11 april 2010

Att hitta sig själv igen.

I många många år var jag allt utom mig själv. Men det var inte förrän när jag var ca 25 som jag insåg det.

Ända sen jag var liten, ja, så länge jag kan minnas faktiskt, så har jag varit "som man ska".
Jag är en människa som är väldigt empatisk. Jag Lider med folk, jag Skrattar med folk och jag Är med folk. Jag har ett enormt stort känslo-liv. Jag känner massor på samma gång hela tiden.
Jag tror jag alltid varit sån.

Och detta är en bra sak!
...Tills det blir för mycket. För mycket av det goda är inte alltid bra alls.

Jag har mina teorier om varför jag var hungrig på vänskap och bekräftelse från människor, men det tar jag inte upp nu.
Däremot tänker jag skriva om hur det visade sig.

I grundskolan var jag den som fick folk att skratta. Skratt är ju bra, och det fick människor att trivas med mig. Detta eskalerade, och till slut blev jag skolans clow, spexaren. Hon som alltid hade leendet på läpparna och inte hade långt till skrattet.

Till slut tappade jag kontrollen över vad som var okej och vad som var överdrivet. Jag gjorde allt för att få folk att skratta eller tycka jag var knäpp-tokig.
Dock kan jag säga redan nu, att inget av detta beteende var planerat eller medvetet.
Hursomhelst blev mitt spex mer o mer överdrivet och tillslut även jobbigt för de runt mig.
Clownmasken växte fast i mig. Jag behandlade alla känslor ochbehov som clownen skulle gjort.
Jag viftade bort och gjorde narr av mitt mående. Jag tog inte till mig svåra och jobbiga saker. Jag var inte medveten om mitt känsloliv riktigt. Jag var bara "den glada, duktiga tjejen".

Hon som skrattar.
Hon som är glad.
Hon som sköter studierna bra.
Hon som är snäll.
Hon som alltid orkar.
Hon som... ja, osv osv osv i all evighet...

Klart jag blev förbannad ibland. Hur väl masken sitter på, hur väl jagtrodde det verkligen var Jag.. ja det brakade ibland. Det visade sig som explosiva utbrott helt utan förvarning.

Men jag fortsatte vara den bästa vännen man kan tänka sig. Mitt clownbeteende lugnade sig lite, men istället trädde den snälla duktiga tjejen fram mer tydligt.

Jag var den som alltid ställde upp. Som alltid fanns om nåt var tungt.
Jag satte aldrig mina egna behov före någon annans. Jag menar... jag var ju en vän. Och vänner ställer upp o finns för varandra. Eller hur?
Men hur långt går man som vän egentligen?

Jag var så rädd att mista mina vänner att jag slarvade bort mig själv.
Utan att inse det, gillade jag plötsligt bara den sortens musik som mina vänner gillade. Jag klädde mig i kläder som vännen skulle gillat. Jag hade samma typ av smink. Samma politiska åsikter. Samma ideer om massa saker.
Allt detta utan att jag egentligen fattade det.

Om en vän frågade en sak, så svarade jag automatiskt på det sätt som vännen skulle svarat. Kanske inte samma ordval, men ändå samma svar.
Om jag senare på dagen fick samma fråga av en annan vän, så anpassade jag svaret efter henne istället.
På det sättet är det lätt att bli omtyckt. Det känns som man hittat sin likasinnade.

Det var sån jag var. Återigen: Helt omedvetet.
Det är underligt och faschinerande hur människan kan anpassa sig när man är förvirrad.

Jag tror säkert att det är många som kan känna igen sig i detta. Det är trotts allt den identitets-kris och utveckling man går igenom i tonåren. Man söker efter insikter, och är det nån/något man gillar, så beaktar man den personens resonemang, åsikter osv. (Hur många har inte sett "den där populära tjejen" som har såååå snygga jeans... och som genast verkligen ha likadana, för de passar ju så bra på henne!).

Men att gå steget längre. Att anpassa sig helt och fullt till omgivningen. Och att inte hitta sig själv (som man iallafall bör gööra till en viss del i tonåren) hur mycket man än omger sig med olika människor och försöker hitta nåt man känner är rätt.
Där hamnade jag.

Tillsammans med detta fanns ju såklart "Duktighets-syndromet". Snäll, fin flicka med bra betyg. Sportar, umgås med vänner, sköter läxor, lagar mat, rastar hunden, bäddar sängen, är proper, festar mindre än lagom, behåller oskulden länge, strular inte med killar... Ja... Duktig, präktig, smart flicka helt enkelt.
Inga problem med henne inte!

Jag behövde bekräftelse på att jag var en bra vän. Det fanns inte i min acceptans att någon skulle tycka illa om mig. Såklart var det dom som gjorde det, men jag vägrade låta dem behålla den uppfattningen om mig. Jag var alltid vänlig mot dom, och jag vägrade tro ont om nån människa. Elaka ord kastade jag bort. Kom med nån undanflykt för mig själv och gjorde allt för att försäkra mig om att det säkert inte vad mig dom menat.

När jag var 20 visste jag inte vilken färg jag egenligen tyckte om. Vilken musikstil som jag gillade.
Automatiskt svarade jag på vilken klädstil jag gillade, genom att tänka att "den där personen tycker om den stilen, jag gillar ju henne massor". Och så bara för att jag gillade någons personlighet, så gillade jag hennes klädstil.
Istället för att köpa kläder jag själv gillade (fast det visste jag ju inte vad det var då) så gick jag in på HM med kompisens tanke och tyck-sätt istället.

När jag bodde på behandlingshemmet uppdagades mitt beteende. Jag insåg det själv. Jag vet att jag tänkte: Men vem är JAG? Vad tycker JAG om?

Jag fick börja från start. Jag tittade mig omkring, såg massor med färger... och försökte klura ut vilken färg JAG verkligen gillade.
Det kan tyckas va en lätt fråga, men det var jättesvårt! Hela tiden flög tankarna till vänners favoriter, kändisar som passade i vissa färger, osv. Jag fick avbryta mig själv hur många gånger som helst, och att bara klura ut vilken färg jag egentligen gillade, tog en vecka.
Jag vet att detta var det absolut första steget. Det var min första egna rannsakning om vad jag själv verkligen tyckte om.

Men livet är komplicerat. Det räcker såklart inte med att veta vilken färg man gillar, för att man ska hitta sig själv.
Än idag kämpar jag med dessa frågorna.
Musik har jag riktigt svårt för. Det enda jag verkligen vet är att jag INTE gillar techno. Jag har ett hum om vad jag nog föredrar, men jag är långt ifrån säker.

Jag har skapat mitt liv genom att anpassa mig för andra. För att bli accepterad, omtyckt, älskad.
Min förmåga att känna empati för människor är jag övertygad spelar roll. Annars skulle jag inte göra allt detta för andras skull.
Skapa ett liv för andras skull... Alltid ta mig själv i andra hand..eller tredje, fjärde, femte, sjuhundraåttonde...

Tillslut rasar det. Rejält. Och det är hemskt att inse att man aldrig levt för sig själv. Aldrig gjort nåt man verkligen tyckt om...för sig själv.
Jakten på bekräftelse...den som gick över styr och lämnade mig, Mezza, där längs dikeskanten som en ofullständig kropp.

Nu är jag 30. Jag försöker skapa det jag skulle gjort de 25 första åren. Men det är svårt. Man kan inte klämma in 25 års livserfarenhet på 5 år.
Men det går att hitta sig själv. Hitta det man aldrig nånsin funnit.
Nu är jag på väg. Äntligen.

Gör inte som jag. Stanna upp i stressen och fundera på vad ni egentligen tycker om nåt. Se på era första plötsliga krav med kritiska ögon och fundera på om det verkligen stämmer.
Och har ni redan tappat bort er själva: Det är inte livets undergång. Så länge ni har insikt kan man förändra!

Och snälla: Känn inte skuld eller skam för att ni har känslan av att vara falska, spela dubbelspel osv. Jag tror fortfarande det bästa om de flesta människor, och tror inte att ni menat göra det av ondo. Det är okej att anpassa sig i olika situationer. Det är okej att vara snäll, ställa upp osv. Det som inte är okej är att stå ut med skit, kränkning osv. Tänk på er själva emellanåt. Jante-lagen är ingen bra uppfinning för oss som tar oss själva i sista hand för jämnan.

2 kommentarer:

  1. Oj... vad.. konstigt att läsa. Det kunde varit jag.

    SvaraRadera
  2. Mm det kunde varit mig med. Jag försöker nu 40+ att försöka hitta vad JAG gillar, vem JAG är. Att stå för det. Det är inte lätt. Inte lätt att verkligen träda fram och stå för den jag ÄR.

    SvaraRadera

Skriv en kommentar! Jag blir så himla glad då! Tack!!!