Minnet av Ätstörningarna (anorexi, bulimi, UNS) del 2

Jag fortsätter min historia. Precis som i del 1 är detta skrivet utifrån mina egna upplevelser och hur jag minns det idag. Det innebär alltså att det från andras synvinkel inte alltid är likadant.
Jag skriver ur minnet, jag kollar inte igenom gamla dagböcker etc. Vissa saker minns jag mindre än andra, vissa saker blandar jag kanske ihop i tid. Men jag har försökt få ihop det så bra jag kan.
Denna delen handlar om tiden från det jag tog mitt beslut (som det står om i del 1) tills jag skrivs in på sjukhuset pga anorexi. Det innebär att perioden tidsmässigt är ganska kort. Mellan februari-00 till september-00.
Vissa delar kan nog va triggande, så jag slänger in en liten varning för det... Läsning på eget ansvar...

Fortsättningen:
Mitt beslut att bli anorektisk gjorde att jag ordnade upp en plan. Den gick såklart ut på att äta så lite som möjligt, men även att tvinga mig själv spy om jag åt mer än jag tyckte va ok. Likaså om jag var tvungen att äta pga andra. Det var min striktaste regel.


Ett av mina mer skuldbelagda minnen av detta, va när mamma skulle bjuda på restaurang för att fira min och hennes födelsedag. Jag hade fyllt 20 och hon 45. De bodde i Stockholm och jag i småland. Pengar va inget vi hade bra med.. så det va verkligen speciellt att gå o käka en middag ute bestående av flera rätter.
Usch, ja, känslan från skulden över att jag minst 2 ggr under/efter middagen gick o spydde upp dyr mat.. den finns kvar än. Själva skulden finns inte, men känslan av skulden finns kvar.


Under den här tiden hade jag inget fast jobb. Jag hoppade in lite timmar på äldreboende, fritids och dagis men det va inte mycket.
Dåvarande sambon jobbade och jag spenderade dagarna med att planera kalorier, träna och medvetet skriva nedvärderande saker i min dagbok. Trycka ner mig själv för att öka känslan att jag inte va värd mat och därför minska risken att jag åt. Jag kunde fylla sida upp och sida ner i dagboken med samma meningar... om o om igen.


Varma Koppen tomatsoppa eller minestrone var en klassiker.
Billigt och lite kalorier.
Varvade det med hetsätningar...


Jag började plugga på komvux i småland. Bara 50%, men ändå. Jag hade en dröm om läkarutbildning och det innebar en del extrapluggande. Omvårdnadsprogrammet har inte alla ämnena man måste ha.
Började med Matematik D och Biologi A. VG i båda (blev inte nöjd). Samtidigt hade jag de där extratimmarna med jobb, men de rann ut i sanden när de måste anpassas till skolan. Blev istället att jag fick en praktik på sjukhuset, barnavdelningen. Det va via arbetsförmedlingen så jag skulle kamma in nån dryg tusenlapp iallafall.


Jag trivdes på sjukhuset. Jag umgicks med barnen, passade dom när föräldrarna skulle på ärende, var med på lekterapin, vissa operationer och andra undersökningar.
Jag åt inte på jobbet, gick alltid till centrum o köpte nåt istället. Som jag sen spydde upp på en toa i entren till sjukhuset.
Kan ju säga som så... att magen blir totalknas när man spyr och laxerar. Inte bara med förstoppning o så, nej även när det gäller gaser. Gaser som... luktar fruktansvärt.
Minns en gång jag va med på en undersökning. De skulle kolla om ett barn hade glutenintolerans. Barnet fick en liten kapsel med en tunn slang i ena änden och en speciell napp (som slangen löpte genom). Kapseln skulle sväljas och sen knippsar man av en bit av tarmluddet när kapseln kommit så långt ner.
I detta... var jag helt enkelt tvungen att släppa en liten liten smygare.. Jag kunde inte komma ifrån och inte hålla emot.
Jisses!
Läkarens kommentar när vi sen kom ur rummet va:

-Ja nåt va ju knas med barnets mage, det kände man på lukten från fisen ju.

...Men det va ju inte från barnet.. det va från en annan mage.. som dag ut o dag in svälter och hetsar/spyr/laxerar...
(tillägg: ja, barnet hade glutenintolerans enligt undersökningen sen)


Resan till och från jobbet innebar en dryg timmes bussresa. Mitt i smålandsskogarna är det sällan mycket folk på bussen, det gjorde det möjligt för mig att även rispa sönder armar o ben med nålar jag alltid hade med mig. I slutet av resan lindade jag hushållspapper och sen torkade jag allt fint på sjukhusets omklädningsrum. Hade alltid tunn långärmad under sjukhuskläderna.


Jag hade gått ner en del i vikt nu. Direkt efter studenten gick jag upp lite men sen blev det ner igen efter det där beslutet i februari. Vägde väl kanske 53-54? Inte mager, men smal. Hade fortfarande stora bröst som jag gärna gömde i stora kläder, vilket bidrog med att jag inte såg så smal ut.


Jag tjänade ju knappt några pengar på att praktisera. Jag hade haft en förhoppning att det skulle hjälpa mig få in en fot i sjukhuset och kanske lättare få jobb på riktigt, men det blev inte så.
Mamma och pappa erbjöd mig jobb i Stockholm och jag började pendla samtidigt som jag avslutade komvuxkurserna och la av med praktiken.
Pappa var rektor på en skola då och jag fick en tidsbegränsad anställning där på ett halvår, ca 80%. Mamma jobbade med barn/ungdomar i Frälsningsarméns socialtjänst och jag började hjälpa till där med på fredagkvällar på en ungdomsgård.
Varje fredag tog jag tåget hem till småland igen och på måndag morgon till stockholm.
Jag gillar att åka tåg, det är lugn o ro, man kan inte stressa med nåt osv så jag hade inget emot det. Däremot blev det ju en extra utgift i kassan, men jag tjänade ändå mer nu, trots att jag även betalade för mat när jag bodde hos mamma o pappa här uppe.
Detta var under våren 2000.


Lillasysters anorexi hade gått från kritiskt till mindre kritiskt men hon va ändå väldigt sjuk.
Under en period hade hon varit sängliggandes helt på både sjukhus och hemma. Fick inte ens gå på toaletten utan fick använda s.k bäcken (typ potta i sängen. Tror dock nr 2 fick göras på toa). Njurarna va inte de bästa, tarmarna hade tagit sån stryk att hon tvingades äta 2 msk ren olivolja om dan för att de inte skulle torka ihop. Men det som va mest kritiskt var hennes puls.


Det tog ett bra tag innan läkare uppmärksammade att hon va så sjuk. Hon hade alltid varit smal, klen benstomme o så, men runt skelett i ansiktet. Anorexin kom precis när hon borde gått upp mkt i vikt och utvecklats till kvinna. Därför blev det inte jättevarning i viktnedgång, snarare ingen viktuppgång som förväntat (ner några kilon såklart).
Kan ju tillägga att på 11-12 år så har anorexivården och själva uppmärksamheten om ÄS förbättrats extremt mkt. Tycker inte det riktigt går att jämföra med hur det är idag. Man ser mer o tidigare + att man kollar fler saker än man gjorde då.

När systers vilopuls mättes till 32 slag i minuten blev det kalabalik.
Sjukhus, EKG, prover, sängliggande, anorexivård o hela kittet. Hon slapp sond men det va verkligen inte långt ifrån.
Mamma har innan jobbat mkt inom vården. Det gjorde att man gick med på att syster fick vårdas hemma. Fortfarande strängt sängliggande och med särskilda matordinationer. Olja, exakta mått 2%-yoggi, lättsmält mat mm. Återbesök på sjukhus för fys-koll ofta.
Allt detta hände innan jag började pendla till stockholm. När jag kom upp hade hon börjat hos psykolog och att äta bättre. Fortfarande övervakat, men ändå. Hon var sjukskriven från skolan och hon fick inte hålla på med några aktiviteter.


...och så kommer jag...

...som va på god väg in i det hon kommit ur...


Mamma o pappa såg såklart att jag gått ner i vikt.

Jag åt med dom men spydde efter.
Jag hade samma hemska humör som syster pga ÄS.
Det va konstanta bråk och skrik.
Jag fortsatte gå ner i vikt.


Nån gång under sen-våren hände en viktig sak. Hemsk, men viktig.
Jag hade bråkat som fan med pappa och riktigt kokade.
På kvällen va jag själv på rummet med mitt ”kära rakblad” och gjorde mig illa. Inget ovanligt, men inte heller nåt mamma o pappa va medvetna om. Inte i den utsträckningen iallafall.
Men nu gjorde ilskan att det blev värre än några rispor. Plötsligt hade jag ett 4 cm långt snitt på högerarmen och som glipade 1 cm. Blodet rann o rann såklart och jag va inte alls förberedd på detta. Det blev betydligt mer än jag tänkt.
Jag ropade högt på pappa att han skulle komma...
(jag hade lättare att anförtro mig åt pappa. Det hade blivit nån slags naturlig uppdelning så eftersom mamma mest tog hand om syster. Pappa var mer ”ledig”. Inget ont i detta, jag har full förståelse för det o tycker uppdelningen var bra)
Han såg, han hämtade plåstersaker, torkade, var sansad, pratade och fick mig att gå ner i köket. Han gick före o sa till mamma vad som hänt.
Mamma rengjorde, fixade fram kirurg-strips och tejpade ihop det hela + la förband över.
Underbara föräldrar!
Bättre bemötande o omvårdnad o allt.. ja, det kunde jag inte fått!


Händelsen innebar att jag blev rädd för mig själv. En period kom vi överens om att jag inte fick vara själv och skulle följa med pappa överallt. Det innebar inte bara att jag var med honom på skolan när jag själv inte jobbade där. Det va oxå att jag följde med på hans resor runt i stan, till andra skolor, till olika förbund, till möten etc. Men det funkade. Självskadorna minskade en tid.
Efter detta började jag prata mer. Jag berättade om maten, om självskadandet, om ångesten, kraven osv.
De hade ju förstått en hel del ang maten, men nu kom det från mig.
En dag sa jag t.o.m att jag ville ha hjälp.
Jag visste att jag inte var anorektisk, men däremot ätstörd, självdestruktiv och såklart ett allmänt skit-mående.
Impulsivt bad jag dom hjälpa mig hitta ett ställe jag kunde få hjälp på.
Men jag sa oxå att det va tvunget att det skedde nu. Idag. Innan jag hann ångra mig och vifta bort problemen.


Vi ringde o hade oss. Självklart tar det tid att få komma till en ÄS-enhet. Mamma o pappa hade ju haft med detta o göra med syster, men nu gällde det mig som var myndig. Det va en ny värld, nya regler och möjligheter och mängder med fler svårigheter. Jag hade inte energin att fixa det själv, och när mamma o pappa försökte fick de motstånd eftersom jag va myndig o måste fixa det själv.


Det slutade med att jag hamnade på psyk för första gången (låst avdelning men ej med tvång).
Jag var där bara lörd-månd. Jag hade förberett mig på längre, men när jag kom på lördagen fanns bara jourläkare och sen på måndagen var allt lugnare i måendet.
Jag hade hamnat på en psykosavdelning. Alla var inte psykotiska, men de flesta var. Jag tyckte väl mest det va intressant utifrån min utbildnings sätt att se, jag mådde ju inte alls som dom och mitt första besök på psykavdelningen kändes mer som att jag fick en lärorik upplevelse i hur det kan va att va psykiskt sjuk utan att jag själv hade problem.
(Det hade jag ju, men det kändes inte som det när jag jämförde mig med de andra)


Mamma började kolla min puls på morronen. Efter systers katastrofalt låga puls några månader tidigare, ville hon ha koll.

Både mamma o pappa satte dessutom upp en gräns. Hade jag en vilopuls under 50 fick jag inte jobba den dagen. Eftersom pappa va min chef på skolan och mamma på fredagarna med ungdomarna... så fick jag vackert lyda.
Det va inte länge jag fick jobba när jag väl börjat. Den 15 maj 2000 blev jag sjukskriven. Pulsen va ständigt under 50, vikten fortsatte neråt osv.
När jag åkt in till psyk den där helgen vägde jag 51 kg och den vikten visade sig även va min gräns för en fungerande menscykel.


Eftersom syster hade anorexi fortfarande beslutade vi oss i familjen för att dela upp boendet. Jag hindrade systers tillfrisknande och hennes strukturer o regler gav mig hets att gå ner i vikt o motarbeta reglerna.
Syster och mamma flyttade.
Jisses... tänk vad föräldrar kan göra för sina barn.
Dom hade då varit gifta i över 20 år och bara bott från varandra en period när pappa stannade kvar på Sri Lanka med lillebror och avslutade arbetet där.
Såsmåningom lyckades mamma ordna en tillfällig bostad till mig via jobbet.
Det var egentligen en lägenhet som gjorts om till 60-talsmuséum, men där fanns ett tomt rum.
Resten av lägenheten var möblerad med gamla möbler och skyltdockor i den tidens kläder haha.
Jaja, det va ett ställe att bo på tills det blev annat ledigt. Dessutom va det skönt att få bo själv igen.


Jag hade fått minska på resorna hem till småland. Jag orkade inte helt enkelt.
Visst hände det att jag åkte hem ibland, men kontakter hade knutits här uppe när det gällde stöd mentalt o genom viss vård och sånt. Utbudet var större i storstan helt enkelt och jag hade så smått börjat ta viss hjälp. Dock inte inriktat på ätstörningar.
När jag va hemma i småland hamnade jag i samma mönster som innan. Kräkningar och självskadande. Nedvärderingar i dagböckerna och mängder av lögner.


Sommaren 2000 spenderade jag helt i småland. Fester, midsommar, båtturer på sjön, skratt, dans och sena sommarnätter. Dessutom hetsätningar, kräkningar, joggande, svältande, ljugande och manipulerande.
Jag kom upp till Stockholm flera kilo lättare i augusti.
Bråken satte fart igen, jag tömde mina föräldrar på energi.
Inte bara vikten gick neråt den sommaren. Pulsen gjorde detsamma. När jag mätte den själv låg den ganska ofta mellan 36 och 40. När mamma tog den lyckades jag få upp den så denlåg som lägst på 40. Man hade ju sina knep...


I september pratade både dom och jag med ÄS-enheten i Huddinge (tror inte den finns kvar) och beslut togs att jag skulle läggas in. Både för min egen skull och för mina föräldrars skull. De orkade inte mer. Bråken, oron, manupilerandet, lögnerna och det ständiga vaktandet gjorde slut på den lilla energin som fanns efter systers värsta tid.
Jag förstår dem.
Fortsättning följer!