Pain, depp o sömnbrist...

Ja, just nu kan jag väl erkänna att jag är mixad i känslorna iallafall...

Jag är glad, arg, less, trött, rastlös, besviken, upprymd, längtansfylld, ångestfylld, deprimerad och orolig.

De positiva känslorna (glad, upprymd, längtansfylld) har jag ER att tacka kära bloggläsare.
Jag har fått så mycket mer respons på bla Veckans Blogg än vad jag vågat hoppas på. Jag får fina kommentarer av er dagligen, och jag känner mig både hörd och sedd av er.
Tack!

De negativa sakerna har väl de gamla vanliga orsakerna antar jag.
Kan inte sova på natten, vaknar hur tidigt som helst, blir trött på eftermiddagen (men går inte o lägger mig för jag vill inte sumpa sömn-chanserna helt), och totalt övertrött framåt läggdags så att jag ändå inte somnar förrän 4 timmar innan jag vaknar med illusionen att jag e pigg nästa morron...

Dessutom har jag vidrigt vansinnigt ont.
Jag är förbannad på min kropp, min smärtläkare som inte vill skriva ut vettiga mediciner (fast nu e jag nog mest obstinat bara ang detta... jag vet ju att han vill mig väl o inte skriver ut just därför). Jag är irriterad för att det känns som att jag inte ahr rätt att klaga på min smärta eftersom jag är "ung och energisk". Vilket gör att jag bär gnället inom mig istället.
Jag är less på spänningarna som aldrig släpper och som ger mig huvudvärk till tusen hela tiden.
Jag är trött på att min kroppinte tar tillvara på läkemedlena jag stoppar i den. Och fastän läkare börjat fnula på om levern metaboliserar fel, så ger de mig inte mer medicin för det... så jag pissar ut mer än jag borde av det typ.

Jag e ofantligt trött o grinig på dessa återkommande utbrändhetsliknande depressioner.
Jag är förbannad för att jag inte kommer ifrån det.
Jag blir ledsen och inser att det nog inte blir bättre, då det varit så de senaste 10 åren.

Jag orkar inte ränna på läkarsamtal, ekonomisamtal, utredningar och bla bla bla...vilket oxå gör mig besviken på mig själv.

Dessutom känns det som att psykläkaren luras, att han bara manipulerar mig att tro att det kanske kanske kan bli bättre, när han i själva verket redan bestämt sig för att det inte går.

Jag börjar bli gammal. Jag är 30, men inte en enda unge i sikte.

Helvete.

Ja, det e tur jag har vänner, älskling noch Er... för ni gör så att jag klättrar uppåt på mående-trappan lite då o då... även om det bara e korta stunder, så tar jag tacksamt emot dessa små ögonblick!
Tack!