Söndag morron

Tjo!
Lite mer sömn fick jag inatt, och det var behövligt. Smärtan e såklart kvar, men nu fick jag iallafall sova till lite innan 9.


Kvällen igår som jag spenderade hos en vän, var bra. Lyckades ha trevligt även om jag hade big big pain. Men eftersom "the big big pain" var som den var igårkväll, så blev blogginlägget efter ett mer grinigare humör. Men, jo. Jag hade det ändå bra igår :)
Vissa dagar e man helt enkelt bara mindre tålig mot smärtan, vilket lätt överskuggar andra saker.


Har funderat på en sak sen jag skrev det där långa inlägget om fibromyalgi. Tänkte jag skulle lägga till en förklaring ang en sak.


Som jag skrev, så är smärtimpulserna/signalerna fler och starkare osv. Och samtidigt som jag haft smärtan länge, så har jag ju ändå haft ett vansinnigt beteende med rakblad,tändare osv. Då kan man ju lätt tolka det som att jag får skylla mig själv om det nu e att jag får så mycket mera ont.
Men saken är den att viss smärta är lättare att hantera än andra. För mig asså...

Ända sen jag gjorde mig själv illa första gången, så har jag kunnat stänga av den sortens smärta. Stänga av och acceptera.
Inte bara under tiden jag gjort såren, utan även läkningen efter.
Skador på huden är inga problem för mig just därför. Den sortens smärta är så extremt olik den smärtan som fibron ger. Det är svårt att förklara varför...


Men min smärttröskel är både väldigt hög och väldigt låg.
Hög när det gäller att jag slagit sig på nåt, fått blåmärken, eller skadat mig själv. Skoskav, bulor, sår, osv... Det är ingen match för mig.
Nervsmärta, dunkande och ömmande smärt samt smärta inuti kroppen... det är det jag inte kan hantera. Den molande, brännande, blixtrande, huggande, svidande smärtan som finns inuti kroppen, utan sår eller andra skador... Där har jag extremt låg smärttröskel.

Klart att jag många gånger tänkt att mitt självskadebeteende måste gjort smärtsjukdomen värre. För som jag tidigare skrivit, så kan ju orsaken till att fibromyalgi bryter ut, vara en fysisk skada/kris.

Jag har aldrig (tror jag iallafall) fått en nervskada av mitt skärande. Nånstans har min utbildning och mitt intresse för fysiologi legat som grund för att jag inte gjort illa stora nerver eller blodkärl på det sättet att det skulle ge mig men för livet.
Jag har automatiskt haft det i bakhuvudet hela tiden. Ibland medvetet, men oftast inte.
Ändå tycker jag nästan att jag borde ha fått nån mer permanent skada, med tanke på hur jag hållt på. Men nej, faktiskt inte.


Jag vet inte hur många människor med självskadebeteende jag känner/träffat, som fått bestående men. Människorsom skurit av viktiga nervtrådar och som gjort att det idag inte har känsel eller funktion i vissa fingrar, delar av händer eller t o m hela armen.

Jag är glad att jag inte lyckats paja mig själv på det sättet iallafall. Det är lättare än man tror att komma åt en nerv, led, eller annan viktig sak.
För skadar man sig själv, är riskerna många.

Infektion, blodförgiftning, nervskador mm. Saker man sällan tänker på när man sitter där i ångesten och är destruktiv.

Jaja, nu ska jag slå på kaffet, ta en cigg och kika runt till er.

See ya´!