Utmaningen från Cattis!

För några dagar sen fick jag en kommentar här om att jag blivit utmanad!
Nu e det dags att ta itu med den hehe

UTMANINGEN <---

Så... ja vad är det egentligen som driver mig till att skriva? Blogga?
Det är en tankeställare verkligen...

Cattis skriver sina funderingar och har så rätt i massor såklart.

" Jag kommer inte undan med ”jag bloggar bara för min egen skull!”, även om jag skulle tycka det var en cool inställning. Då hade jag nämligen gett fan i att pinga och ranka mej på bloggportalerna och Lösenordsskyddat hela bloggen, right?"


Det började med dagböcker.
Jag har kvar i princip alla, och den första som jag sparat är dryga 20 år gammal (!).
Jag har alltid tyckt om att uttrycka mig i ord. Det är ett sätt för mig att verkligen få fram det jag vill. Med dagböckerna på den tiden, var det naturligtvis bara jag som läste dom (även om jag vet att syskon med jämna mellanrum tjuvläste och det gjorde mig as-förbannad varenda gång haha).
Det va om killar, ilska, lycka, flytter, skola osv. Vardagssaker för ett barn.

När datorerna började ingå i skolan skrev jag där. Men det var fortfarande inte på nätet. Jag skrev på datorn och skrev sen ut det eller sparade på diskett för att kunna skriva ut det senare. Även en hel del av de papprena finns sparade.
Det växlade lite hur som helst fram o tillbaka med datorskrivna dagboksanteckningar och vanliga dagböcker. Jag har ett behov av att skriva av mig saker och tar vad jag hver i stunden som jag kan klottra ner det på.
Alltså en massa vanliga lösa handskrivna papper oxå... (även en massa såna sparade, även om det är många som kommit bort i flyttar etc).

Min första "dagbok" som inte var lika privat o bara för mig, blev till genom engelskalektionerna på gymnasiet.
Antar att det var inträdet för en ny era om mitt skrivande.
Vi hade nämligen en uppgift i engelskan där vi skulle skriva några meningar i ett block om dagen varje dag. På engelska såklart... För att träna språket helt enkelt.
Det blev att jag skrev och skrev... och skrev.
Betydligt mer än alla andra i klassen.
Jag utnyttjade tillfället att skriva av mig. Inte bara  "I did this today, now I´m tired and have to sleep".
Engelskaläraren läste och rättade stav och gramatik-fel.

Det var inga direkta hemligheter jag skrev, men det var ändock ett visst sätt att få ur sig saker.
Blev att jag skrev i den boken lite hursomhelst och varsomhelst. Kunde va på nån rast, på bussen, hemma osv. (Japp, även denna e sparad nånstans)

Sen kom student, flytt, jobb, praktik, ätstörningar och mer o mer vanligare med internet.
Skrev en del på ett forum som hette The Blue Sight som va nåt stödgrejs för de som hade jobbiga erfarenheter, ångest o allmänt kasst måeende (tror knappast det finns kvar, det va ju evigheter sen) och skaffade mig ett IT-namn "Natha"

Det blev sen en massa olika forum. Bla ett där jag fick kontakt med en anorektisk kille. ProAna hade inte kommit riktigt då, men letar man efter likar.. så hittar man ju.
Det va SKÖNT att skriva av sig saker, berätta saker osv till en helt främmande människa.
Tyvärr var det allt annat än hälsosamt. Vi utbytte ideer och kunskap om en himla massa destruktiva saker.
Jag träffade killen ett par gånger, inte som dejt eller så, bara vänner.
Ärligt talat vet jag inte om han lever idag...

Mer i nästa avsnitt om Utmaningen!