Inga hjärliga skratt eller ens inre leenden. Inga rus av kärlekskänslor, ingen total lycka osv. Dämpat eller helt oåtkomligt.Jag vet inte om ni kan förstå min beskrivning... Jag var inte medveten om allt som jag inte upplevde förrän bubblan sprack. Långsamma förändringar märker man inte.. man bara anpassar sig och tror det är så det är.Men så sprack den... väldigt plötsligt, väldigt oväntat och väldigt väldig häftigt.


Jag va ute o promenerade med ena hunden hemma hos mamma o pappa. De bodde i skärgården då och just den dan hade det regnat innan.Denna promenaden... innebar ett hagel av intryck. Jag kände asfalten lukta sommar-vått. Jag kände havet lukta. Jag märkte vinden i håret på ett skönt sätt. Jag såg buskarna jag gick förbi i intensiva färger. Jag kände fötterna mot marken tydligare än innan. Ljuden från vinden och havet var jättetydlig precis som fågelkvittret.Jag märkte saker jag inte brukade märka. Små vattenpölar som innan bara varit nåt man undviker, blev till blänkande pölar med nån daggmask som krälar bredvid. Nåt levandefanns i formen av dropparna på busk-bladen. Molnen hade fler nyanser än jag märkt innan osv.
Mitt i alla intryck just då kom ruset inom mig. Känslan av glädje, från hjärtat, som bara fick mig att... må bra. Tillfredsställd. Nöjd inombords. För mig själv, inte för nån annan. En känsla som kändes så bra att den smittade sig till läpparna som log utan att jag tänkte på det. Utan att spela för varken mig själv eller andra. Nästan som känslan man kan få när man är nykär och det bara pirrar i varenda cell... fast utan att vara kär, bara... nöjd.Energin av allt fick mig att nästan skutta fram med hunden. Stegen var inte tunga som innan.
Detta var vad som hände. Denna upplevelsen kom när min hjärna fått bra med energi och näring i ca 2 veckor. Denna upplevelsen gav mig nog mer än alla evinnerliga timmar från läkare och psykologer etc om motivering och kroppsfunktioner.
Hade detta inte hänt, hade det nog blivit betydligt svårare att hålla fast i att fortsätta äta som jag gjorde.


Jag gick upp 2 kg i veckan vilket såklart var hur jobbigt som helst, men beslutet var ju taget. Mitt beslut.. mitt val... Jag skulle upp i vikt, jag skulle bli av med fobin, jag skulle slippa anorexi-skiten. Det hade jag ju bestämt mig för, och det var ett beslut jag vägrade ändra på.När jag gått upp till 51kg kom mensen tillbaka. Precis den vikt den försvann på.Vid 52 kg hade vi sagt att jag inte behövde väga mig mer. Visst, ville jag så ok, men det va inget måste.Jag vägde mig kanske var 3:e eller 4:e vecka då istället tills jag hamnade på 56-57 kg. Då slutade jag helt. Viktuppgången ökade inte lika snabbt efter 52 kg även om jag åt precis samma.Omkring 55 kg bestämde jag mig för att bryta med söta saker. Jag slutade tvärt med godis, kakor, söt yoghurt, sylt, för söta frukter osv. Jag visste att jag blivit sockerberoende och ville inte utmana ödet och låta det bli till bulimi. Det funkade bra några veckor. Allt socker byttes mot annat som var bättre. Jag hade 14dagars extremt sug med kasst humör, men sen försvann det. Jag kände inte ens behov att smaka på nåt och humöret va bra igen. Medvetet bytte jag sött mot annat för att inte börja gå ner i vikt eller hamna i dumma banor.

12-13 veckor in denna tredje behandlingsperioden sattes ett krav på mig från min psykolog. Jag var tvungen att sluta göra mig illa på olika sätt (skära, bränna osv). Vi hade pratat mycket om det och insett att något måste göras. Vi hade även kommit fram till att jag medvetet stänger av den typen av fysisk smärta. Hon gick t.o.m och hämtade salt och citron för att gro på ett av såren som för att verkligen övertyga sig själv och mig att jag gjorde detta. Hon gnodde o gnodde, men nej, jag kände inget.Annan typ av smärta kände jag. Väldigt väl faktiskt. Jag hade konstant ont i leder, muskler och nerver men trodde det berodde på att jag varit så underviktig. Inte förrän början av 2006 fick jag diagnosen fibromyalgi.Tillsammans med den andra personalen kom dom fram till att om jag skadade mig mer under resten av min dagvårdstid var jag tvungen att sluta där. Jag skulle få fortsätta med terapin men inte mer.
Det höll ett kort tag, men när jag hade 1 vecka kvar på dagvården rispade jag mig rätt rejält hemma. Efter lunchen den dagen sa jag hej då till alla och åkte hem för att inte komma tillbaka (förutom till terapin 1 gång/ vecka). Tårar tårar tårar...Jag minns inte hur länge efter det jag gick i terapi där. Såsmåningom slutade jag ju iallafall och efter ytterligare en tid började jag ha kontakt med allmänpsyk på orten jag bodde på istället.
Ätstörningen kom inte tillbaka i form av anorexi, men mina erfarenheter i livet gjorde att den kom som bulimi senare samt UNS. Dessutom kom en hel del andra destruktiva beteenden som inte hör ÄS till riktigt.


Fortsättning följer!

Kommer mer snart..

Jag har skrivit ytterligare en del om Ätstörningarna... men den kommer inte idag, låter er läsa denna nån dag först ;)
Puh... det är intensivt att skriva... rätt slut i skallen. Men det känns bra ändå.

Kram på er!

Minnet av Ätstörningarna (anorexi, bulimi, UNS) del 2

Jag fortsätter min historia. Precis som i del 1 är detta skrivet utifrån mina egna upplevelser och hur jag minns det idag. Det innebär alltså att det från andras synvinkel inte alltid är likadant.
Jag skriver ur minnet, jag kollar inte igenom gamla dagböcker etc. Vissa saker minns jag mindre än andra, vissa saker blandar jag kanske ihop i tid. Men jag har försökt få ihop det så bra jag kan.
Denna delen handlar om tiden från det jag tog mitt beslut (som det står om i del 1) tills jag skrivs in på sjukhuset pga anorexi. Det innebär att perioden tidsmässigt är ganska kort. Mellan februari-00 till september-00.
Vissa delar kan nog va triggande, så jag slänger in en liten varning för det... Läsning på eget ansvar...

Fortsättningen:
Mitt beslut att bli anorektisk gjorde att jag ordnade upp en plan. Den gick såklart ut på att äta så lite som möjligt, men även att tvinga mig själv spy om jag åt mer än jag tyckte va ok. Likaså om jag var tvungen att äta pga andra. Det var min striktaste regel.


Ett av mina mer skuldbelagda minnen av detta, va när mamma skulle bjuda på restaurang för att fira min och hennes födelsedag. Jag hade fyllt 20 och hon 45. De bodde i Stockholm och jag i småland. Pengar va inget vi hade bra med.. så det va verkligen speciellt att gå o käka en middag ute bestående av flera rätter.
Usch, ja, känslan från skulden över att jag minst 2 ggr under/efter middagen gick o spydde upp dyr mat.. den finns kvar än. Själva skulden finns inte, men känslan av skulden finns kvar.


Under den här tiden hade jag inget fast jobb. Jag hoppade in lite timmar på äldreboende, fritids och dagis men det va inte mycket.
Dåvarande sambon jobbade och jag spenderade dagarna med att planera kalorier, träna och medvetet skriva nedvärderande saker i min dagbok. Trycka ner mig själv för att öka känslan att jag inte va värd mat och därför minska risken att jag åt. Jag kunde fylla sida upp och sida ner i dagboken med samma meningar... om o om igen.


Varma Koppen tomatsoppa eller minestrone var en klassiker.
Billigt och lite kalorier.
Varvade det med hetsätningar...


Jag började plugga på komvux i småland. Bara 50%, men ändå. Jag hade en dröm om läkarutbildning och det innebar en del extrapluggande. Omvårdnadsprogrammet har inte alla ämnena man måste ha.
Började med Matematik D och Biologi A. VG i båda (blev inte nöjd). Samtidigt hade jag de där extratimmarna med jobb, men de rann ut i sanden när de måste anpassas till skolan. Blev istället att jag fick en praktik på sjukhuset, barnavdelningen. Det va via arbetsförmedlingen så jag skulle kamma in nån dryg tusenlapp iallafall.


Jag trivdes på sjukhuset. Jag umgicks med barnen, passade dom när föräldrarna skulle på ärende, var med på lekterapin, vissa operationer och andra undersökningar.
Jag åt inte på jobbet, gick alltid till centrum o köpte nåt istället. Som jag sen spydde upp på en toa i entren till sjukhuset.
Kan ju säga som så... att magen blir totalknas när man spyr och laxerar. Inte bara med förstoppning o så, nej även när det gäller gaser. Gaser som... luktar fruktansvärt.
Minns en gång jag va med på en undersökning. De skulle kolla om ett barn hade glutenintolerans. Barnet fick en liten kapsel med en tunn slang i ena änden och en speciell napp (som slangen löpte genom). Kapseln skulle sväljas och sen knippsar man av en bit av tarmluddet när kapseln kommit så långt ner.
I detta... var jag helt enkelt tvungen att släppa en liten liten smygare.. Jag kunde inte komma ifrån och inte hålla emot.
Jisses!
Läkarens kommentar när vi sen kom ur rummet va:

-Ja nåt va ju knas med barnets mage, det kände man på lukten från fisen ju.

...Men det va ju inte från barnet.. det va från en annan mage.. som dag ut o dag in svälter och hetsar/spyr/laxerar...
(tillägg: ja, barnet hade glutenintolerans enligt undersökningen sen)


Resan till och från jobbet innebar en dryg timmes bussresa. Mitt i smålandsskogarna är det sällan mycket folk på bussen, det gjorde det möjligt för mig att även rispa sönder armar o ben med nålar jag alltid hade med mig. I slutet av resan lindade jag hushållspapper och sen torkade jag allt fint på sjukhusets omklädningsrum. Hade alltid tunn långärmad under sjukhuskläderna.


Jag hade gått ner en del i vikt nu. Direkt efter studenten gick jag upp lite men sen blev det ner igen efter det där beslutet i februari. Vägde väl kanske 53-54? Inte mager, men smal. Hade fortfarande stora bröst som jag gärna gömde i stora kläder, vilket bidrog med att jag inte såg så smal ut.


Jag tjänade ju knappt några pengar på att praktisera. Jag hade haft en förhoppning att det skulle hjälpa mig få in en fot i sjukhuset och kanske lättare få jobb på riktigt, men det blev inte så.
Mamma och pappa erbjöd mig jobb i Stockholm och jag började pendla samtidigt som jag avslutade komvuxkurserna och la av med praktiken.
Pappa var rektor på en skola då och jag fick en tidsbegränsad anställning där på ett halvår, ca 80%. Mamma jobbade med barn/ungdomar i Frälsningsarméns socialtjänst och jag började hjälpa till där med på fredagkvällar på en ungdomsgård.
Varje fredag tog jag tåget hem till småland igen och på måndag morgon till stockholm.
Jag gillar att åka tåg, det är lugn o ro, man kan inte stressa med nåt osv så jag hade inget emot det. Däremot blev det ju en extra utgift i kassan, men jag tjänade ändå mer nu, trots att jag även betalade för mat när jag bodde hos mamma o pappa här uppe.
Detta var under våren 2000.


Lillasysters anorexi hade gått från kritiskt till mindre kritiskt men hon va ändå väldigt sjuk.
Under en period hade hon varit sängliggandes helt på både sjukhus och hemma. Fick inte ens gå på toaletten utan fick använda s.k bäcken (typ potta i sängen. Tror dock nr 2 fick göras på toa). Njurarna va inte de bästa, tarmarna hade tagit sån stryk att hon tvingades äta 2 msk ren olivolja om dan för att de inte skulle torka ihop. Men det som va mest kritiskt var hennes puls.


Det tog ett bra tag innan läkare uppmärksammade att hon va så sjuk. Hon hade alltid varit smal, klen benstomme o så, men runt skelett i ansiktet. Anorexin kom precis när hon borde gått upp mkt i vikt och utvecklats till kvinna. Därför blev det inte jättevarning i viktnedgång, snarare ingen viktuppgång som förväntat (ner några kilon såklart).
Kan ju tillägga att på 11-12 år så har anorexivården och själva uppmärksamheten om ÄS förbättrats extremt mkt. Tycker inte det riktigt går att jämföra med hur det är idag. Man ser mer o tidigare + att man kollar fler saker än man gjorde då.

När systers vilopuls mättes till 32 slag i minuten blev det kalabalik.
Sjukhus, EKG, prover, sängliggande, anorexivård o hela kittet. Hon slapp sond men det va verkligen inte långt ifrån.
Mamma har innan jobbat mkt inom vården. Det gjorde att man gick med på att syster fick vårdas hemma. Fortfarande strängt sängliggande och med särskilda matordinationer. Olja, exakta mått 2%-yoggi, lättsmält mat mm. Återbesök på sjukhus för fys-koll ofta.
Allt detta hände innan jag började pendla till stockholm. När jag kom upp hade hon börjat hos psykolog och att äta bättre. Fortfarande övervakat, men ändå. Hon var sjukskriven från skolan och hon fick inte hålla på med några aktiviteter.


...och så kommer jag...

...som va på god väg in i det hon kommit ur...


Mamma o pappa såg såklart att jag gått ner i vikt.

Jag åt med dom men spydde efter.
Jag hade samma hemska humör som syster pga ÄS.
Det va konstanta bråk och skrik.
Jag fortsatte gå ner i vikt.


Nån gång under sen-våren hände en viktig sak. Hemsk, men viktig.
Jag hade bråkat som fan med pappa och riktigt kokade.
På kvällen va jag själv på rummet med mitt ”kära rakblad” och gjorde mig illa. Inget ovanligt, men inte heller nåt mamma o pappa va medvetna om. Inte i den utsträckningen iallafall.
Men nu gjorde ilskan att det blev värre än några rispor. Plötsligt hade jag ett 4 cm långt snitt på högerarmen och som glipade 1 cm. Blodet rann o rann såklart och jag va inte alls förberedd på detta. Det blev betydligt mer än jag tänkt.
Jag ropade högt på pappa att han skulle komma...
(jag hade lättare att anförtro mig åt pappa. Det hade blivit nån slags naturlig uppdelning så eftersom mamma mest tog hand om syster. Pappa var mer ”ledig”. Inget ont i detta, jag har full förståelse för det o tycker uppdelningen var bra)
Han såg, han hämtade plåstersaker, torkade, var sansad, pratade och fick mig att gå ner i köket. Han gick före o sa till mamma vad som hänt.
Mamma rengjorde, fixade fram kirurg-strips och tejpade ihop det hela + la förband över.
Underbara föräldrar!
Bättre bemötande o omvårdnad o allt.. ja, det kunde jag inte fått!


Händelsen innebar att jag blev rädd för mig själv. En period kom vi överens om att jag inte fick vara själv och skulle följa med pappa överallt. Det innebar inte bara att jag var med honom på skolan när jag själv inte jobbade där. Det va oxå att jag följde med på hans resor runt i stan, till andra skolor, till olika förbund, till möten etc. Men det funkade. Självskadorna minskade en tid.
Efter detta började jag prata mer. Jag berättade om maten, om självskadandet, om ångesten, kraven osv.
De hade ju förstått en hel del ang maten, men nu kom det från mig.
En dag sa jag t.o.m att jag ville ha hjälp.
Jag visste att jag inte var anorektisk, men däremot ätstörd, självdestruktiv och såklart ett allmänt skit-mående.
Impulsivt bad jag dom hjälpa mig hitta ett ställe jag kunde få hjälp på.
Men jag sa oxå att det va tvunget att det skedde nu. Idag. Innan jag hann ångra mig och vifta bort problemen.


Vi ringde o hade oss. Självklart tar det tid att få komma till en ÄS-enhet. Mamma o pappa hade ju haft med detta o göra med syster, men nu gällde det mig som var myndig. Det va en ny värld, nya regler och möjligheter och mängder med fler svårigheter. Jag hade inte energin att fixa det själv, och när mamma o pappa försökte fick de motstånd eftersom jag va myndig o måste fixa det själv.


Det slutade med att jag hamnade på psyk för första gången (låst avdelning men ej med tvång).
Jag var där bara lörd-månd. Jag hade förberett mig på längre, men när jag kom på lördagen fanns bara jourläkare och sen på måndagen var allt lugnare i måendet.
Jag hade hamnat på en psykosavdelning. Alla var inte psykotiska, men de flesta var. Jag tyckte väl mest det va intressant utifrån min utbildnings sätt att se, jag mådde ju inte alls som dom och mitt första besök på psykavdelningen kändes mer som att jag fick en lärorik upplevelse i hur det kan va att va psykiskt sjuk utan att jag själv hade problem.
(Det hade jag ju, men det kändes inte som det när jag jämförde mig med de andra)


Mamma började kolla min puls på morronen. Efter systers katastrofalt låga puls några månader tidigare, ville hon ha koll.

Både mamma o pappa satte dessutom upp en gräns. Hade jag en vilopuls under 50 fick jag inte jobba den dagen. Eftersom pappa va min chef på skolan och mamma på fredagarna med ungdomarna... så fick jag vackert lyda.
Det va inte länge jag fick jobba när jag väl börjat. Den 15 maj 2000 blev jag sjukskriven. Pulsen va ständigt under 50, vikten fortsatte neråt osv.
När jag åkt in till psyk den där helgen vägde jag 51 kg och den vikten visade sig även va min gräns för en fungerande menscykel.


Eftersom syster hade anorexi fortfarande beslutade vi oss i familjen för att dela upp boendet. Jag hindrade systers tillfrisknande och hennes strukturer o regler gav mig hets att gå ner i vikt o motarbeta reglerna.
Syster och mamma flyttade.
Jisses... tänk vad föräldrar kan göra för sina barn.
Dom hade då varit gifta i över 20 år och bara bott från varandra en period när pappa stannade kvar på Sri Lanka med lillebror och avslutade arbetet där.
Såsmåningom lyckades mamma ordna en tillfällig bostad till mig via jobbet.
Det var egentligen en lägenhet som gjorts om till 60-talsmuséum, men där fanns ett tomt rum.
Resten av lägenheten var möblerad med gamla möbler och skyltdockor i den tidens kläder haha.
Jaja, det va ett ställe att bo på tills det blev annat ledigt. Dessutom va det skönt att få bo själv igen.


Jag hade fått minska på resorna hem till småland. Jag orkade inte helt enkelt.
Visst hände det att jag åkte hem ibland, men kontakter hade knutits här uppe när det gällde stöd mentalt o genom viss vård och sånt. Utbudet var större i storstan helt enkelt och jag hade så smått börjat ta viss hjälp. Dock inte inriktat på ätstörningar.
När jag va hemma i småland hamnade jag i samma mönster som innan. Kräkningar och självskadande. Nedvärderingar i dagböckerna och mängder av lögner.


Sommaren 2000 spenderade jag helt i småland. Fester, midsommar, båtturer på sjön, skratt, dans och sena sommarnätter. Dessutom hetsätningar, kräkningar, joggande, svältande, ljugande och manipulerande.
Jag kom upp till Stockholm flera kilo lättare i augusti.
Bråken satte fart igen, jag tömde mina föräldrar på energi.
Inte bara vikten gick neråt den sommaren. Pulsen gjorde detsamma. När jag mätte den själv låg den ganska ofta mellan 36 och 40. När mamma tog den lyckades jag få upp den så denlåg som lägst på 40. Man hade ju sina knep...


I september pratade både dom och jag med ÄS-enheten i Huddinge (tror inte den finns kvar) och beslut togs att jag skulle läggas in. Både för min egen skull och för mina föräldrars skull. De orkade inte mer. Bråken, oron, manupilerandet, lögnerna och det ständiga vaktandet gjorde slut på den lilla energin som fanns efter systers värsta tid.
Jag förstår dem.
Fortsättning följer!

Klänningen :D

Goder afton :)

Så... nu har jag fått i mig middag efter ett intressant möte.
Det är nämligen så att kommun, polis och hyresföreningen gör en satsning på ökad trygghet i området under 2 år nu. Mötet var för kontaktpersonerna de har i varje portuppgång och nu var det dags för oss i detta huset.
Pratat om förbättringar och kvarstående problem. Statistik och brottsförebyggande åtgärder. Närpolis och kommunens nattvandrare. Undervisning, sommarjobb, renhållning och sommarfestande. Vad som e ok och inte.
Intressant men även en möjlighet att uttrycka hur vi upplever det häromkring.

Vi ses på såna möten 2 ggr om året + extra tillfällen som inte är planerade. Dessutom får jag mail från polisen med jämna mellanrum om brott som begåtts o dyl. som anmälts. Lite statistik osv.
Måste säga att det känns bra att va med i detta. Engagemanget är inte särskillt betungande men det ger en känsla av att hjälpa till, göra nåt bra.
Jag är ju heltidssjukskriven... och dessa få möten det innebär känns okej. Lagom.
Jag får lite info att dela med till grannarna ibland via mailen, och då blir det en lapp i brevlådorna att dela ut, men det är verkligen inte ofta, så även det är lagom.
Eftersom jag inte är aktuell för arbete, känns detta som en liten men bra aktivitet i samhället. Kravfritt och enkelt, men meningsfullt.

Annars då?
Ja, pluggandet med älsklingen fortsätter. Förhör, förklarar, diskuterar.. men eftersom han inte har svenska som modersmål, så innebär det oxå att han måste lära ovanliga ord, uttal osv.
Missförstå mig inte, han pratar väldigt bra svenska och har ju bott här i 16 år, men i kursboken och studiehäftet finns ord man sällan använder... tex Objektkonstans, tetraplegi, evokativt minne osv. Men jag lär mig jag med... vissa ord är nämligen väldigt lika det motsvarande i spanska språket. Ord som vi på svenska ofta byter mot andra, men som på spanska inte byts ut och därför används mer i vardagsspråket. Ex Adolescens... som vi istället säger Tonår eller Ungdomsålder.

Mer då? Ja, vi va o hämtade ett paket till älsklingen idag med. Ett efterlängtat paket :)
Nämligen ett gäng med datorsaker så han kunde uppgradera sin stationära dator. Nu skruvas o fixas det vill jag lova haha.
När vi va i centrum lyckades vi faktiskt oxå hitta en fin-klänning till mig. Vi letade som tokar för ett tag sen i större centrum men hittade inget. Men nu e den köpt! Underbar klänning. Slänger kanske in bild på den sen.
Ska köpa en liten svart eller mörkgrå kavaj/blazer till sen, men det blir lättare att hitta.
Det är ju till min brors bröllop i början av september. Klädkoden är "Kavaj" vilket för mig innebär... klänning som inte är kortare än strax över knät, ej vit, ej sorgkläder. Rött brukar man inte heller ha i kyrkan. Vill ha nåt över armarna (iallafall överarmarna där varken tatuering eller ärr-kamofleringen döljer ärren) för det blir nytt folk + barn där ju.
Dessutom... kan det va bra med en klänning som tillåter viss midjeökning om det skulle bli en bebbe i magen innan bröllopet då. Skulle det inte va så, så känns det ju bra att man inte behöver knäppa upp nåt när man ätit en 3-rätters middag hehe.

Imorrn kommer våra fd grannar hit en sväng. Det va dom som va de förrförra hyresgästerna i denna lägenheten. Inte träffat dom på ett tag, så det blir najs.

Kram på er alla finisar!

Svar på Anonym kommentar

Ficken kommentar på förra inlägget (anonym såklart?)

Kommentaren:
"Du som är utbildad Uská borde väl ändå veta att Syndromet Fibromyalgi ingår i kategorin "moderna sjukdomar"

Från svenska fibromyalgiförbundets sida:
Man kan spåra förekomsten av fibromyalgi tillbaka till 1800-talet, men det är inte förrän i nutid som den medicinska världen har börjat förstå fibromyalgi och erkänna den som ett självständigt tillstånd.

Definitionen och namnet har som sagt ändrats och förfinats, men är en 1800-tals sjukdom modern?
Snarare att den uppmärksammats mer på modern tid än att den uppkommit under modern tid.

Jaja... orka. Nytt inlägg kommer snart med mer givande (enligt mig) innehåll.

Kommentar-inlägg

Vissa kommentarer... ja det är väl som tur e inte särskillt många sånajag får, men jag fick en sånhär häromdagen på ett gammalt inlägg:

"Här finner du med största sannolikhet lösningen gör dina besvär. Besök denna nya blogg som visar fram hur och varför våra moderna sjukdomar uppstår"

...och så en länk till en blogg om glutenintolerans.

Själv innehållet i kommentaren kan ju va tänkvärd, med tanke på att glutenintolerans kan ge symtom man inte tänker på osv. Men sättet kommentaren skrevs på blir jag bara irriterad över.
När jag läser en sån kommentar, skriven på det sättet, får jag taggarna utåt direkt.

Först o främst känns det som "här kommer en översittare som tror han vet bättre än specialistläkare och som dessutom är så extremt mkt emot allt som har med glutan (ämne i mjölsorter) att det blir sekt-liknande".
Sen kommer irritationen över att jag måste gå in på hans blogg för att läsa vad han menar...eftersom det inte framkommer av kommentaren.
Sen dessutom, så skriver han på ett sätt som får mig att uppstå som dum, ointelligent, obildad och som att jag inte alls har fibro eller som att jag inte brytt mig om att kolla ifall det skulle kunna va nåt annat.

Jag har kollat om det kan va annat.
Jag har analyserat mängder med specialister.
Hela världens problem i sjukdomsväg beror inte på gluten...

Dessutom är fibro inte en modern sjukdom. Den har funnits riktigt länge men namnet har däremot inte varit med lika länge i rätt definition.

Jag har inte glutenintolerans, och då kan man ju undra hur jag vet det?
Ja... även om det i sällsynta fall inte innebär de klassiska symtomen som konstiga tarmar, smärta osv, så nej, jag har inte sånt i den utsträckningen. Jag har faktiskt ett riktigt bra fungerande tarmsystem. Regelbundet, fin konsistens (haha) och inte nämnvärda smärtor. Nästan inga alls faktiskt där.
Jag har inte heller några brister på mineraler eller vitaminer eller andra kassa värden som man får vid celiaki (glutenintolerans). Inget enligt blodprover, inga symtom på det heller.
I perioder då jag ätit inget eller mindre produkter som innehåller gluten, har jag inte märkt nån skillnad alls.
Jag har gjort diverse undersökningar, som bla inneburit att man analyserat bitar från 12fingertarmen och övre tunntarmen. Det har inte visat nåt alls.

Snälla, kom inte och säg att det är lösningen på mina problem. Förminska inte mig som människa genom att skriva på ett nedvärderande sätt som om jag inte kan nåt alls och släng inte heller den skiten på de specialister jag går hos.

Att du dessutom inte publicerar i bloggen var du hämtat faktan, är bara dåligt. Att jag måste söka o forska själv för att försäkra mig om att det är pålitlig fakta... det gör din blogg... mindre trovärdig.

Ja, det va det...
nu ska jag fixa klart mig... hoppas ett paket från komplett.se kommer idag till min älskling och sen ska jag på möte med polisen, vår hyresförening och kommunen o snacka grannsamverkan :)

Tävling Onepiece!

Jag vill vill viiillllll!!! Så självklart e jag med o tävlar hos BB-Jessica!

Håll tummen nu kära läsare ;)

Halloj :)

Woohooo! Ännu ett blogginlägg och inte med 15 års mellanrum från förra! Fantastiskt va??!! Hehhee
Nä men iallafall... Lite snabb update?

Sitter o lyssnar på spotify-playlist "Uggla Retro" och det får mig alltid att spritta till lite i energin :)
Låten Piss-Fittor e rooooolig haha.

"en får andningsnöd, en hjärtattack..när hon landar upp på huven och förstör min lack.." lalalaallalaaaa

Ska snart fixa mig för att dra till Centrum. Va i törre centrum igår med amor o jagade kläder till brors bröllop... men hittade inget till mig.. Kollade verkligen ALLA klädbutiker till dam.. men nope..
Däremot kostym till mannen och 3 slipsar. Dessutom en kofta till mig + ett par nya jeans. Me like :)
Men idag blir det småshopping bara... Tror ju knappast jag kommer hitta "den där klänningen" här när jag inte hittade den igår..
Men typ strumpor, USBminne, Teknikmagasinets nya katalog, lite käk, kattmat och sköljmedel... Blir väl det..
Och såklart.. ett Grattiskort till älsklingen som fyller år imorrn!
Jag gillar skriva i korten... med såndär perfekt stil och text... och älsklingen tycker om det, så KLART att han ska ha det med!
Häromdagen fyllde ju systersonen 9. Hans kort blev finfint :D Och presenten?? Japp, han blev glad över DVDspelaren och filmen ;) Det blev syster med hehhee.. nu kan de kolla filmer utan xboxen igen + att den ju tar minneskort och usb... och skalar upp filmerna till bättre kvalitet.

Gårdagens shopping + letande innebar 5 timmars vandrande in o ut i butiker... hade liiiite ont igår och trodde det skulle smälla till riktigt idag, men nä det blev inte så farligt. Mer bara lite allmänt mör.
God kebabtallrik blev det med. Inte den lilla portionen o inte ens karln min pallade allt.. Men måste nog säga att pommesen var de godaste jag nånsin ätit.

...måste snart ta tag i mitt hår med... klippte ju det inför nyår, det har minst sagt växt.. men det kostar ju.. Då gick det på 1500... klippning + slingor i 2 färger.
Jaja, får se hur jag gör. Kanske bara blir blekta slingor? Hmm...

Imorrn blir det restaurang med amor, mamma, pappa och syster. Latinamerikanskt.. nytt ställe jag aldrig varit på men komer nog bli bra. Verkar kanon iallafall.

Kram på er fina!!!

8 juni

Såååå seg. Vaknade vid 10, gick upp en sväng, la mig igen, somnade och vaknade vid halv 1 igen. Har asså varit vaken en timme nu.. men känns som jag sover än.
Ont i nacken/axeln. Den har hållt på o strula lite på senaste, vill inte släppa.
Vädret spelar väl roll med kanske.

Systersonen fyller 9 idag. Hjälp vad tiden går. Ska dit ikväll o fika lite tårta. Preenten blir.. ja, det blir faktiskt en dvd-spelare (som stödjer flera format, läser minneskort + usb osv) och en film.
Det är ingen ny dvdspelare, faktiskt vår gamla. Men den e kanske använd 3 ggr, så nästan ny iallafall. Anledningen till valet... är att den tar brända filmer... Deras gamla e paj, så då får han denna. Blir ju hans, och han använder den mest. Men syrran kan ju använda den oxå.

På söndag fyller älsklingen år. Blir middag på stan med mamma o pappa. Han skulle jobbat egentligen, men när de på jobbet fick veta att han fyller år då, så sa de att han inte "fick" jobba då haha. Tvingad semester hehehe. Men det e bara bra. Han har en del att ta ut ;)

Mer då?
Nä, det e väl inget särskillt. Har just nu ont i tjejmagen och hoppas på bra anledning, men det har ju inte blivit nån bebis de andra månaderna så det känns lite trist. Vet inte om det bara e allmänt knas i magen eller inte, vågar inte hoppas för mkt.

Har haft koll på min vikt sen jag började med Concertan i oktober ju. Hade en vikt på nästan 6,5 kg över normal-BMI då,  men nu på 9 månader har jag gått ner strax under 10 kg, så nu ligger jag bra till.
Har varit lite kluven med att skriva om det i bloggen dock... vet ju att många som läser har ÄS och så vet ni ju att jag haft det oxå.
Men jag kan säg som så.. Jag har inte svält mig, inte käkat "bara sunt", inte räknat kalorier, inte haft ångest, inte haft onormalt förhållande till mat alls.... Den enda anledningen till att jag gått ner i vikt är att jag slutat små-äta.
10 kg på 9 månader är sakta och bra. Gör att det håller.
Concertan gör mig mindre hungrig, men pga erfarenheter med matstrul är jag noga med att äta tillräckligt. Men som sagt, småätandet tog slut. Nu kan jag se att anledningen till att jag små-åt mellan måltiderna var Smärtan.
Smärtan ger rastlöshet. För att fokusera bort den stoppade jag nåt i munnen. Sysselsatte smaklökar osv.
Smärtan är såklart kvar, men eftersom jag inte blir sugen på småätande tar det emot att stoppa mat i munnen. Eller... Tar emot... nä, men jag känner liksom inte att det e gott, längtansfyllt osv.
Är jag mätt i magen pga vanliga måltider, så vill jag inte ha mer helt enkelt.

Usch nä nu blev det krångligt ser jag. Vad jag vill få fram är väl... Jag har inte aktivt bantat. Jag har fortfarande ingen ÄS. Jag har bara haft en skön tur att lätt kunna gå ner i vikt i bra takt och det är jag glad över.
Om nån undrar/är osäker på min vikt etc, kan jag säga såhär i klartext.
Jag vägde i oktober 78,8 kg
Min absoluta maxvikt har varit 86 kg (flera år sen)
Min absoluta minsta vikt var anorexivikten år 2000
Nu väger jag 69 kg
Mitt mål eller snarare min egna gräns för lägsta vikt är 65 kg och har varit det i många år. Doch har jag inte haft den vikten på evigheter.
Jag vill ligga på en vikt mellan 65-68 kg men jag har inte bråttom att komma dit. Jag gillar hur det är nu med.

Så... Ni som kanske trott att jag vill ner ner ner och att ÄS-tankar flyger i min skalle etc. Nej. Jag har varit i svängen och vill inte dit igen. Jag är 31 bast och vill inte ha en 12årings kropp igen.
Min viktnedgång har en hälsosam anledning. Inte bara att det är riskfyllt att inte ligga inom normalt BMI, utan även att en del av mina smärtor minskar när jag inte längre är överviktig.

Jaja... oj, det blev lite mer text om detta än vad jag hade tänkt mig. Men men... nu fick jag iallafall förklara lite. Hoppas inget triggar nån eller liknande.
Undrar nån nåt så fråga. Jag svarar.

Nähäpp... om man skulle hoppa in i duschen, slå in paket och kanske planera för kvällen?

Föresten... skatten ska ju komma denna veckan. Nån som fått den än???
Detta hushållet väntar på dryga 11 000kr så man hoppas ju det kommer snart haha.
Nä, men det mesta går till räkningar, lite uppgradering för älsklingens dator (hans present) och så saker inför storebrors bröllop i sept. Kostym, skjorta, slips, klänning eller dyl, resa, present osv.
Kanske kanske att det blir liiiite över till vardagskläder. Behövs när alla nu är för stora...

Kram på er!
Jag ska försöka se till o uppdatera oftare... sorry!!!

<3

Off..

Jag vet inte vad det e med mig. Känner mig off och har gjort det ett bra tag. Inte deppig, nere eller med ångest o sånt, nä bara... Off.
Känns som jag inte hinner med nåt alls, fast jag inte direkt gör nåt. Orkar inget. Trött, hängig.
Lunginflammationen jag haft ett bra tag nu e kvar, men inte så mycket med hosta och smärta, men däremot igen-slemmad, hostar vidriga klumpar och allmänt tjock i skallen.
Less på den... minst sagt. Blir det ingen bebis i magen denna månaden så är det jag som dundrar iväg till VC för den där starka antibiotikakuren jag inte kunnat ta just pga det.

Tror väl kanske att allergipillerna gör mig lite slö också, men dom måste jag fortsätta ta om jag inte ska nysa, snörvla och gråta igenom dagarna pga pollen.

Mentalt mår jag asså bra, men jag är off, trött, seg, slö, sjuk osv i kroppen. Tar min energi till att göra nåt vettigt, tex att blogga.

Det är på nåt konstigt sätt jag dock känner ork. Vet att det låter knas, men jag har energi i kroppen, men inte i skallen så jag kan utnyttja den. Som att lunginflammationens energibrist bara bor i huvudet.
Visst, trött i kroppen blir jag ju ganska snart om jag skulle göra nåt, men innan jag gör "vad det nu är" så känner jag att jag spritter av energi.
Det blir bråk mellan skalle o kropp i vad jag orkar.

Jaja... kort update bara.
I övrigt trivs jag nog bättre med mig själv än jag nånsin gjort. Jag gillar mig själv, mitt utseende, mitt tänk, mina kunskaper runt livet o allt sånt.
Jag mår bra, är lycklig, har fortfarande inga ångestkänslor och inte nån depression.
Inga antidepp-piller på ett bra tag nu. Inte heller några sömnisar. Nope, inte ens propavan.
Vitaminer och Concerta. Och så en o annan painkiller såklart. Känns härligt att slippa psyk-medsen. Även om de många gånger räddat livet på mig, så är det underbart att klara sig utan dom, och att dessutom klara sig riktigt BRA utan dom :)

Kram på er!