ÄNTLIGEN!!! :D (långt inlägg, hoppas ni orkar..)

Ja, äntligen...
Träffade nämligen min nya Dr Psyk idag.
Förra Dr Psyk, som va fast anstäld och specialist på bla ADHD sa upp sig med omedelbar verkan 2 dagar innan jag skulle träffa honom... (nån jobbkonflikt anar jag). Det va i ...februari om jag inte minns fel.
Sen dess har jag träffat psyk-läkare, men det har varit allmänpsyk-läkare som jourat bara.
Men nu äntligen...

Det gick minst sagt BRA.
Inget stress, lugnt och bra.
Men framför allt var han kunnig på bla personlighetsstörningar och Uppmärksamhetsstörningar (specialist).
Efter halva tiden fick jag veta att han jobbat heltid på behandlingshem med bla borderline-personer.

Först började han med att korrigera min läkemedelslista. Dvs radera alla gamla mediciner som jag inte längre tar...
Sen säger han:
-Tycker du att du uppfyller en Bordelinediagnos?
-Nej. Det har jag inte gjort på länge...
-Vad jag läser av din journal, så tycker inte jag heller det. Jag vill avskriva den.
-Ja Tack!

Sen snackar vi lite om min tid på behandlingshemmet, hur jag tyckte jag blev hjälpt där, hur jag utvecklats sen jag hamnade där men även hur jag fortsatt utvecklas efter.
Han sa rakt ut att han tyckte det va jätteintressant hur terapier och annan hjälp inkl beh.hemmet hjälpte mig. Och det märktes. Att han var intresserad asså.. på riktigt.
I slutet av detta sa han att han jobbat på ett..
Sen öppnade han DSM IV (diagnosboken bla läkare har för psykiska och neuropsykiatriska diagnoser) och ville att jag skulle säga ja eller nej på de olika kriterierna för Emetionellt Instabil Personlighetsstörning (även kallat Borderline).
Han babblade upp dom och jag sa nej på... alla. Vissa ett mer kraftfullt, andra vagt. Beskrev även hur det hade varit jämfört med nu.
Jag har tex aldrig varit promiskuös, vilket kan va ett destruktivt beteende, så det va ju lixom nej både innan och nu.

-Ok, jag skriver definitivt av den diagnosen.

Sen snackade vi även om hur dömande diagnosen ofta är och vilka föreställningar olika vårdpersonal har om den. Han sa att många läkare inte alls tycker man ens kan skriva av en personlighetsstörning. Har man fått diagnosen, har man den alltid... Och av både hans erfarenhet och yrkeskunskap vet han att så är inte fallet. Kändes som en total seger att han sa så!!!
HJÄLP vad många jag diskuterat just detta med! Och även så många som haft helt olika åsikter om det. Vissa: Ja den har man alltid. Andra: Det är inte permanent.
Han undrade även om jag upplevt att diagnosen blivit som en "stämpel".
..oh ja...
Förklarade att jag hur många ggr som helst tydligt märkt att läkare, sköterskor, mentalskötare och en massa annan vårdpersonal, haft rejäla förutfattade meningar.
Som att jag garanterat är:
...extremt manupilativ...
...gör allt för att få det jag vill...
...inte går att lita på när det gäller vare sig förtroende eller särskilda läkemedel...
...utnyttjar både den ena och den andra och självklart den tredje och hela samhället oxå för den delen...

Ja, jag har känt av stämpeln... Och visst, jag har varit sån. Jag har varit grymt sjuk och med svår personlighetsstörning. Men det var Då.
Så förbannat extremt hårt jag slitit för att komma ifrån det beteendet... på alla plan.. Så jävla mycket (bokstavligen) blod, svett och tårar. Så lång tid... och så mycket annat som gått förlorat i den tiden...
Att ha fått den stämpeln för att jag fick en diagnos för en herrans massa år sen (första ggn 11 år sen) är INTE rättvist. Inte efter allt jag slitit.. Nej tack.
Det kändes så j-a bra att han sa det, att han visste hur man blir dömd, hur man behandlas även när diagnosen inte alls stämmer med verkligheten.
Och det va så j-a skönt att han aktivt tog bort den, skriver i permanenta journalanteckningar att den inte på något sätt är aktuell.

Missförstå mig inte... Jag har inget emot 1000 olika diagnoser på samma gång... men de ska vara korrekta. Aktuella.
Då, när jag hade borderline var den korrekt, men idag har den blivit en orätt last som gett orätt värdering av mig som utvecklande människa.
Då, vid den tiden, var diagnosen förmodligen nödvändig på fler sätt än på pappret. För att få den anpassade hjälpen, stödet, och kunna kartlägga mina brister, svårigheter osv. För att kunna jobba med något som inte var abstrakt utan veta istället. Även att veta... att jag inte va dum i huvudet, ensam i det osv. Att det fanns kartlagt och det fanns hjälp. Även om allt är individuellt så finns det massa likheter och det är ofta beskrivet.

... ja härnäst i läkarsamtalet då...
Diagnosen ADHD?

Jag ville ju få ett fastställande av en ev ADHD-diagnos. Dels för att ha det säkerställt så att medicinering och recept inte ska strula när nästa oväntade händelse sker... Skriver när inte om...
Oväntad händelse... som gör att jag inte har samma läkare längre. Oväntad på oväntat sätt... har ju hänt ett antal ggr. Men även för att när jag väl får ett + på graviditets-stickan, så kommer jag sluta med Concerta ju. Först efter jag slutat amma kommer jag börja igen, och då behöver jag veta att jag får det. Att det är 100% säkert.

Han hade kollat journalen, mesta av den iallafall, och frågade lite extra oxå.
Eftersom mkt av diagnos-sättningen beror på barndomsbeteende... har det varit klurigt, eftersom jag inte minns min nästan alls.
Han frågade från när ungefär jag minns, och det började väl lite i högstadiet. Undantag finns såklart... men det är mer "punkt-minnen" som jag uttryckte det och punktminnen är inget man använder i utredningen direkt.
Berättade hur skolan varit, med läxor, lektioner osv. Har ju aldrig haft svårt att lära... vilket varit en av anledningarna att utredningen varit tveksam.
Hade inte problem att koncentrera mig om något intresserade mig... såvida klassen va hyfsad lugn.
Snabb inlärning. Bra betyg i både högstadie (nja, JAG tyckte de va medelmåtta 3,8 i snitt men läkaren tyckte det va bra..hmm) och gymnasiet. Gymnasiet gick bättre eftersom jag valde det jag hade intresse av...  Han frågade hur betygen va i kärnämnena dvs inte intressevalda och de va ju bra där med.
Läxorna gjordes i princip alltid... även om det oftast va i absolut sista minuten (på bussen till skolan eller i korridoren utanför klassrummet).
Däremot vet jag inte hur många ggr jag glömt skåpnycklar, busskort, böcker eller vadsomhelst... som jag förlagt nånstans..
Antar att jag va rätt vimsig med mycket utom just själva inlärningen av ämnena.

Snackade om hur jag upplever att allt är nu när jag haft Concerta ett tag. Hur vimsigheten, minnet, förmågan att hålla en röd tråd i samtal är... men även hur min inre rastlöshet ter sig.
STOR skillnad.. i allt.

Snackade om biverkningar som kan komma.. typ hjärtklappning, sömnproblem osv. Men nä, det e inget sånt. Visst, har väl en lite snabbare puls, men den har varit så längre än Concertan och beror en hel del på konstant smärta. Sömnen har ju tvärtom blivit bättre, så det e ju ok.
Sen gjorde han samma sak som med kriterierna för borderline. Läste ADHD-kriterierna ur DSM IV och jag fick svara.

Till slut:
-Ja, du har definitivt en uppmärksamhetsstörning och den behöver dessutom behandlas för att underlätta. Du har däremot inte en klassisk ADHD, och det beror mycket på att du kompenserat svårigheterna med intellekt. Jag ska kolla mer på QB-testen och sen bestämmer jag om jag sätter diagnosen ADHD eller Uppmärksamhetsstörning UNS. Båda har samma behandling, dvs Concerta för din del, så det är inget som kommer ändras om jag väler den ena eller den andra.

(QB-test = ett datortest som mäter uppmärksamheten, rektionstid och koncentrationsförmågan på ett mätbart sätt. Uppmärksamhetsstörning UNS = Utan Närmare Specifikation, dvs det finns klara likheter men antalet kriterier som uppfylls är för få eller sprider sig bland flera olika uppmärksamhetsstörningar)

Sen avslutade han med kommentaren:
-Du är verkligen en sån människa som man vill ta med till läkarskolan som ett levande bevis på att man KAN komma ifrån en personlighetsstörning. Ett bevis på att inget är för evigt. En sån som skulle kunna bekräfta personlig utveckling i den grad som många av dagens läkare inte tror är möjlig.
Vi ses efter semestern, jag lägger in en tid i september och är det nåt innan dess så är det bara att ringa.

*********************************************************

:D
Tack och hej, leverpastej