Testing testing..

Ikväll är det dags för mig att testa Seroquel. Med förhoppning om att sova bättre.
Har såklart snackat en hel del med läkaren om biverkningarna, som bla är viktuppgång, och därför har jag bara en dos på 50mg (vanlig dos 200-300mg/dygn) till kvällen. Går jag upp i vikt ska jag sluta.
Eftersom det handlar om fysiska svårigheter om jag går upp i vikt, accepteras det betydlgt mer än om man psykiskt inte mår bra av att gå upp i vikt.

Läkare har ofta argumentet: Men vad spelar störst roll, att du får ett vettigt mående eller att du kanske går upp några kilo. Argumentet att man ju ändå inte mår bra psykiskt om man går upp i vikt håller sällan.
Som alltid tycker jag i detta att man alltid ska se till individen. Är det så allvarligt, har det verkligen inte fungerat med alternativa lösningar eller läkemedel att man måste ta till ett med en sannolik biverkning av viktuppgång? Många som läser detta tror kanske att det väl är ett lätt val, men jag kan säga att det är det inte.
Vissa kanske bara går upp ett par kilo, men andra kan mkt väl gå upp 30 kilo +.

Jag skrev ett skolarbete om bla detta när jag läste psykiatri på komvux.
"Neuroleptikans dolda biverkningar" hette det.

Viktuppgång i sig är ingen dold biverkning, men man tänker ofta inte steget längre, nämligen biverkningen av viktuppgången!

Smärtor i rygg, fötter, knän, leder...
Spänningar, snarkningar, svårigheter att sova, huvudvärk...
Andfåddhet, ansträngningsastma...
Diabetes, blodtrycksförändringar...
Dålig kondition
...ja och så allt det psykiska som allt detta innebär....

Detta får en att tänka till lite. Har man verkligen eliminerat alla andra utvägar?
Jag har vänner som genomlidit detta. Som jag pratat mkt med om och som kämpat/kämpar sin väg tillbaka till bättre fysiskt skick.
Men jag har oxå bland dessa vänner förstått att just denna mediciner eller andra liknande, verkligen varit i behov av dess hjälp.

Jag åt en gång i tiden en antidepressiv medicin som hade viktuppgång som biverkning. På mindre än 6 månader hade jag gått upp 25 kilo+.
Detta var dessutom när jag precis klarat mig ur ätstörningens grepp. Jag hade alltså kämpat mig upp till normalvikt, och på detta ploppar det fram 25 kilo till strax efter pga av medicinen.
Det var tufft, men jag var tvungen att överleva.
Det var situationen då.

Nu, en massa år senare, ska jag asså få en medicin med liknande biverkningar.
Jag tycker att jag nästan skatta mig lycklig att jag har en annan diagnos som hjälper mig i att vara mer uppmärksam på biverkningarna man kan få.
Missförstå mig inte, jag är inte glad att ha en obotlig svår smärtsjukdom... men det är faktiskt lättare att få läkarna att förstå att jag verkligen inte ska gå upp i vikt.

Min smärta varierar rätt stort beroende på vad jag väger. Ett ynka kilos skillnad kan mkt väl vara skillnaden på en smärtnivå som jag kan hantera eller inte.
De som inte är insatta i smärtsjukdomar kan ha svårt att begripa detta, men lyckligtvis är läkare rätt bra insatta i det.

Jag är bra insatt i kroppens funktioner, liksom psykets. Mitt intresse för läkekonsten samt farmakologi, har gjort mig säkrare på just mina förutsättningar samt risker.

Summan av kardemumman...
Jag ska alltså sluta äta denna medicinen (som jag har låg dos av) om jag märker att jag bara går upp lite lite grann.
Och det var bra mkt enklare att få läkaren att inse problematiken med en viktuppgång för mig, eftersom jag har fysiska problem att "luta" mig på, än de gångerna jag fått mediciner men inte haft den fysiska diagnosen och därmed ett mindre "stöd".
Det är så mkt svårare att övertala en läkare om att man inte klarar av att gå upp i vikt pga psykiska skäl än av fysiska... jag har gått igenom båda, många många gånger.

Nu hoppas jag att jag får sussa gott inatt.