Minnet från ätstörningarna (anorexi, bulimi, UNS) del 3

Precis som del 1 och del 2 :
Detta är mina upplevelser. Mina minnen. Andra kan ha uppfattat det på annat sätt, men då är det utifrån dom. Jag plockar ur minnet utan att läsa gamla dagböcker. Jag hoppas ha fått saker i rätt ordning, men kan inte svära på det till 100%.

Denna delen handlar om min tid på sluten sllmänpsykiatrisk avdelning samt tiden på ätstörningsenheten.
Tiden är sept-00 till  omkring årsskiftet 01/02.
Det handlar om anorexin och hur jag tog mig ur den delen av ätstörningar. Bulimi och UNS kommer i nästa del.
Jag har skrivit en del vikter. Jag vet att detta kan vara triggande för vissa, men det var mina riktmärken då och därför lättare att minnas än datum.
Vissa kanske tolkar det som "äh, inte så farlig undervikt" eller tvärtom "väldigt underviktig". Jag säger som jag sagt innan. Även om man till viss del kan mäta o jämföra genom BMI o sånt, så kan samma BMI göra olika personer olika sjuka. Fler faktorer spelar in. Allmänhälsa, ålder, hur länge man haft en ätstörning, vilken ätstörning man har, hur värdena i kroppen förhåller sig till varandra... är några exempel. Andra är fettmängd, muskelmängd, skelettvikt osv.
Att jämföra utan att tänka på såna faktorer ger felbedömning, vare sig det är plus eller minus.
Gemensamt är... anorexia är en allvarlig sjukdom. Har man den diagnosen ÄR man svårt sjuk. Man ska inte jämföra vem som är sämst för det finns så mycket som spelar roll att det gör det omöjligt att få en rättvis jämförelse.
Bulimi kan vara lömskt och ofta är man sjukare än vikt och utseende visar. Bulimi är därför även det en allvarlig och svår sjukdom. Den är mer dold än anorexi men kan ta ditt liv i ett ögonblick.
Ätstörning UNS innebär inte automatiskt att man är mindre sjuk än om man har en specifik ÄS-sjukdom. Kroppen kan va totaltrasig ändå. Psyket kan va kaotiskt och ibland även sämre än vid tex anorexi eller bulimi. UNS innebär bara att ett eller flera kriterier inte stämmer med en specifik diagnos. Inte att den är mildare. UNS har lika många svårighetsgrader som antalet människor med den diagnosen.
Detta tar jag upp... för jag vet att olika ÄS värderas olika. Dessa 3 former har jag själv haft, men det innebär inte att den ena var allvarligare än den andra. Fysiskt sett var anorexin värst för mig. Psykiskt var det UNS. Bulimin var mildare och under begränsad tid, men självklart jobbig som fan ändå. Däremot var det bulimin som gav mig mest besvär efteråt.

Här är fortsättningen:

Jag hamnade på en allmänpsykiatrisk avd på Huddinge sjukhus i september-00. ÄS-enheten vi haft kontakt med låg tvärs över gatan. Den hade ingen dygnetrunt-vård men läkaren där pratade med sjukhuset så jag kunde komma dit. Jag hade alltså ingen läkare på avdelningen utan läkaren från ÄS-enheten var ansvarig för mig även på sjukhuset.



Vikten var 45 kg.Maten var noll.Fobin för mat var extrem.


De försökte med näringsdrycker, nyponsoppa, sallader, frukt, önske-kost, saft... You name it...Inget gick.Jag var inlagd frivilligt. Även om vikten var kass så räckte det inte för LPT, däremot en risk för LPT om jag ville skriva ut mig.Jag var så slut i kroppen att jag bara låg i sängen hela tiden. Madrassen kändes som betong mot skelettet. Jag frös extremt. Jag var blå om händer, fötter och läppar. Jag kände hur hjärtat kämpade och jag var så svag att det kändes som ett jättejobb att bara andas.
Dagarna fylldes med gråt, panik, sömn, pyssel och dagboksskrivande. Väldigt mycket dagboksskrivande... Tror jag skrev ut 3-4 dagböcker de veckorna jag va där.


Matvägran = annan lösning. Det togs beslut att jag skulle få näringsdropp, Vitrimix.Kaloriantalet stod tydligt på påsen: 1000 kcal. En vit tjock sås fullproppad med allt man behöver i näringsväg åkte in i mig genom droppslangen.Jag kämpade med impulsen att bara dra ut det, stänga av det, skita i det.. Nån gång åkte det väl, men annars lyckades jag ha kvar det faktiskt.Droppet gjorde mig extremt illamående. Personalen på avdelningen sa det va pga ångest men det kändes inte som det verkligen stämde. ÄS-läkaren förklarade det sen... Kroppen var så ovan vid näring (dvs inte bara kalorier) att den fick en chock. Även om inget fanns i magsäcken, reagerade magen som jag ätit. När jag tidigare ätit hade jag ju dessutom förstärkt den känslan genom att självmant spy.Varje gång jag fick dropp hade jag kräkpåsar jag spydde galla i. Droppet skulle gå in under 4 timmar men de fick alltid sakta ner det pga illamåendet. Ofta tog det 6 timmar istället.Ibland, när jag mådde mindre illa, fick jag gå ut samtidigt. Droppställningen och jag satte oss utanför nån bak-dörr för friskluft.


Hade jag inte dropp kunde jag manipulera mig till att få följa med på promenad. Det va inga långa promenader, bara runt byggnaden (rätt stor visserligen) och även fast jag höll på att svimma varje gång, så lyckades jag få följa med nästa.Läkaren fick ju veta detta såsmåning om och satte strängt förbud mot allt sånt direkt...Personalen på avdelningen var ju inte specialiserade på ätstörningar... de visste väl inte vilka gränser jag borde haft.


Trots droppet gick jag ner i vikt.Efter några veckor skulle jag börja på dagvård samtidigt som jag var inlagd. Jag skulle gå från avdelningen, tvärs över gatan, till dagvården. I början hade jag alltid personal med mig... om jag skulle tuppa av. Men sen slapp jag det. Det va trots allt inte alls långt...Dagvården innebar också att jag inte skulle ha mer dropp. Underbart! Sista gången hade nämligen varit extra jobbig. Droppnålen hade glidit ur kärlet under natten och när jag på morgonen skulle kopplas till ny droppåse gick droppet in fel. Istället för att hamna i blodet hamnade det i muskeln.


Smärtsamt! Vanligt vätskedropp (sockerlösning) löser sig ganska snabbt om det händer och forslas bort, men droppet jag fick var proteinrikt och definitivt inte nåt som forslas bort lätt om det kommer fel. Jag hade ont av det i över ett halvår... och det var den händelsen som var utlösande för att trigga igång min fibromyalgi (vanligt att fysisk och/eller psykisk kris/trauma är utlösande faktorn som triggar igång fibro. Nu var det ju en kombinatione av allt: Psykisk kris (mitt psykiska mående var ju hemskt), fysisk kris (anorexi) och så dessutom denna grejen med droppet.. blev verkligen ”droppen som fick bägaren att rinna över”).


När jag började på dagvården var vikten 43 kg.Planeringen var att jag skulle gå där en period, vilket innebar 16 veckor, och gå upp 0,5-1 kg i veckan.Jag skulle få stödsamtal med en psykolog, men inte riktig terapi eftersom jag hade för stor näringsbrist och undervikt för att kunna ta till mig det.Dagvården var mellan 9.30 och 16 månd-torsd. Fredagar slutade vi 15 (tror jag)Meningen var att frukost skulle ätas hemma (för mig var det alltså i början på sjukhuset), sen skulle vi där ha Mellanmål, Lunch, Mellanmål, Middag. Ytterligare ett mellanmål skulle man sen ha hemma.Efter lunch var det alltid vila med avslappningshypnos.
1 gång/ vecka var det vägning.1 gång/ vecka kom Gisela och hade föreläsningar om mat (Ja, hon som skrev boken Mattillåtet).1 gång/ vecka var det bildterapi.1 gång/ vecka terapi eller stödsamtal.1 gång/ vecka kroppskännedom/dans.
Ja, det va säker mer saker, men jag kommer inte på det nu. Vissa dagar va det inget, andra kunde det bli flera saker tex både samtal och dans.


Det blev mycket pyssel. Allt från korgmålning och fläta silver/läder –armband till pussel. Vi fick inte prata vikt, men det gjorde man ju såklart ändå...
Efter 16 veckor låg min vikt fortfarande på 44-46,5 kg. Det gick alltså inte så bra... Men jag hade iallafall fått bli utskriven från sjukhuset. Jag bodde återigen hos mamma och pappa, men eftersom jag var iväg hela dagarna på dagvården, så påverkade jag och syster inte varandra lika mycket. Hon var fortfarande sjukskriven och hade färdtjänst, men maten funkade mer o mer för hennes del.
Jag fick inte åka kommunalt till dagvården. Varje morgon kom en taxi o körde mig och varje eftermiddag hämtade den mig för att åka hem.Jag fick hem lådor med näringsdrycker. Jag drack sammanlagt 2-3 per dag men eftersom jag inte åt riktigt gick jag inte upp i vikt ändå.Jag hade valt att inte använda mig av min psykolog på dagvården. Anledningen var att det va en man. Jag kände inte att jag kunde säga nåt till honom pga mina erfarenheter av övergreppen när jag var yngre. Istället fick jag stödsamtal av läkaren och en sjuksköterska.
Dagvården var inte upplagd så att man fick en färdig portion. Man fick ta maten själv och äta det man valde att äta. Var det lite, blev man pushad att ta en extra näringsdryck eller närings-glass (fanns alltså näringsdrycker i glass-form oxå).


De 16 veckorna blev till 16 nya veckor, dvs en period till. Inte heller denna perioden gick jag upp som jag skulle. Jag pendlade mellan 46 och 48,5. Jag fick ständigt frågan om jag var motiverad, om jag ville bli bättre osv. Jag orkade inte bry mig. Under den tredje omgången (ytterligare 16 veckor) ändrades en hel del.
En ny psykolog hade börjat som jag skulle få gå hos (en kvinna). Läkaren hade (utan min vetskap) satt diagnosen Bordeline personlighetsstörning på mig.Mitt självskadebeteende uppmärksammades mer o mer av nya psykologen och vi fokuserade en hel del på vissa djupare orsaker till mitt mående.I början av denna perioden (Nu är vi inne på sensommaren 2001) åkte dåvarande pojkvännen upp till stockholm. Jag hade varit nere under sommaren och även en del över helger i de båda andra behandlingsperioderna, men han hade inte varit här uppe mer än nån enstaka gång.


Han tog bilen upp för att göra slut.Så.. då blev det så. Anorexin pajade det. Han sa rakt ut att han inte orkade mer, att han inte kunde se mig såhär mer, att han tappat de känslor som fanns o att det va ätstörningarnas fel. Det hade börjat tidigare, men nu fanns inga såna känslor alls längre.Självklart var jag lessen. Jag grät som attan. Jag blev även vansinnig när jag fick veta att han innan resan upp hade pratat med både pappa och min psykolog!Båda hade sagt till honom att de inte ville höra på honom. Att det inte va rätt av honom att förbereda dom på det sättet innan han ens sagt nåt till mig. Ändå.. så förstår jag att han gjorde så. Även om han borde sagt nåt till mig först, så vet jag ju hur labil jag var. Jag skar mig varje dag som en ritual. Jag hatade mig själv. Minsta motgång gav mig suicidtankar (även om jag vid den tiden aldrig gjorde riktiga försök).Han åkte hem 1 eller 2 dar senare.
Samma kväll han gjorde slut tog jag det mest omfattande beslut jag tagit sen jag bestämde mig för att bli riktigt anorektisk (feb-00).


Jag bestämde mig för att nu fick det va nog. På riktigt. Inte nåt velande hit o dit, inga kompromisser, inget sånt alls. Jag va så less på skiten, på allt fokus på mat, kalorier, vikt, regler, idiot-träning, bråk, ångest, missnöjdhet vad jag än gjorde osv osv osv.Morgonen efter började ett nytt slags liv.Ett liv, visserligen med mycket fokus på mat, men på ett konstruktivt sätt.
Frukost: 400 kcalLunch: 700 kcalMiddag: 500 kcalDessutom 3 näringsdrycker om dagen där var och en hade 300 kcal i sig.
Summa? Ja, tillräckligt för att gå upp i vikt! 2500 kcal om dagen skulle jag minst få i mig. Mitt beslut, mitt liv. Jag bestämde även att jag utöver dessa skulle äta en frukt eller kaka om jag ville det.


Ojojoj... Även om jag mentalt bestämt mig och vägrade vika det minsta från det hur jobbigt det än var, så tog det emot enormt rent fysiskt.Jag ville inte bara få i mig rätt mängd kalorier, jag ville ha hela kostcirkeln med. Bara det gjorde att frukosten bestod av gröt med mjölk, macka med skinka eller ost, ägg, juice och gärna kaffe eller te med mycket mjölk...De 2 första veckorna hade jag så vansinnigt ont i magen att jag trodde jag skulle bli knäpp. Magsäcken var alldeles för liten och tarmarna var inte vana att hantera varken den mängden eller variationen.
Men det släppte.


Och ungefär samtidigt som det onda i magen släppte, kom även mitt ”uppvaknande till verkligheten”.Hjärnan fick vad den behövde utan konstiga uppehåll.
Jag hade inte märkt att jag mist olika saker men nu kom allt tillbaka på en gång och det var en extre kontrast.Jag kan nog faktiskt t.o.m klämma till med att detta var den absolut starkaste och häftigaste upplevelsen jag någonsin haft. Än så länge har inget slagit detta, jag tror nog bara en enda sak kan göra det och det är kanske när jag fött barn och får se det första gången...
Hur ska jag beskriva detta... Det var som att jag levt i en verklig såpbubbla lång tid. En bubbla som bara släppte in delar av sinnesintryck. Som hade en dämpande gråaktig hinna som förhindrade verkliga färger synas. Som bara släppte in en bråkdel av alla lukter som finns. Som sorterade bort det vackra i olika ljud. Den gjorde även att kroppen bara var en kropp, med mindre hormoner och känslor. Dämpat. Det enda som var intensivt var de jobbiga känslorna. Inga hjärliga skratt eller ens inre leenden. Inga rus av kärlekskänslor, ingen total lycka osv. Dämpat eller helt oåtkomligt.Jag vet inte om ni kan förstå min beskrivning... Jag var inte medveten om allt som jag inte upplevde förrän bubblan sprack. Långsamma förändringar märker man inte.. man bara anpassar sig och tror det är så det är.Men så sprack den... väldigt plötsligt, väldigt oväntat och väldigt väldig häftigt.


Jag va ute o promenerade med ena hunden hemma hos mamma o pappa. De bodde i skärgården då och just den dan hade det regnat innan.Denna promenaden... innebar ett hagel av intryck. Jag kände asfalten lukta sommar-vått. Jag kände havet lukta. Jag märkte vinden i håret på ett skönt sätt. Jag såg buskarna jag gick förbi i intensiva färger. Jag kände fötterna mot marken tydligare än innan. Ljuden från vinden och havet var jättetydlig precis som fågelkvittret.Jag märkte saker jag inte brukade märka. Små vattenpölar som innan bara varit nåt man undviker, blev till blänkande pölar med nån daggmask som krälar bredvid. Nåt levandefanns i formen av dropparna på busk-bladen. Molnen hade fler nyanser än jag märkt innan osv.
Mitt i alla intryck just då kom ruset inom mig. Känslan av glädje, från hjärtat, som bara fick mig att... må bra. Tillfredsställd. Nöjd inombords. För mig själv, inte för nån annan. En känsla som kändes så bra att den smittade sig till läpparna som log utan att jag tänkte på det. Utan att spela för varken mig själv eller andra. Nästan som känslan man kan få när man är nykär och det bara pirrar i varenda cell... fast utan att vara kär, bara... nöjd.Energin av allt fick mig att nästan skutta fram med hunden. Stegen var inte tunga som innan.
Detta var vad som hände. Denna upplevelsen kom när min hjärna fått bra med energi och näring i ca 2 veckor. Denna upplevelsen gav mig nog mer än alla evinnerliga timmar från läkare och psykologer etc om motivering och kroppsfunktioner.
Hade detta inte hänt, hade det nog blivit betydligt svårare att hålla fast i att fortsätta äta som jag gjorde.


Jag gick upp 2 kg i veckan vilket såklart var hur jobbigt som helst, men beslutet var ju taget. Mitt beslut.. mitt val... Jag skulle upp i vikt, jag skulle bli av med fobin, jag skulle slippa anorexi-skiten. Det hade jag ju bestämt mig för, och det var ett beslut jag vägrade ändra på.När jag gått upp till 51kg kom mensen tillbaka. Precis den vikt den försvann på.Vid 52 kg hade vi sagt att jag inte behövde väga mig mer. Visst, ville jag så ok, men det va inget måste.Jag vägde mig kanske var 3:e eller 4:e vecka då istället tills jag hamnade på 56-57 kg. Då slutade jag helt. Viktuppgången ökade inte lika snabbt efter 52 kg även om jag åt precis samma.Omkring 55 kg bestämde jag mig för att bryta med söta saker. Jag slutade tvärt med godis, kakor, söt yoghurt, sylt, för söta frukter osv. Jag visste att jag blivit sockerberoende och ville inte utmana ödet och låta det bli till bulimi. Det funkade bra några veckor. Allt socker byttes mot annat som var bättre. Jag hade 14dagars extremt sug med kasst humör, men sen försvann det. Jag kände inte ens behov att smaka på nåt och humöret va bra igen. Medvetet bytte jag sött mot annat för att inte börja gå ner i vikt eller hamna i dumma banor.

12-13 veckor in denna tredje behandlingsperioden sattes ett krav på mig från min psykolog. Jag var tvungen att sluta göra mig illa på olika sätt (skära, bränna osv). Vi hade pratat mycket om det och insett att något måste göras. Vi hade även kommit fram till att jag medvetet stänger av den typen av fysisk smärta. Hon gick t.o.m och hämtade salt och citron för att gro på ett av såren som för att verkligen övertyga sig själv och mig att jag gjorde detta. Hon gnodde o gnodde, men nej, jag kände inget.Annan typ av smärta kände jag. Väldigt väl faktiskt. Jag hade konstant ont i leder, muskler och nerver men trodde det berodde på att jag varit så underviktig. Inte förrän början av 2006 fick jag diagnosen fibromyalgi.Tillsammans med den andra personalen kom dom fram till att om jag skadade mig mer under resten av min dagvårdstid var jag tvungen att sluta där. Jag skulle få fortsätta med terapin men inte mer.
Det höll ett kort tag, men när jag hade 1 vecka kvar på dagvården rispade jag mig rätt rejält hemma. Efter lunchen den dagen sa jag hej då till alla och åkte hem för att inte komma tillbaka (förutom till terapin 1 gång/ vecka). Tårar tårar tårar...Jag minns inte hur länge efter det jag gick i terapi där. Såsmåningom slutade jag ju iallafall och efter ytterligare en tid började jag ha kontakt med allmänpsyk på orten jag bodde på istället.
Ätstörningen kom inte tillbaka i form av anorexi, men mina erfarenheter i livet gjorde att den kom som bulimi senare samt UNS. Dessutom kom en hel del andra destruktiva beteenden som inte hör ÄS till riktigt.


Fortsättning följer!