Tacksamma minnen

Ibland slås jag av minnen som poppar upp.
Tacksamma minnen.
Det hände nu. (just detta minnet poppar upp rätt ofta)

Det va 2008, en kort tid innan jag flyttade till behandlingshemmet.
Jag var gift, men det höll på att ta slut (som tur är! Men just DÅ var jag inte medveten om hur hemsk mannen i fråga verkligen var).
Hans initiativ var att vi skulle dela på oss. Mitt förslag var att inte göra nåt förhastat.

Minnet:
Jag bodde några veckor hos en fin vän. För att vi skulle få lite distans till varandra jag o ex-maken.
Tiden hos vännen kommer jag alltid minnas som varm. Det jag fick av henne då var så obeskrivligt mycket.
Även fast jag mådde skitdåligt, fick jag finnas med henne, bo med henne. Vardagliga saker som att shoppa i mataffären, glo på tv, prata, skratta, må som jag gjorde... Det var det jag fick med henne. Men jag fick det med känslan av kärlek, att jag var värd nåt, att jag inte bara var till besvär.

Jag erkänner... jag minns faktiskt inte jättemycket, men det jag minns, det betyder. Det jag inte minns har sin förklaring (dvs att hela jag va i sånt kaos då och det är svårt att minnas kaos överhuvudtaget när det pågått i många många år)

Jag och min vän ses inte ofta nu. Det händer, men hon har sitt liv och jag mitt.
Klart det skulle va kul om vi sågs mer, men samtidigt så känns det okej, bra. Jag vet att hon finns, jag vet att hon är värdefull, och jag vet att vi har nån slags vänskap som gör att tiden egentligen inte spelar jättemycket roll.
Det som spelar roll är lixom annat.
Erfarenheterna ihop, förtroende, och det där... ja, känslan av djupare vänskap än "ytlig".
Svårt att förklara.
Men hursomhelst...
Jag har fina minnen, och tacksamma minnen. Och jag kommer alltid älska henne för det.

Tack Emma-Lee