Vem är jag? Del 1

Ja, det är nog dags att köra en såndär presentations-grej igen, då jag vet att jag fått lite nya läsare.
Brukar ju köra det nån gång då och då...
Har nu lagt till en ny kategori i min sidokolumn som heter Vem är Mezza, och där samlar jag dessa presentationer av mig själv

Så.. Vem är då Mezza?

För det första heter jag inte Mezza i verkligheten, utan har det som min internet-identitet.
Jag bor utanför Stockholm i en trea med min sambo och min katt.
I en del inlägg har jag skrivit om att jag solar på terassen, och det kan förklaras med att vi bor högst upp i ett höghus med takterass...
Jag och min sambo har snart varit tillsammans i 4 år.
Min katt (Mia) har fyllt 12.
Själv fyllde jag 30 i januari.

Jag har 1 lillasyster och 3 bröder. Mamma o pappa e gifta sen 31 år tillbaka.
Jag har flyttat 29 ggr, och bott i Skåne, Småland och Stockholmstrakten.
Jag har även bott 8 månader på Sri Lanka under -94/-95.
Jag flyttade hemifrån som 17-åring men har fått flytta hem till mamma o pappa 2 ggr efter det av olika anledningar.
Jag är född i Södertälje.

Ungefär i åldern 11-14 blev jag sexuellt ofredad av min morfar. Detta kom upp till ytan när jag gick i 9:an, 16 år gammal. Ungefär samtidigt fick min mamma flashbacks från sin barndom då hån sen 5 års ålder blev utnyttjad av samma man (hennes far).

Från det att jag började skolan, och fram tills jag slutade gymnasiet, har jag alltid varit utstött. Ingen fysisk mobbing, men däremot psykisk. Skitsnack bakom ryggen, viskningar, elaka kommentarer, förnedrande osv.
Jag har alltid haft lätt i skolan.
F o m 8:an började mina egna extrema prestationskrav på att vara perfekt o duktig.

Jag gillar att teckna/måla/rita. Jag e bra på musik. Främst sång, men hanterar ett antal instrument hjälpligt.
Jag har så länge jag kan minnas, tyckt om att skriva. Och jag har alltid haft intresse för människor.
I gymnasiet läste jag omvårdnadsprogrammet och blev undersköterska. Efter gymnasiet har jag även läst 1½ år på konstfolkhögsskola, samt flera olika komvux-kurser.
2008 läste jag även in Psykiatri på komvux, vilket gav mig kompetens som mentalskötare.
Jag testade läsa på högskolan nu i vintras, men det blev för mkt.

År 1998 blev min syster svårt sjuk i anorexi. Mamma o pappa med lillasyster o ynggsta brodern, hade flyttat till Sthlm, men jag bodde kvar i skåne och tog studenten.
Kuratorn jag pratade med på BUP (pga övergreppen) såg att det inte var som det skulle med mig. Hon sa att om jag inte sänkte mina krav på mig själv i bla skolan, skulle jag hamna i svår depression eller gå samma väg som min syster.
I februari 2000 kändes det som att hela min omgivning mådde dåligt och många fick ätstörningar. Jag kände en stor orättvisa över att jag mådde bra. Det var inte rättvist. På nåt envist destruktivt sätt valde jag faktiskt att få anorexi. Jag sa till mig själv att jag skulle bli så sjuk att jag var tvungen att hamna på sjukhus. Att jag inte skuulle kunna bryta det själv.
Vad jag inte insåg då, var att jag omedvetet haft en ätstörning i 5 år redan.
Jag hetsåt (utan att spy) alternativt svalt.

Ja, jag blev anorektisk såklart... och i september samma år (2000) hade jag gått ner till 45kg (strax över 170 cm lång) från ca 58 kg i februari.
Jag pendlade från småland till stockholm i arbetet, och bodde hos mamma o pappa under tiden jag var i sthlm.
På sjukhuset gick jag ner ytterligare, trots dropp, och hamnade på 43 kg.

Jag såg fruktansvärd ut...
Vissa kanske tänker att det inte är så farligt, men de flesta som blir sjuka i anorexi är i yngre tonåren. Kroppen är inte färdigutvecklad med varken benstomme, former eller höfter/bröst.
En 14-åring kan se mer vanligt smal ut om hon väger 45 kg, men en fullt utvecklad kvinna... nää.. jag såg ut att trilla ihop närsomhelst.

Sedan 2:an i gymnasiet hade jag dessutom börjat skära och rispa mig regelbundet.

Forts. följer...