Vem är jag? Del 2

Ja, jag fortsätter väl då på vem jag är...

Som sagt hade jag skurit mig ett bra tag när jag blev anorektisk.
Innan jag blev inlagd för anorexin, hade jag t o m gjort mig så illa att mina föräldrar blev så rädda att jag var tvungen att göra en deal.
Jag följde med pappa var han än gick. På jobbet, på möten, på jobb-resor...osv. Allt för att jag inte skulle göra mig så illa igen.

När jag legat ett par veckor på sjukan för anorexin, men bara blivit sämre, började jag på dagvård. Jag fick gå var dag från sjukhuset till ÄS-mottagningen tvärs över gatan.
1 behandlingsperiod var på 16 veckor, men det tog tre såna perioder innan jag kom till insikt att jag verkligen inte ville ha det som jag hade.
I slutet på sista perioden gick jag snabbt upp i vikt och hamnade på målvikten 52 kg.
Mitt skärande minskade dock inte, och en vecka innan perioden var slut, blev jag avstängd just för att jag inte kunde hålla mig från rakbladen.

Efter detta började en tid på allmänpsyk. Kurator och psykolog. Mediciner i mängder. Borderlinediagnos och svåra depressioner.
Jag har räknat ut av gamla journalanteckningar att jag hade 29 olika läkare som exprementerade med ett 30-tal olika mediciner. Allt på samma lilla vård-ställe (en anmälan är inskickad ang. detta) under mindre än 3 års tid.
Jag låg i snitt inne var tredje dag på sluten avdelning.

I början av denna tiden träffade jag en kille. Han introducerade drogerna för mig, och under nästan ett års tid använde jag amfetamin flera ggr i veckan.
Samtidigt fick jag möjlighet att plugga konst, trots att jag hade aktivitetsersättning från FK.
I slutet av förhållandet blev jag våldtagen av hans kompis när jag var totalt väck av valium och amfetamin.

2004 träffade jag näste skitstövel.
Jag lärde känna honom på psyk, och han var 14 år äldre än mig.
11 september 2004 gifte vi oss.
Mitt största misstag...
11 månader senar skildes vi. Ytterligare några månader senare fick jag reda på att han var pedofil. Han hade utnyttjat sin 3-åriga dotter hemma, under tiden jag legat inne på psyk.
Han kunde inte dömas för detta, då han redan blivit dömd för grov misshandel/inbrott (liknande mordförsök) och fått domen Rättspsykiatrisk vård. Får man den domen räknas alla eventuella brott som gjorts in.
Domen han fick var inte tidsbegränsad, vilket innebar att ingen visste när han ansågs vara frisk och bli utsläppt.
Idag lever han i vår gamla lägenhet. Jag klarar inte av att ens åka buss genom den orten. Det blir för mkt traumatiska minnen o känslor både när det gäller honom och när det gäller min egen barndom.

Jag flyttade 2005 i oktober till ett behandlingshem i skärgården. Psyk hade tappat allt hopp om att kunna hjälpa mig.
Behandlingshemmet var det bästa som hänt mig. Jag bodde där ca 2½ år (frivilligt) och med stenhårt arbete lyckades jag bryta mitt destruktiva beteende. Jag lärde mig hur jag fungerade i min störda personlighet, och kunde därmed förändra det.
Att ändra sin personlighet är ett svårt jobb. Jag skulle säg att det är som att övertyga sig själv om att man älskar ananaas men hatar jordgubbar, när man i själva verker verkligen hatar ananas ,men älskar jordgubbar.
Det gäller att hela hela tiden påminna sig själv, agera mot känslorna, sträva efter nåt som känns konstigt fel...
...fast det egentligen är rätt.
Till slut klarar man det dock. Men en jävlar anamma och mängder av tid och tålamod.
Ja, det är verkligen blod, svett och tårar.. Bokstavligen.

13 maj 2006 träffade jag min underbara sambo. Vi flyttade ihop i oktober samma år, och 1 juli -07 förlovade vi oss.
Han jobbade för länge sen på psyk där jag varit inlagd, men det fanns inte en tanke på ett förhållande då. Nu hade han dessutom slutat där, och jag var inte heller aktuell med att vara inlagd.

I slutet av 2008 började jag arbetspraktisera på en plastikklinik. 3 månader senare fick jag anställning där. Jag sänkte min sjukersättning från 100% till 50%.
Under sommaren genomgick jag en 5½ veckors lång avgiftning från benzo inneliggande på en avdelning i stan. Jag hade nämligen blivit ordinerad starka och extremt höga doser benzo i över 8 år, utan en endaste dags uppehåll.
Avgiftningen var verkligen vidrig, men jag klarade det och har inte fallit tillbaka.

Tyvärr kom inte jag och min chef alls överens när jag kom tillbaka efter avgiftningen och efter sommaren sa jag upp mig. Jag blev dessutom återigen sjukskriven 100%.

Jag har gjort 2 st utredningar för ADHD. Jag har inte det typiska beteendet, men senaste läkaren tror nu att jag "kompenserat mitt handikapp med intellekt". Dvs, jag har stängt av, nästan dissocierat, och låst mig på tex att lära mig saker extremt istället. Jag har ju tex haft lätt för skolan...
För att kunna fortsätta att inte bli så snurrig, har det tyvärr nu blivit att jag helst stänger in mig hemma. Trots att rastlösheten kliar i kropp o själ.
Ingen diagnos är satt än, men läkarfolket har sina funderingar hit o dit i rullning.

Ja, det var väl det viktigaste... tror jag.

Är det nåt ni undrar eller nåt som e oklart, är detbara att fråga!

Jag mår i dagsläger rätt okej. Jag skär mig inte, svälter inte, hetsar inte, knarkar inte, dövar mig inte med piller osv.
Jag faller i rejäla depressioner med jämna mellanrum, men om man jämför med hur det har varit så mår jag extremt mkt bättre idag än vad jag kan minnas att jag nånsin gjort.
Tyvärr kan jag inte på nåt sätt lyckas med att hantera min fruktansvärt låga stresströskel. Det är den som gör att jag ständigt ständigt faller, klättrar, och faller igen.

Jo föresten...
2006 fick jag även diagnosen fibromyalgi. En obotlig smärtsjukdom. Värktabletter o sånt har dessutom ingen verkan. Jag får s.k nervblockader ca 1 ggn i månaden. Dvs de sprutar in långtidssverkande bedövningsmedel rakt in i nerverna på olika ställen.
Detta fanns inom mig sen början av tonåren, men det var anorexin som triggade igång det.
Dessutom har mina år som bulimiker (strax före o efter anorexin) gjort att min magmun inte funkar. Den har opererats, men jag får ändå ständiga uppstötningar, halsbränna och det händer att jag spontanspyr när jag egentligen bara ska rapa...
Väntar nu på ytterligare besked om vidare behandling.