Funderingar..

När jag sitter o virkar sitter jag o funderar samtidigt. Det blir alltså rätt mycket funderande eftersom jag virkar mycket...
Efter Ninjas kommentar (se förra inlägget) går funderingarna mot vad man minns. Hur man minns saker, händelser, känslor osv. Vad man minns och inte minns. Varför man minns osv.

Jag vet att jag under större delen av mitt liv glömt massor av saker. Både viktiga och mindre viktiga.
Jag vet varför jag inte minns saker andra minns. Logiken har förklarat det för mig.
Åren mellan 2000 och 2010 har i stort sett samma förklaring.
Jag mådde dåligt. Mitt minne stördes av konstant ångest, depressioner, svåra impulser osv. Hela jag var nog egentligen inställd i "överlevnads-läge". Då minns man inte allt man borde, man är så fullt koncentrerad på att bara överleva.
Men det finns en annan anledning. Och den anledningen spelar roll i nästan helaa mitt liv.
Jag har så svårt att minnas saker från barndom, ton-år osv. Skolan, händelser vid den tiden...
Vissa saker minns jag ju, men bara det som lämnade starkast avtryck.
Jag vet idag varför, och jag har fått hjälp.
ADHD.
Förvirrad av antingen koncentrationsbrist eller extrem koncentration som stängde ute allt annat. Ömsom ena, ömsom andra.
Innan jag hade Concerta kunde jag inte föreställa mig att det faktiskt va annat än bara ren "slö-het o kasst minne". Idag vet jag att det inte va så. Jag har faktiskt riktigt bra minne, men det e nåt jag inte fått uppleva förrän efter 30 års ålder.

Jag kan minnas saker om jag får lite hjälp. Påminnas av nåt...nåt som triggar igång minnena liksom.
Då dundrar minnena in i medvetandet som mass-bomber. Det e oftast kul. Om det e roliga minnen såklart. Eller varma, kärleksfulla minnen...

Vissa saker gör att jag minns lättare. Kan jag förknippa en händelse med en doft, ljus, stämning, ljud osv, då minns jag det mycket lättare.

Länge skuldbelade jag mig själv för att inte minnas. Som att jag inte tyckte vänner, händelser osv va tillräckligt viktiga att minnas.
Nu vet jag att jag hade fel. Jag vet att jag verkligen ville minnas många fina stunder, men det va för mkt annat som hände och jag kunde inte få plats med allt i skallen samtidigt.

När vänner säger/skriver/påminner mig på nåt sätt om nåt vi varit med om men som jag inte minns... så blir jag varm, glad. Det finns ju en månniska där ute som minns det jag inte minns, och som kan hjälpa mig få tillbaka det minnet.
Tänk om jag inte blivit påminnd om alla dessa minnen. Då hade jag aldrig fått chansen att minnas det jag faktiskt varit med om.