Minnet av Ätstörningarna (anorexi, bulimi, UNS) del 4

Denna delen handlar om mer än bara Ätstörningarna. Det var en tid när jag fick hjälp med fler områden än ÄS. Jag har försökt fokusera på det som passar för inlägget, men delar av andra måenden och beteenden är tydliga för att man ska få grepp om situationen i stort.

Tiden är från mellan 2002 och 2007/2008 ungefär.

Återigen: Detta är mina upplevelser och minnen. Det är och var sanning för mig även om andra kan ha uppfattat det annorlunda. Jag tror jag fått med tider för händelser hyfsat men det är möjligt att jag mixat nåt eller missat tiden.

Texten innehåller saker som kan verka triggande för vissa. Varning för det och läsning på eget ansvar...

Tillägg i texten är att i maj -06 blev jag och min älskling tillsammans. Han har självklart varit ett stöd för mig och funnits vid min sida. Men vi har oxå aktivt varit medvetna och haft inställningen till att han inte ska vara min vårdare eller behandlare. Det har dragits en tydlig gräns där. Jag har haft terapeuter och terapin har gjorts med dom. Även om min sambo funnits med bredvid.

Fortsättningen:

Efter tiden på ÄS-mottagningen är minnet mer suddigt ett tag. Jag har för mig att jag ganska snart började plugga lite lätta ämnen på komvux. Inte för att höja betygen eller läsa in nåt, det va istället för att komma tillbaka till ett socialt liv. Jag hade nästan inga kontakter utanför dagvården.



Jag fick kontakt med psyks öppenvård i min ort. Under nåt år gick jag på samtal hos både kurator och psykolog. Det var nån kombination av terapi/stöd/utredning och 1-2 ggr/veckan sågs vi alla tre (oftast var både kuratorn och psykologen med på samma samtal).


Jag fick hem papper från Försäkringskassan en dag. Brevet innehöll bla en kopia på ett läkarutlåtande och lite info om aktivitetsersättning.Läkarutlåtandet var från ÄS-läkaren. Jag fick en chock när jag såg vad hon skrivit.Inte en enda gång hade hon nämnt att jag skulle ha nåt annat än Anorexi, ätstörning UNS eller depression med mycket ångest. På pappret stod Borderline Personlighetsstörning.


WHAT???!!!


Kollade snabbt mer exakt vad det innebar (hade lite minne av det från gymnasiet men va lite osäker nu). Sen ringde jag läkaren och skällde ut henne efter noter.Jag var mest arg att hon inte sagt nåt sånt här till mig innan, och så undrade jag såklart vad hon grundade det på.Mycket mer av det minns jag inte, men det ledde iallafall till att de på mitt hemma-psyk skulle göra en utredning.


Skolan gick bra. Jag hade fått hoppa över A-kursen i Bild o Form i gymnasiet och bara läst B och C. Alltså hade jag inget betyg i A-kursen så det fick jag nu. Jag testade plugga Matte D igen (som jag läst på komvux i småland innan) för att höja betyget men sket i det ganska snabbt. Jag hade kommit från pluggandet så det va nog lite väl att börja med den matten på en gång. Psykologi A passade jag däremot på att höja. Fick MVG i båda ämnena.Att plugga, börja va social och dessutom hantera ett kasst mående med självskador va ingen höjdare.
Efter nåt halvår med nya terapin satte jag igång med kräkandet igen.Min vikt va högre än den varit i Huddinge. Det berodde inte på att jag fortsatt äta 2500 kcal + extra som när jag gick sista omgången på dagvården. Jag hade minskat ner och låg mellan 1500 och 2000. Anledningen att jag gick upp var läkemedel.


Nästan direkt jag kom i kontakt med hemma-psyk fick jag antidepp. Dessutom en hel del benzo, andra lugnande, sömnpiller och mildare neuroleptika mot ångest.
Det va inte extrem bulimi, men ja, jag uppfyllde gott o väl kriterierna. Vikten låg runt 57-65.
Jag har alltid haft lätt att spy. Jag har tex alltid föredragit att spy istället för att må illa av tex alkohol. Under denna tiden hetsade och spydde jag kanske 1-3 ggr/vecka men inga jättemängder.
Jag bodde själv, levde på aktivitetsersättning tillsammans med soc. Det fanns ingen chans att shoppa större mängder mat. Sommaren 2001 började jag dessutom röka, vilket såklart ansträngde ekonomin ännu mer.


Kunde jag inte hetsa så skar jag mig. Varje kväll såg likadan ut. Innan jag somnade var det samma ritual med självskador. Radade upp förband, skade-prylar, papper osv. Steriliserade o fixade. Sen satte jag igång och när allt va omplåstrat o klart kunde jag sova.Varje varje dag samma sak. Ofta hände det flera gånger dagtid men då var det impulsivt och inte lika planerat med förband etc.Man kollade mina sköldkörtelvärden mm eftersom jag gick upp i vikt. De visade sig va lite låga men inte så jag behövde medicin.Så höll det på det året jag hade terapi med psykolog och kurator samtidigt. Bulimin blev mer intensiv i perioder, ibland var det rätt lugnt.


När ”utredningen” om Borderline va klar kom såklart resultatet.”Vi tycker inte att du uppfyller tillräckligt med kriterier för att vi ska kunna hjälpa dig. Du måste växa till dig i din Borderlineproblematik för att vi ska kunna hjälpa dig”
?????? Öhhh?
Ja, så jag slutade där hos dom. Dom kunde ju inte hjälpa mig... jag va tvungen att mogna i min borderline först. Hur dumt låter inte det? ”Vi kan hjälpa dig när du är så sjuk o dålig att du har en fullbordad Borderlinediagnos” ...ungefär...
Ja, men dåså. Då fortsätter jag mitt liv då... Så ses vi sen när jag e halvdöd?


Jag pluggade lite till på komvux. Matte A tex... Lätt, utan krav, skönt att känna man dög på nåt.Självskadorna blev svårare o svårare. Akuten besöktes mer o mer. Bulimin lugnade ner sig.Självskadorna gjorde även att läkemedelslistan utökades. Jag blev inlagd på psyk mer o mer. Medicinerna byttes, ökades, sattes ut.. helt utan de regler man ska följa. Långtidsverkande medicin sattes ut tvärt, nästa sattes in nästan lika snabbt. Jag fick utsättningssymtom i mängder.


Läkemedlena blev starkare och alltmer mot neuroleptika-hållet. Det var inte pga psykoser o sånt jag fick dem, det var pga extrem ångest, extrema sömnsvårigheter och svår depression. En hel del var även mot mina självskade-impulser.Vikten skenade uppåt. På 4 månader gick jag upp 25 kg. Läkaren skrev ut Reductil (som då var tillåtet i Sverige) men jag gick bara ner 7-8 kg.Missnöjet över min kropp var stort.
Jag hade slutat hetsa/spy, mest för att fokus istället blev att skada mig på annat sätt, men ätstörningen blommade i form av UNS.Jag var alltid hungrig men hatade mat. Jag visste vad jag behövde men kunde inte begränsa mig. Vissa dagar åt jag minimalt, andra åt jag mängder. Dagarna med minimal mat blev aldrig många i sträck. Hungern som medicinerna skapade gjorde dom outhärdliga. Varje sekund av vaken tid hatade jag mig själv med o mer. Jag älskade maten men hatade den nåt fruktansvärt samtidigt.
Sömnen stördes inte bara av ångest och rastlöshet, jag vaknade även av att suget i magsäcken gått över till smärtor. Även om jag ätit innan jag la mig.Jag ville inte synas. Jag ville inte vara medveten om mig själv.Piller piller piller.. och självskador såklart.. Och stora kläder...


Under 1 år räknades det ut att jag i snitt varit inlagd var tredje dygn. Och det va inte långa sammanhängande inläggningar, nej det var bokstavligen in ut in ut... Såsmåningom vande jag mig vid en högre vikt. Den låg nu på mellan 74 och 80. Jag mindes mina fjuttiga 43 kg men insåg att det inte va lönt att drömma om ens normalvikt. Jag började omvärdera lite och fick nån slags uppfattning att det vore väl tillräckligt om jag kom ner runt 70 iallafall.
Tiden gick. Samma gamla visa dagarna i ända. Förhållandet till mat var definitivt inte normalt och ibland kändes det som jag bara levde på sallader. Beroende på vilka mediciner jag hade, växlade min vikt.Vid nåt tillfälle kom jag ner lite närmare mot 60-strecket faktiskt, men det var knappast på ett vettigt sätt.


Sommaren 2003 träffade jag en kille. Jag hade haft lite småflörtar och halvdana förhållanden hit o dit men med denna killen skulle det hålla sig nåt år iallafall.Det var med honom jag testade knark första gången. Japp, jag va 23 bast första gången jag testade annat än cigg o alkohol (om man ser bort från de ordinerade benzo-medicinerna jag fick).Duktiga flickan Mezza gjorde inte sånt när många andra vanligen testar... Nä när andra testade satt jag och pluggade för fina gymnasiebetyg.Enstaka gånger testade jag kola och gräs. Nån gång rökte jag hasch. Betydligt oftare använde jag amfetamin.
Klart jag gick ner i vikt av ett sånt liv.Först va det nån gång per helg, sen blev det mer. Ett tag va det 4-5 gånger i veckan.
Det va skönt att slippa ha ett konstant sug på mat. Jag åt, det gjorde jag, men den där speciella ”läkemedelsorsakade hungern/suget” försvann. Det va då jag gick ner mot 60 kg.

Jag läste inte fler kurser på komvux nu. Jag hade istället kommit in på en folkhögsskola med konstinriktning. Jag fick möjligheten att plugga med full aktivitetsersättning från Försäkringskassan. Det var heltid och skulle inte ge nån egentlig utbildning, bara förberedande. Därför gick det som ”studie-träning” hos FK. Det gjorde att jag inte kunde få studiemedel eller lån från CSN, men det gjorde även att jag kunde minska mitt inre krav på att vara perfekt och lyckas. Jag hade inte det ekonomiska hängande över mig som krävde att jag klarade olika delar i skolan eller hade en viss procents närvaro.Periodvis använda jag amfetamin i skolan också. Smög in på toaletten o snortade en lina...När jag hållt på ett tag med detta och maten skitit sig mer o mer kom bakslaget. Det jag åt var inte näringsrikt i rätt mängd... och det ledde till en akut brist på folsyra och B12.


Jag kunde inte hålla mig vaken i skolan. Det började med att jag sov på en soffa där, men senare kom jag inte ens dit. När jag sovit dygnet runt i 2 veckor utan att bli piggare såg jag nån liten annons nånstans om just denna brist.Ja, jag sov faktiskt dygnet runt. Jag gick endast upp för att gå på toa eller dricka vatten och kanske käka nåt litet. Tror det va ett planerat besök på vårdcentralen som gjorde att jag kom ur lägenheten och såg den där notisen om extrem trötthet,På vägen hem köpte jag b-vitaminer, folsyra, leverpastej osv... Som jag misstänkte så var det bristen som gjorde mig trött. Jag bombade kroppen med vitaminer och järnrik mat och piggheten kom tillbaka.Knarkandet fortsatte och vikten låg runt 60-65.Jag fick en koncentrationsförmåga jag inte var van vid av amfetaminet men det var inget jag reflekterade över då. Visst, jag kunde sitta still i timmar med korsord eller teckningar men jag hade ingen tidigare erfarenhet av knark så det va väl så det skulle va?


Såsmåningom blev det mindre iallafall. Exet och hans vänner tyckte inte jag skulle ha så mycket och jag rotade inte fram så mycket nya kontakter för att skaffa knark heller.Efter nåt år med den killen tog det slut. Jag träffade en annan och bröt med de kontakter jag hade.Jag slutade helt med amfetamin. Jag hade fortfarande stor variation i läkemedel och vikten for uppåt.Jag gifte mig med nya killen redan efter några månader.Brudklänningen blev i ganska stor storlek...Jag kräktes inte men jag hade knasförhållande med mat. Min man hade kompisar som käkade receptbelagda bantarpiller och jag fick en hel del av dom. Fy fasen...Det var ungefär som Alli-pillerna som nu e receptfria. Never never never again will I try such things!Gick väl ner några kilon med dom men det va inte mkt. Kanske ner mot 73? Kläder förstördes i massor. Pillerna gjorde att kroppen inte tog upp fettet man åt... det blev istället att man pruttade o sket olja. Stinkande vidrig otvättbar olja... Man ska inte käka fet mat med dom pillerna, och det gjorde jag inte. Men ändå....Olja olja olja...


Under året som gift spenderade jag mycket tid på psyk. Självskadorna va inte roliga.. ångesten åch sömnkaoset åt upp livslusten.Maken ville skiljas, jag bodde nån vecka eller två hos en vän, varvat med psyk.Planen var att jag efter sommaren 2008 skulle till ett behandlingshem. Kanske skulle vi klara äktenskapet om jag kom bort lite? Det skulle ju även göra att jag blev bättre och det var väl det som knasade?


Samma psyk som sagt att jag ”måste växa till mig i min borderlinediagnos” kunde nu inte hantera eller hjälpa mig pga alltför svår borderline... 25 Oktober flyttade jag till behandlingshemmet. Några veckor/nån månad innan hade skilsässopapper skrivits under och jag hade t.o.m hittat en lägenhet snabbt.Underbart glad att det tog slut.. Så mycket hände med den idioten strax efter.. och en massa skit kom upp till ytan.
Behandlingshemmet stannade jag på i ca 2½ år. I början hade jag bra koll på maten och vikten va gansa stabil även om den var i BMIområde övervikt.Varenda medicin jag haft hade satts ut akut bara ett par veckor innan jag flyttade dit. Idioti... verkligen. Livsfarligt att sätta ut den omfattningen så abrupt. Fick rätt snart insatt en massa igen.
Ny medicin, nyt ställe, jobbig terapi... vikten for upp efter några månader på behandlingshemmet. Maxvikten blev 86 kg. Det var exakt det dubbla från min lägsta vikt sept 2000...


Jag fick veta jag hade fibromyalgi. Jag började behandlingar för det. Jag fick utskrivet Reductil (bantningspiller som då var tillåtet i Sverige)Jag tränade anpassat med min smärta och försökte hitta nån balans.Läkemedel som ökade hunger och vikt byttes ut om det var möjligt. Jag hade Cymbalta som antidepp mycket av den anledningen att viktuppgången inte blir lika stor eller ingen alls.Men andra läkemedel hade ändå den bieffekten. Min ångest var så extrem och min sömn så vansinnigt icke-närvarande att neuroleptika sattes in i rejäla doser.


Bara för att sova relativt acceptabelt en natt hade jag:
100 mg Nozinan100 mg Propavan (dvs maxdosen x 2)2-4 ml Theralen10 mg Nitrazepam1 mg Flunitrazepam (= Rohypnol)15 mg Imovane när jag vaknade på natten (dvs varje natt)Vanliga kvällsmedicinen innebar dessutom 1 mg Xanor Depot.


Detta vareviga kväll... och ofta nåt extra vid behov. Tex 150 mg Atarax. Om dagarna åt jag Mer Xanor depot, vanlig Xanor 2-4 mg, Oxascand 20-40 mg, Stämningsstabilserande neuroleptika, Cymbalta och i perioder testade jag olika läkemedel som kunde hjälpa mot fibron (Lyrica, Gabapentin, Tryptizol...)Inte konstigt att resultatet av alla läkemedel, all ångest, all brist på sömn... kombinerat med mat-tankar, vikt-tankar, själv-hat, smärtan... blev min 86-kilos-vikt.
Såsmåningom minskade dock mat-problemen. Vi pratade om det en hel del i terapin, vi analyserade saker hit o dit och mitt fokus på maten minskade. Även om jag inte tyckte om min kropp och min vikt, så fann jag mig i det. Jag visste vad läkemedlena o allt annat gjorde med kroppen. Jag visste också att det inte va tid att sluta med dom nu. Jag fick koncentrera mig på att ta mig genom behandlingen och ändra mitt självskadande.


Såsmåningom tog jag bort en del mediciner. Främst neuroleptikan.Skälen var olika beroende på läkemedlena. Anledningen att jag slutade med Nozinan var tex att jag tog en överdos. 11 100mg-piller i magen tillsammans med lite annat gav mig en tripp till sjukan och medicinintensiven. Hjärt-knas...Efter det hatade jag Nozinan. Jag kunde inte prata om jag tagit ens 5 mg dagen innan. Munnen va så torr och jag sluddrade extremt.Theralén slutade jag med efter jag svept en flaska vid 2 olika tillfällen (koncentrerat). Ledde till att de försökte magpumpa mig (gick inte) och proppa i mig kräkmedel (funkade inte). Slutade med att jag självmant stoppade fingrarna i halsen...Smaken och koncentrationen fick mig att avstå från Theralén under lång tid sen.


När jag va inne på andra året på behandlingshemmet testade jag en sak. Jag hade fått distans från ätstörningarna men var ändå medveten om hur de funkade för mig. Jag gjorde en plan med min terapeut.Jag skulle testa bli total-vegan.
Anledningen var inte att jag inte ville äta animaliskt. Det var inte heller en ätstörd anledning.Nej, det var smärtan som tog mig dit.


Vissa kan bli hjälpta i smärtväg av att inte äta animaliska produkter nämligen. Men man måste vara strikt och testa längre än några dar...Med tanke på mina erfarenheter med mat innan, var både jag och personalen observanta.
Jag testade en månad.Sen bröt jag. Och det var nog nåt av det bästa jag kunde göra.Även om jag verkligen märkte positiv skillnad i smärtintensitet pga vegankosten, så var det inte värt det.


Jag tyckte ju om mat jag inte fick äta. Jag tyckte det var gott med kött, fisk, fågel, mejeripålägg osv...Maten jag istället åt var okej, ibland riktigt god. Men jag saknade det de andra runt mig åt.Känslan av att inte ha rätt till den typen av mat kom. Känslan av att inte ha rätt till GOD mat... och det blev en känsla av att inte va VÄRD god mat.Då bröt jag.


Smärtan var mindre, men att det skulle va bekostat på mitt värde att få tycka om mat var fel. Jag gick inte med på att låta en ätstörning grabba tag i mig igen och kasta mig tillbaka i ett helvete jag verkade ha kommit ur.Det beslutet är jag glad jag tog. Det var aktivt och solklart. Det var svart på vitt ett val. Och nej, jag vägrade gå tillbaka till nåt sånt. Jag hade slitit så många år och även om jag bytt mellan olika självskadande beteenden så var jag inte villig att gå tillbaka till ett tidigare.
Vid denna tiden hade jag minskat drastiskt på skärandet oxå, det hände nångång då o då men det var sällsynt.Maten blev vanlig igen och jag njöt. Jag bestämde mig för att aktivt skjuta bort ÄS-relaterande tankar men inte på ett förnekande sätt. Jag valde mina tankar, vilka som inte var värda att grubbla på och vilka som fick finnas med men med mindre fokus.


Jag har så länge jag minns kunnat förneka tankar och känslor såpass att jag såsmåningom förträngt dem och jag var medveten om min förmåga till detta. Just därför jobbade jag aktivt med att inte förtränga ÄS-saker men ändå inte fokusera på dom. Jag ville hitta en balans däremellan.Det funkade. Kanske mycket pga min veganerfarenhet. Den hade gett mig möjlighet att klart och tydligt kunna se mina val. Uppmärksammat mig på hur jag regerar.Det var balansen mellan medvetenhet och förnekande i ÄS-tankarna och ÄS-känslorna som gav mig den sista biljetten bort från dom. Balansen att inte förtränga, inte grubbla, att på ett medvetet kontrollerat sätt låta mig vara okontrollerad i maten. Varken för mycket eller för lite. Och definitivt inte så jag förträngde mina erfarenheter, känslor och tankar.
Lagom för mig var.. att aktivt välja bort såna tankar men ändå hålla kvar dom och prata om det i tex terapin var eller varannan vecka. Det gjorde att jag inte glömde, och inte fastnade.
Självklart tog det tid att hitta balansen. Att vänja mig vid hur jag skulle hantera det.
Kanske ett års aktivt hanterande i val av tankarna, sen blev det automatisk gallring utan att jag behövde lägga energi på det.
Jag lärde mig hur jag skulle slippa ätstörningen i skallen och idag tänker jag inte på det alls. Idag har jag vant mig av det så bra att den inte ens existerar.

Fortsättning följer...