Jante

Läster i vissa bloggar en del om denna Jante.
Ja, just det. Jante-lagen.
Den oskrivna lagen om att man inte får tycka synd om sig själv, tycka man ser fin ut, tycka om nåt man gjort för sig själv, och framför allt: aldrig visa att man är stolt över egna handlingar.

Det måste fan va den absolut dummaste lagen i världen.
...tycker jag.

JAG tycker det är ok att tycka om sig själv. Att vara stolt över något man gjort, att känna sig ynklig och att det är synd om en själv osv.
Men såklart finns det även gränser för vad jag tycker.
Jag tycker INTE att det är okej att tex skryta vitt o brett om hur bra man är. Man behöver inte skrika ut det liksom. Men det är okej att känna den där stoltheten inom sig, och även kunna dela den med iallafall NÅGON.

Jag tycker inte heller det är okej att tycka så synd om sig själv att man bara tjatar o tjatar om hur illa allt är med mig mig mig. Men även där är det okej att ha KÄNSLAN och kanske även dela det med nån/några.
Men att basunera ut det hur som helst om o om igen? Nä, ingen orkar lyssna på sånt dagarna i ända.

Jag skriver rätt mycket i bloggen om tex min smärta. Är det okej enligt Jante?
Troligen inte. För jag gnäller ju över mig själv. Tycker synd om mig? Eller?
Men grejen är den... att jag inte gnäller för att få uppmärksamhet. Jag gnäller för att jag vill kunna sätta ord på mitt mående. Jag behöver få ut det ur mig på nåt sätt.
I vardagliga livet, IRL, så är jag inte den som gnäller en massa.
IRL är jag väldigt mycket Jante-lydig.

Bloggen är därför mitt ställe att gnälla. Eller att vara stolt över nåt.
Kanske som när jag lagt upp en teckning på bloggen... som jag är STOLT över. Som blev BRA.
Eller det där med pärlorna.
Jag tycker det är kul. Jag tycker det blir bra. Jag gillar det, och jag känner mig lite stolt över vad jag lyckas skapa.
Varför är det så fel?

Jag ÄR bra.
Jag DUGER.
Jag är DUKTIG.
Jag är FIN.
Jag tycker ibland synd om mig själv.
Jag känner mig STOLT emellanåt över vad jag kan.

...och jag tycker inte detta är fel!