På smärtkliniken

Sitter i väntrummet på smärtkliniken. Har inte tid förräns oom en timme, men jag har dator o internet med mig så det funkar att vänta.
Var här för ett möte med kuratorn/socionomen här 20 över 10 redan. Kändes onödigt att åka hem emellan, så jag tog en långlunch på stan.
Nostalgi på Café Fix.

Satt ofta där åren efter ÄS-behandlingen. Jag gick nämligen på aktiv avslappning och akupunktur strax bredvid 4 ggr i veckan, och det var ett kanonställe att käka lunch eller mellis på.
Idag satt jag där betydligt mer avslappnat än tidigare gånger. Smaskade på en härlig räk- och avocado-sallad med bröd, och en is-latte efteråt.
Det slog mig verkligen hur bra det kändes.
Att jag faktiskt kunde sitta där och käka nåt gott, samtidigt som jag läste era bloggar. Ta det riktigt lugnt och bara njuta av maten och tillfället.

Om jag inte har nåt specifikt att göra när jag tex fikar eller lunchar ute, så blir jag nojig.
Det känns som att jag måste anstränga mig för att bete mig så normalt som möjligt. Koncentrera mig på att verka naturlig och avslappnad.
Inte pga maten eller såna tankar. Nej, det är för länge sen borta.
Men jag går med känslan att alla ser rakt igenom mitt yttre skydd, min hud, och bara letar efter att få bekräftelse på att jag är psykiskt sjuk eller nåt.
Att jag inte är den jag visar jag är. Falsk.

Mina ärrade armar har såklart varit ett tecken på att jag haft det jobbigt, men när jag idag satte mig o lunchade, svettades jag järnet (svettas jämt pga mediciner), och tog av mig så jag hade linne bara.
Platsen jag valt var i en hörna, ochsidan utåt mot folket, var min tatuerade arm.

Maten, blogg-läsandet och tatueringen gjorde att jag kunde slappna av. Iallafall mesta av tiden...
då detta är extremt sällsynt, njöt jag i fulla drag!

När jag är ute och fikar med vänner eller t o m min sambo eller min familj, så kan jag inte slappna av.
Jag hr den där känslan av att jag måste "prestera ett normalt, glatt, lagom intressant" sätt att vara.
Det är jättesvårt för mig att finna det där alla andra verkar kunna naturligt. Att kunna enbart njuta och slappa.
Min nära o kära vet om detta, så egentligen borde det ju inte vara svårt för mig.
Men det är så mycket runt mig som fångar min uppmärksamhet och det blir så svårt att koncentrera sig på ett samtal med vännen osv. Koncentration till tusen måste uppbäras, och då är det otroligt svårt att slappna av.

Ska nu kika runt lite snabbt till Er igen och se om ni uppdaterat ;)

Tjingeling