Opublicerade kommentarer "a-p"

På "en viss blogg" diskuteras det vilt. Vad är anorexia, hur botas den, insikt, sjukdom, mm. Eftersom ägaren vägrar publicera många kommentarer, bla många av mina, så lägger jag ut dom här.
Ni som vet vad det handlar om, här är några av kommentarerna samt svaren.
Ja, jag skrev kommentarer även från andra, då jag tyckte det behövdes för att man ska förstå sammanhanget.
Tyvärr sparade jag inte ordagrant mina kommentarer utom min sista. Därför skrev jag vad jag kom ihåg.
*******************************************

Jag skrev ungefär:
Tänker du på hur din blogg och dina kommentarer kan påverka din dotter? Att hon nu på nåt sätt måste va den som du beskriver här?

Av a-p:
Svar till Mezza/ Jag publicerar inte din senaste kommentar men jag har tänkt på detta. Jag är dessutom mycket väl medveten om detta. Det finns faktiskt en anledning till att jag skriver som jag gör.

Jag skrev ungefär: (ej sparat kommentaren)
Hur ser du på psykisk sjukdom?
Om en människa inte klarar av att hantera sin ångest och impulser, och det resulterar i allvarligt självskadebeteende eller suicidförsök.. Hur tycker du man ska hantera detta? Fortfarande inga läkemedel?

Av a-p:
Mezza/Din kommentar som du skrev 22:58 igår publicerar jag inte. Kommentaren i sig var bra men den innehåller ett avsnitt som jag inte vill ha med i bloggen. Däremot kan jag direkt bemöta din åsikt att bara för en läkare skriver ut läkemedel så finns behovet av läkemedlet hos den som har ätstörning. Detta är föråldrad uppfattning. Det finns inga läkemedel mot anorexi, läkemedel mot ångest födjupar ångesten och läkemedel mot depressioner är omdebatterad bland läkare.

Av numeramamma:
Som fd både anorektisk och bulimisk blir jag faktiskt tämligen rädd för hur folk resonerar. Skulle någon ha hittat på att köra över mig så till den grad som det du föreslår skulle jag förmodligen inte funnits här idag... Hetsäta har jag provat, spytt som en liten gris har jag gjort, magrat har jag gjort men det kan gå att vända på andra sätt än att man blir släpad till div instanser om man själv inser att man är på väg mot en farlig plats (och ja, det k-a-n vissa göra även om den är allt annat än frisk). Yttre påverkan kan i vissa fall göra att man "tjurar ihop" fullständigt och går i baklås.

Av a-p:
till Numeramamma/ Hade du haft tillräckligt dåliga värden hade du blivit överkörd av dina föräldrar, det är jag övertygad om. Du blev det inte sannolikt beroende på att du hade en chans att överleva i alla fall.

Nånstans här gavs en kommentar om att hon varit nere på XXkg, vilket var klart extremt farligt... Kommentaren togs bort efter bara en liten stund.

Av a-p:
(lång kommentar innan) ...Krävs det så bär eller släpa dit henne varje dag, det går inte att diskutera eller förhandla med en flicka som har anorexia. Sen börjar helvetet men det gäller att stå emot. Undvik läkemedel det gör bara saken värre. När de väl är inne på en behandling så tar de ansvaret för er dotter så länge hon är kvar. Det bästa är naturligtvis om hon får sova där, då blir det nog lite enklare i början.

Jag skrev (ordagrant):
Är du medveten om vad du håller på med? Kommentaren 21:40. Mellan raderna säger du till en kvinna att hon inte varit tillräckligt sjuk. Alternativt anklagar du hennes föräldrar att inte tog sitt ansvar i dina ögon.
Till misslyckad mamma vill jag bara framföra:Om en läkare tycker att din dotter ska ha läkemedel, så finns det garanterat riktigt bra skäl till detta. Att lyssna på A-p ang. detta, är inte rätt. Han är inte utbildad i ämnet och inte heller insatt i just eran situation.
Ska man framföra synpunkter på vad som är rätt och fel, bör man göra det som genom försiktighet. Enbart väl utbildade inom området ska prata om sådana saker.A-p vet inte om din dotter kanske är suicidbenägen eller har svårt att kontrollera självskadande impulser. Sådana saker är exempel på att ångestdämpande läkemedel är befogade. Allt efter noggrann övervägelse för den/de som det berör!
Skulle va väldigt tacksam om denna kommentaren publicerades, då det är allvarliga saker vi pratar om.


Av a-pappa
Mezza/ Jag vill inte publicera din kommentar av samma skäl som jag inte vill publicera Pernillas kommentar.Men till dig kan jag skriva att de som är bäst på ångest i Sverige och som har lång erfarenhet av ångest i samband med olika åkommor, även anorexi, anser att läkemedel mot ångest inte är bra. Det du beskriver är vanligt men läkemedel förvärrar problematiken enl de som kan detta bäst i Sverige.