om förra inlägget..

... jag har fått lite kommentarer om förra inlägget... hur man tar sig ugenom sånt.. hur man reagerar...
Tänkte berätta lite hur det var.

Strax efter skillsmässan (som han ansökte om) flyttade jag till behandlingshemmet. Det var då jag fick veta en del saker. Bla att han var skyldig till grov misshandel alternativt mordförsök och rån. För det hamnade han på rättspsyk.
Ett kort tag senare ringde hans förra fru (innan mig) och berättade hur dottern pratat om konstiga saker... Saker de anmält, sexuella saker. Hon ville veta om jag märkt nåt. Sett nåt. Anat nåt.
Nej, det hade jag inte. Och herre gud vad hemsk jag kände mig. Varför (!!!) såg jag inget? Jag har ju själv varit med om samma saker!
Såsmåningom kom det fram att det skett under tillfällen han haft barnen och jag varit inlagd.

Jag var chockad. Kunde inte riktigt förstå först. Men det sjönk ju in snart...
Jag är glad att jag bodde på behandlingshemmet då. Jag hade terapeutiskt stöd hela dagarna och telefonkontakt de nätter som behövdes.
Jag minns inte om jag blev inlagd nån gång i samband med detta, jag tror inte det.

Jag fick veta att eftersom min förra man fått ett straff som innebar Rättspsykiatrisk vård utan tidsgräns, så skulle han inte få något annat straff för vad han gjort mot dottern.
Det ingick i straffet på rättspsyk tydligen.
Särskilld utskrivningsprövning tror jag det hette... Vilket innebar att han kunde komma ut nästa vecka eller om 20 år ungefär. Och jag fick inte veta ett skit.

Barnen och deras mamma skulle troligen få veta när han släpptes ut eftersom det va hans barn, men jag hade bara varit gift med honom och iochmed skillsmässan skulle jag inte få veta nåt.

Bara en sån sak... att inte kunna förbereda sig på när eller om jag kanske skulle stöta på honom en dag... Det var jobbigt.
Jag vägrade befinna mig i orten han och jag en gång bott (vägrar ännu). Jag fick på papper att jag aldrig skulle behöva läggas in på den psykavdelning som han ibland legat på (dock gick det åt skogen flera år senare och jag hamnade där ändå, men jag slapp träffa honom. slumpen var väl snäll den gången...)
Jag hade hjärtat i halsgropen och kokade inombords varje gång jag var tvungen att ta nån buss som jag visste han kunde va på.

Efter nåt år fick jag kontakt med en vän. Gamla grannar. Grannar till mitt ex.
Jag fick på den vägen veta om han va hemma eller ej.
Han släpptes efter ett drygt år.

Jag och min älskling flyttade från kommunen.
Åren har gått. Jag har lärt mig att mer avslappnat kunna åka buss förbi hans lägenhet om jag måste, men jag är ännu alltid vaksam.

Han var aldrig elak mot mig. Inga slag, inget sånt.
Men när jag fick veta allt efter skillsmässan växte nåt inom mig som verkligen inte är jag.
Känslan av att vilja göra en annan människa illa, plåga en annan människa... Slå, skrika, misshandla... det är vad jag fick av honom.
Och jag hatar det.
Det är inte vem jag är. Inte vem jag vill vara.

Jag har inte sett honom på åratal nu och det är skönt.
Jag har jobbat med mig själv för att han inte ska förstöra mig. För att jag tex ska kunna åka till min syster som bor i närheten och kunna åka dit glad.
Min älskling jobbar ett par kilometer från hans bostad. Han har sett honom flera gånger men aldrig pratat med honom.

Mitt ex är en man som periodvis jobbat med att leta upp folk. Kräva in skulder etc. En fd främlingslegionär (legosoldat) som vet hur man gör livet jävulskt för nån.
Jag är glad att han låter mig va. Även om jag flyttat, bytt namn etc så är jag övertygad om att han antingen vet var jag bor eller lätt kan ta reda på det om han känner för det.

Jag vill inte ha med honom att göra. Han är en vidrig människa med vidriga tankar. Slipper jag honom är jag glad. Jag skapar ett liv utan honom.
Men den 11 sept varje år är en sån dag då jag minns och det är tungt.
Men samtidigt tror jag att jag behöver minnas... för att inte förtränga allt. Jag vill inte att det ska komma en dag om 15 år då jag knäcks av en flashback av minnen jag förträngt... det har redan hänt för många ggr.