Läste i en blogg om ÄS och om huruvida man kan bli frisk osv. Jag vet ju att det går, men jag började fundera tillbaka lite hur mina ätstörningar har varit och hur det ser ut idag.
Så... jag tänkte skriva det jag minns här och nu från den tiden, utan att kolla upp en massa i mina gamla dagböcker. Har såklart läst i dom innan, men jag tänker inte rota fram dom nu och kolla igenom. Det som fastnat i skallen tänkte jag berätta om.
Det är en del att berätta, så jag lägger upp den i flera delar/blogginlägg.
Detta är mina upplevelser. Alla ätstörningar är personliga, ingen är som en annans. Självklart finns mängder av samband, men nu berättar jag ur min synvinkel om min egna upplevelse.
Kan därför tillägga att allt inte behöver va sant i min berättelse från andras håll. Jag uppfattade saker på ett sätt, även om sanningen var en annan.
Min synvinkel, mina upplevelser, min egna historia. Sann eller inte ur andras ögon.
********************************************************
Börjar med "Då".
Då-tiden för ÄS börjar i mitt minne omkring 15-16 års ålder. Fortsätter väl upp till 23-24 kanske och sen en liten snabbis vid slutet av 26 tror jag. Idag är jag 31.
Många av dessa åren var ätstörningen inte så betydande eller sjukligt svår, värsta perioden var 19-22 skulle jag tro.
Sommarlovet i 7:an (Början av juni, jag var 14 år) flyttade vi till Sri Lanka hela familjen. Efter 8 månader där blev det hemflytt för större delen av familjen. Pappa och min 1 år yngre bror F stannade några månader till. Pappa va tvungen att avsluta arbetet och lämna över skolan vi startat till andra innan han och F åkte hem också.
Vi kom till Sverige igen i slutet av januari, strax före min 15-årsdag.
Under tiden i Sri Lanka hade jag automatiskt gått ner under 50 kg, tror det va 48. Inte pga att jag ville det eller att jag mådde dåligt, nej, men maten och värmen satte väl igång en förbränning som inte jag va van vid. Tyckte det bara va skönt. Blev en glad överaskning att jag gått ner lite, vi hade ingen våg vad jag minns när vi bodde där.
När vi kom till Sverige igen tyckte jag det vore bra om jag kunde hålla mig under 50 kg.
Trots fjuttiga 48 kg på Sri Lanka, så var jag verkligen varken mager eller smal. Jag va en tonåring med underlig kropp, lite mage och höfter + hyfsat utvecklade bröst. Inget undernärt utseende alls. Kass muskelmassa men gott om annat... Kan ju tillägga att jag även vuxit 6 cm på längden från jag va 14 till nu.
15 år fyllda 23 januari -95. Strax därpå började jag 8:an. Hade inte gått första terminen i riktig skola, men klarade mig utan att behöva gå om, hoppade bara in mitt i årskursen.
Inga ÄS-tankar och ingen mat-ångest. Att jag ville behålla vikten under 50 kg va mest en fix idé som jag egentligen inte brydde mig om just då. Men den fix-idén och just 50-kilosgränsen etsade sig fast och stannade sen i många år i skalle. Att jag bara var delvis utvecklad och dessutom inte vuxit färdigt på längden fanns inte i min skalle när jag tänkte på min vikten jag haft som 14-åring.
9:an började jag i ny skola på ny ort.
Vet inte när missnöjet om mig själv kom, var väl smygande.
Ny i skolan, big-boobie-girl med osäkerhet som visade sig som clown-beteende kombinerat med plugghäst och rätt bra betyg. Lillebror F hade ju bott kvar med pappa på Sri Lanka lite längre, men nu va han hemma också och gick i samma skola, klassen under mig.
F: Solbränd och med utländsk skolutbildning (när vi andra flyttat tillbaka, slutade hemundervisningen och han gick i Lankesisk privatskola en termin), frisyr som "hunken" i Back street boys (som va på topp just då).
Det va så han kom till Sverige, min bror. Och jag kände mig som den fula knäppa syrran i klassen ovan som alla snackade skit om. Jag har aldrig varit poppis i skolan och kontrasten mot hur poppis F va, var slående.
Jag vantrivdes i mig själv men gjorde allt för att inte va så medveten om det.
Clowneri, fjanteri, knaseri, pluggeri... What ever.. jag distraherade mig från mig själv. Trängde bort självkänslan och mitt egentliga mående. Innan flytten till Sri Lanka hade jag blivit sexuellt ofredad av en äldre släkting (ca från 11 år-14 år). Även det var nåt jag inte ville kännas vid eller minnas.
Jag va rätt skicklig på att strunta i jobbiga känslor och tankar. Fokuserade bort sånt tills jag glömt det. Nåt jag nog lärt mig väldigt tidigt, bla av utfrysning/mental mobbing sen skolstarten.
Det va väl i slutet av 15 årsåldern tror jag, som maten började va knas. Inte så jag själv tyckte det va i närheten av en ÄS, men det kan jag ju se nu när jag minns och har mina erfarenheter.
Fram tills mitten av gymnasiet va det antingen miniperioder av bantande eller vardagligt hets-liknande. Inte bulimi-hets, men en stor förkärlek till kött o sås och gärna godis. För att sen efter några dar bestäma mig att gå ner i vikt o leva nyttigt... Verkligen bergochdalbana dom åren.
Jag tror att det va mest sista året på gymnasiet som det eskalerade och andra märkte mer av det. Kanske inte så mkt på min vikt, men på hur jag åt.
Har för mig att jag skippade matsalen ibland, eller följde med men tog bara sallad eller fil. Va nöjd som tusan över att bara ha ätit en frukt under dagen osv.
I takt med att studenten kom, så minns jag iallafall att jag ville gå ner i vikt till den. Har nåt minne av att jag vägde 63-65 men ville ner till 57-58 iallafall. Vet jag kom till 58 eftersom jag innan läst det i mina dagböcker.
Fortfarande tyckte jag inte att jag hade nån ÄS, det va lixom självklart att jag inte hade det. Jag svalt inte, jag hetsade inte o spydde, jag va definitivt inte underviktig utan snarare kurvig.
Men jag tänkte väl inte på att en ÄS inte sitter i vikten....
Minns inte så mkt faktiskt. Det va jobbigt den tiden. Övergreppen hade kommit upp till ytan, anmälan från soc sida o det, kurator osv. Självklart prestationsstress i skolan inför studenten, flyttade hemifrån, familjen flyttade till Sthlm.. Såsmåningom fick in syster svår anorexi, mamma cancer och ja... det va knas.
Studenten kom, gick och jag flyttade till dåvarande killen i Småland.
Jobbade lite vik på äldreboende, dagis, fritids samtidigt som jag pluggade på komvux och även arbetspraktiserade på barnavdelningen på sjukhus.
När jag va 20, i februari (2000) knasade sig allt rejält. Flera saker gjorde att jag tog ett beslut.
Ett dumt sådant.
Syster va riktigt sjuk.
En av mina närmaste vänner mådde apa psykiskt och hade jobbigt med bla maten.
Mamma va sjuk.
Minnena spökade
Prestationen i stort från både skolan och "att göra nåt efter" klängde på mig
Andra nära vänner mådde dåligt
Mitt beslut? Ja, att bli anorektisk så till den grad att jag omöjligt kunde klara mig ur det själv. Att jag blev såpass dålig att jag hamnade på sjukhus. Att jag inte kunde äta själv. Att jag va totalt fast.
Det var mitt beslut, den där dagen i februari.
Fruktansvärt dumt beslut...
Anledningen var... Ja, jag såg ju hur dåligt alla andra mådde, jag mådde dåligt av att veta hur de led medans jag skrattade rundor. Det va inte rättvist. Jag kände mig falsk på nåt sätt.. som om jag skulle va överlägsen o slippa dåligmående? Nej, det va verkligen inte rättvist. Nu fick det va nog.
Vad jag inte fattade då... va ju att jag mått dåligt jag med i många år, men min förmåga att tränga bort det var extrem och clownmasken som en gång sattes på vid behov hade vuxit fast och jag trodde det va jag. Jag hade förträngt allt skit, alla känslor. Visst, samtalen med kuratorn i gymnasiet hade väl gjort mig medveten om tex övergreppen, men nu var det bara fakta. Inga känslor i det, bara ord, som att det inte gällde mig. Så var det med allt jobbigt, men idag vet jag ju att skiten fanns kvar, och det var anledningen till mitt beslut.
Fortsättning följer....
Hej!
SvaraRaderaFörst: när jag håller fast vid att man inte kan bli frisk från en ätstörining så menar jag inte att man inte kan bli av med ett ätstört beteende utan att man antingen har kvar en risk, typ en nykter alkholist, eller om man tex fått en vård som enbart fokuserar på mat, symtomet, så flyttar man ofta problemet från en ätstörning till en annan eller till självskadebeteende, som ju nästan är samma sak och har hög samsjuklighet, eller något totalt annat. Jag syftar även på att man inte kan bli frisk om man inte varit sjuk. Nu vetjag att jag uttrycker mig så det kan verka provocerande för en del och jag bagatalisear absolut inte denna dödliga "sjukdom". Utan jag menar att det är ett symtom och inte en sjukdom. För en del med samma förutsättningar och tex mobbing och övergrepp resulterar det i alkoholism, andra i ätstörning, utagerande osv. Ja visst är alkoholism och anorexi sjukdommar men jag menar på nått sätt att de sjukdommarna kan vara en följd av något och trycker man bara ned symtomet, yttringen, så poppar det som behöver komma ut upp någon annanstans. Ångest osv
Dvs för att bli fri krävs mer än sånt som är kopplat till mat. Och vårdens fokusering på vikt och mat verkar lika stor som den ätstördes. Vid en viss vikt kastas man ut, friskförklarad efter att ha fått i sig en massa bulimiframkallande mat och lärt sig en masa knep av de andra som hjälper en att dölja sin ÄS bättre. De som menar att ätstörningar och självskador ALLTID handlar att få uppmärksamhet får gärna förklara för mig varför man lägger så mycket energi på att dölja sin ÄS, skär sig där ingen ser osv. Eller de som på fullt allvar kan säga om någon som tagit sitt liv, att den gjorde det för att få uppmärksamhet, utan hänsyn till oss som kommer försent till jobbet för att man ska rengöra spåren - de som säger det måste tro benhårt på en andvärd därden olyckliga kan sitta nöjt och titta på de som står på perrongen och säga haha, nu ser ni mig, nu först bryr ni er
Intressant detta att du gjorde ett så konkret val. Vi vet ju båda att en del menar att det är det valet som är den onda gärning man gör sig själv och andra och att det är där det börjar. Självfallet är det ju inte så utan valet görman när valet egentligen redan är taget. Din ätstörning började ju inte där tex, utan escalerade. Sedan har ju de flesta ätstörda gjort valet otaliga gånger att bli "friska" och inte alltför sällan spricker det nästan omedelbart vilket ger en känsla av misslyckande och bygger på ätstörningen.
Blir kontentan av min syn att det är hopplöst? Självklart inte!
Intressant med utvecklingen från förträngande i form av clowneri mm till ätstörningen. Ett bra tillfälle att fånga upp ätstörda är långt innan de blir det. Klassens clowner är vi nog många ätstörda som varit.
Jag ser med stort intresse fram emot fortsättningen av din berättelse.
Hej! Skulle ha skrivit här i går men då funkade det inte. Vill bara säga att det var jätteintressant läsning.
SvaraRaderaOch så skickar jag dig en stor kram!