ÄS nu och då.

Sitter och försöker fördriva tid på busstationen. Ska ut i skärgården trots allt, vilket jag ser fram emot. Har t o m ett extra ombyte med mig ifall jag skulle få för mig att hoppa i plurret haha.

Iallafall så sitter jag här nu o väntar. Och tankarna far lite hur som helst.Bla så funderar jag på ätstörningarnas utveckling.Inte utvecklingen vikt eller antals-mässigt, utan hur den ter sig på bla kontrollplanet.

När jag blev anorektiskk för 10 år sen (hjälp vad tiden går!) så var kaloriräknandet min bästa vän.
Räkna räkna räkna.
Och visst, det finns såklart kvar. Men när jag blev sjuk, var det just mest antalet kalorier som var det väsentliga (förutom vikten såklart).
Nu är det så mkt mer än så. Det handlar om snabba och lågsamma kolhydrater. Om salt VS icke salt, om rött eller vitt kött, om muskel och fettprocent på vågen osv.

Ja, ätstörningens värld har utvecklats i takt med att tekniken i samhället gått framåt. I takt med att näringsläran fördjupats i allmänheten. I mängden och detaljen som det skrivs om i dagspressen, likväl som veckopressen.

På "min tid" fick man söka på internet efter kaloritabeller, alternativt leta fram kokböcker med index längst bak. Men mkt mer än så var inte akuellt.
Skitsamma i proteinindex, fettindex och hur vågen mätte procenten.

Jag har kollat på såna vågar. Såna som mäter fett och muskelmassa. Dock har jag aldrig köpt nån. De har länge varit för dyra. Sen nu, när de blivit billigare, har jag inte nåt intresse alls av att köpa nån. Jag är glad att jag aldrig införskaffade en. Det är möjligt att min gamla ÄS skulle fått ny näring då. Istället accepterar jag att jag ser ut som jag gör.

Visst, jag vet att jag är lite överviktig. Sådär på gränsen. Men jag måste acceptera det. Jag kan inte motionera som ett svin pga min smärtsjukdom. Och jag VILL inte svälta mig.
Jag vill inte ha tillbaka den ångest, den svarthet, det avgrundsdjupa hål, som ätstörningen innebar.

Jag borde gå ner några kilo. Det vet jag. Jag vet att min kropp och framför allt min smärta skulle må bättre av det. Och visst, ibland får jag för mig att tänka på vad jag äter. Dock kommer jag på varenda gång att jag faktiskt automatiskt ändå tänker på vad jag äter. Ja, för jag tycker faktiskt det är godare med nyttig mat. Det har jag skrivit om innan i bloggen.

Vad är skillnad på vanliga bantartankar och ÄS-tankar?
Jag vet vad skillnaden är för mig. Skillnaden heter Ångest. Om jag bantar för att jag äcklas av mitt utseende, av vad jag stoppar i mig, om jag blir fixerad vid vågen osv... då är det ÄS. Men detta har inte skett på flera år.
Kanske har jag sluppit känna detta för att jag är så extremt vaksam i mina tankar o mitt sätt när jag känner att jag borde gå ner i vikt?
Jag vet vad som kanske skulle trigga gamla ÄS-tankar hos mig. Därför avstår jag från de tankarna o handlingarna. Men om jag då vill ner i vikt, hur gör o tänker jag?

Ja, egentligen tänker jag väl bara på att jag inte ska småäta. Att jag ska äta riktigt stora o nyttiga frukostar så jag slipper sug efter små-mat under dagen. Att jag ska äta på regelbundna tider. Att se till att det finns grönsaker till maten (vilket tyvärr ofta är bristvara då det är förbannat mkt dyrare än skräp-snacks). Jag har lärt mig att det är så mkt bättre att gå ner långsamt, genom att på sikt ändra sina kostvanor, än att rasa på ett ÄS-sätt som ändå bara får en att må skit.

Det är ändå inte så jättestor skillnad när det gäller själva maten. Vi steker sällan mat. Vi använder ugnen istället. Vi äter sällan sås. Vi tycker om fräsh mat.
Och om jag skippar glassen, skippar den färdiggrillade kycklingen från ICA osv. Då går jag ju faktiskt ner lite grann. Precis som jag vill. På ett Icke-ätstört sätt.
Näringsläran i samhället idag kan faktiskt vara bra. Även för en fd ätstörd. Men det gäller att ta allt med ro. Inget ska bli extremt. Man kan njuta och må bra samtidigt som man går ner lite i vikt. Samtidigt som man vet vad som är bra o dåligt i näringssammanhang.Jag vill inte se ut som för 10 år sen. Jag vill inte köpa kläder i stl 146. Jag är en vuxen kvinna. Jag har mina fysiska svårigheter.Jag har ingen nytta av att spä på dem ännu mera.

Jag både vill och kan njuta av livet. Och jag tänker inte sabba mina chanser till det. Även om jag borde gå ner lite i vikt!