Hmm..

Jag läser, som ni vet, en hel del bloggar. Och jag läser även bloggar som jag inte är så förtjust i egentligen. Som inte delar min uppfattning osv.
Varför läser jag dem då? Ja, jag tycker helt enkelt att jag inte har rätt att tycka olika saker, om jag inte har insikt i motsatsen. Nåt sånt.

Tex så läser jag bloggar som handlar om kampen mot ätstörningar, men jag läser även Pro-ana-bloggar. Dock med mindre intresse, men ändock.
Eller... ja, jag läser inte extrema pro-ana-bloggar, för det blir jag bara förbannad och upprörd över. Men jag läser ändå lite från den synen av saken oxå.
Dessutom läser jag om synen från oroliga vänner samt föräldrar.

Analyserande, i jakt på förståelse... det är det som får mig att läsa från flera synhåll.

En del blogginlägg blir jag bokstavligen ändå förbannad på. Oftast "håller jag käft" och kommenterar inte. Tycker inte om att försöka "skriva genomtänkta kommentarer under vrede". Det brukar inte bli så bra.
Men när irritationen lagt sig, kan jag komma tillbaka o säga nåt jag tycker är vettigt.

Jag är övertygad om att man måste lära sig se ur flera synvinklar om man ska lära sig något.

Detta hade jag extremt svårt med som tonåring. Det har nog de flesta.
Som tonåring hör det till att man ser saker svart eller vitt. Att man tycker antingen eller osv. Det är en del i utvecklingen till att bli självständig och vuxen.

För mig fortsatte detta upp i högre ålder. Jag lärde mig inte att hitta mellanlägen eller se från andra synvinklar. Jag minns mycket väl hur många bråk jag och mamma hade om detta. Lika envisa båda två.

Detta är en av svårigheterna när man har borderline. Oförmågan att se grå-zonen. Svart-vitt tänkande. Där detta inte "går över" när man kommit ur tonårs-fasen.

Under tiden på behandlingshemmet och efter, lärde jag mig att hantera detta. Kanske lärde jag mig det extremt? Har jag svårt för nåt, men som jag vill förändra, så gör jag det i regel överdrivet (och ja, jag ser att detta oxå är ett antingen-eller-beteende).
Hursomhelst så har jag nu svårigheter att se hur andra inte VILL se från flera synvinklar.
Man lär sig så vansinnigt mkt mer om man tillåter sig det. Om man kan lära av det är det guld värt. Men även att kunna se en annan synvinkel och inse att man inte håller med.

Känns som jag bara babblar på... har svårt att beskriva det. Men hoppas ni kanske fattar ändå?

Hur är det för er?
Blir ni som obstinata tonåringar när det gäller åsikter?
Kan ni ta in i medvetandet att det kan finnas andra lösningar?

Klart att jag fortfarande har stunder då jag blir som en obstinat tonåring.
Bara härom kvällen satt jag och älsklingen och diskuterade etiska frågor, politik och Guds-tro... Vilda diskussioner kan jag lova! Haha. Men det är kul och intressant! Och är det nåt vi inte är säkra på i nån fråga... slänger vi oss på datorerna och googlar svar hehehe.