Växa

Ja, jag tänkite skriva lite om det där med att växa.
Växa som människa menar jag då.

Jag tänker ofta tillbaka på saker som hänt i mitt liv.
På mina svårigheter och om jag skulle vilja ha något ogjort.

Självklart finns det många saker jag önskar aldrig hade skett.

Jag önskar tex att min morfar aldrig utsatt mig eller släktingar för sexuella handlingar.
Jag önskar att jag inte hade det jobbigt i skolan med mobbing och utstötthet.
Jag önskar innerligt att jag inte gift mig med pedofil-svinet jag hade 2004-2005.
Jag önskar att jag inte spytt sönder min magmun.
Jag önskar jag sluppit situationerna som triggade igång min fibromyalgi.
Jag önskar jag inte blev sjuk i anorexi, att jag började skära mig samt missbruka.

Men inget av detta kan jag ändra på.
Faktiskt.
Gjort är faktiskt gjort.

Och för att klara av att hantera allt detta, måste jag växa. Växa mentalt som människa.
Jag måste acceptera allt jag varit med om för att överleva.
Och när jag accepterat detta, måste jag även anpassa mig till ett liv med minnen från allt.

Jag måste lära mig att lita på min omgivning, men även lita på mig själv.

För 5 år sen, hade jag ett svar på en speciell fråga.
Frågan löd: Om du fick leva om de senaste 10 åren, skulle du ändra nåt då?
Mitt svar, på den tiden var: Nej, jag skulle leva det på precis samma sätt.
Varför? Jo, för att jag har lärt mig så vansinnigt mycket om mig själv. Jag är analyserad in i minsta hjärncell, och jag VET verkligen vad utveckling i sig själv kan betyda för en människa.
Lärdomen om sig själv, om vad som verkligen spelar roll, och vad som egentligen är betydelselöst, är nog det största man kan finna i sig själv.

Idag, med ännu mer erfarenhet i ryggsäcken, är jag dock inte lika säker på svaret till den frågan.
Jag kan se saker jag skulle klara mig bra utan, men som jag genomlevt.
Och jag kan se saker som gett mig men för livet, och som jag gärna skulle slippa.

Idag har jag lärt mig vad tex ärren har för betydelse för mig i samhället.
Jag har gått ut i arbetslivet. Jag har studerat. Mina ärr är bleka och det syns att de är gamla.
Jag har mött fördomar, men också beundran.
Jag har blivit orättvist behandlad, förnedrad och utnyttjad i samhället.

Visst, jag skulle inte ha lärt mig lika mycket om hur folk ser på en som varit självskadande, om jag inte haft mina ärr på ställen man vanligen ser.
Jag skulle inte lärt mig om att det faktiskt finns behandling för ärr.
Jag skulle inte lärt mig anpassa mitt liv efter vad folk vill se, istället för hur det är.

Och ja, detta kanske gör mig till en mer öppensinnad människa, men även till en mer låst människa.
Och det låsta... det skulle jag gärna vara utan.
För det är liksom inte längre mitt val. Jag har faktiskt inte längre samma ensamrätt till min kropp, som jag hade innan jag blev ärrad.
Istället tycker folk en massa.
Antingen tycker folk man ska sluta skyla sig själv. Att man ska stå upp mot fördomarna, och strunta i blickar.
Alternativt tycker folk att man ska skona dem från fakta de inte vill se. Att man ska skyla sig om man är på rastaurang (har hört folk säga att de mår illa o tappar aptiten pga mina ärr), eller att man inte ska trigga folk i sin omkrets till att kanske göra detsamma.
Jag har blivit konfronterad med att människor inte vill att jag ska vara i närheten av deras barn, för de tror jag skulle skada dom.

När man möts av sånthär... ja, efter åratal av allt, så känns det faktiskt som att jag inte längre har ensamrätt över min kropp.
Ansvar.
Vett o etikett.
Exponera provokativt...

Hur ska jag göra för att inte göra nåt av det? Hur ska jag bete mig?

Även detta innebär för mig att jag måste acceptera.
Acceptera att jag inte bara är ärrad.
Samhället har även tagit sig friheten att bestämma saker det egentligen inte har nåt med att göra. Antingen åt ena hållet, eller det andra.
Såna här saker... önskar jag INNERLIGT att jag slapp.
Men jag måste acceptera.
Jag har inget val.
Jag får acceptera att jag inte längre är ensam om min egen kropp, eller mitt eget liv.

Ja... det var en liten funderare detta.
Tror det är en hel del som känner igen sig därute.
Tyvärr...men också: Tack och lov.

Jag är helt övertygad om att Vill man växa, så gör man det genom att övervinna svårigheter.
Det är så vi blir Stora människor.

Kommer sannolikt kopiera detta inlägget till Viktigt av Mezza-bloggen oxå...
(som ni kan klicka in på i sidokolumnen)