Gammal och skröplig

Våren är en lömsk jävel egentligen.
Den kommer efter ruggigaste månaderna, och frestar med värme och sol.
Fågelkvitter och rådjurs-kid. Knoppande träd och blommiga backar.
Ljuset.
Ja, våren sprängs upp framför en och allt blir så himla underbart.

Eller hur?

Kom till en insikt nyss. Bara några minuter sen faktiskt.
Insåg att även jag spritter i vårsolen. Får mängder av energi. Ler, njuter, osv.
Jag vill göra nåt. Utomhus såklart.

Men det är där det bedrägliga och lömska kommer in.
Jag vill spela brännboll, plaska med fötterna i vattnet, plocka blommor i skogen, åka till Grönan (om det ens har öppnat än?).
Jag vill skratta och dricka öl i parken. Vara ute sena nätter och lukta på mörkret.

Ocj visst låter det fantastiskt! Tänk vad kul! Äntligen när kylan är över, kan man hitta på så himla mkt!

Men nej.
Våren innebär istället smärtor och genomtänkta val för mig.
Att alltid ligga steget före och aldrig göra något impulsivt.

För om jag skulle göra nåt av det som jag nyss räknat upp, då innebär det att jag sen ligger hemma och knappt kommer ur sängen pga smärtorna en tid.
Jävla fibro.
Jävla helvetes as-skit-fibro!

Tar jag beslutet att göra nåt, så måste jag räkna med att jag inte ska eller kan göra annat resten av veckan. Och för att inte bli helt knäckt där jag ligger i sängen, måste jag se till att jag har painkillers. Se till att läkaren skriver ut det och att jag planerar att hämta det på apoteket.
Jag får dessutom räkna med att jag inte kan sova vettigt.
Och med det så kommer såklart deppet som ytterligare förstärks av det faktum att jag inte kan njuta som andra gör.

När såna här insikter tränger sig på, känner jag mig gammal. Gammal och skröpplig. Jag tänker tillbaka 10 år i tiden. När jag badade i sjöarna, plockade mängder av vitsippor, luktade på den våta asfalten i natten.
Är man bara 30, ska man inte ha dessa insikter. Man ska ha en frisk kropp. Man ska ha många många år kvar innan den ger vika.

Jag älskar våren.
Men jag hatar den också...