Dag 9

Jag är kristen.
Troende kristen.

Jag är född in i Frälsningsarmén. Mamma och pappa är födda in i Frälsningsarmén.
Jag är döpt både i kyrkan och barninvigd i Frälsis.
Som barn var jag ungdomssoldat. Nu är jag frälsningssoldat. Det är så det kallas när man tar ett aktivt beslut att vara troende, leva som troende osv inom Frälsningsarmen.
Jag konfirmerades inom Frälsningsarmén.
Jag har jobbat inom Frälsningsarmén (dock inte med att förmedla min tro till andra, men inom Frälsningsarméns verkasmheter med ungdomar, inom skola och handikappomsorg).

Jag må vara troende, men jag är inte aktiv och har inte varit det sen tidiga tonåren.
Om jag skulle leva som en Frälsningssoldat, skulle jag få ändra på en himla massa.
Jag röker, dricker alkohol, har sex innan äktenskap, lever med en man trots att vi inte är gifta, går inte på möten, engagerar mig inte i deras verksamhet, sprider inte det kristna budskapet osv.

Men jag tror.

Min sambo fick en katolsk uppväxt. Men nångång för 10-15 år sen hände saker i hans och hans familjs liv som gjorde att han tappade sin tro. Han tror inte alls nu.
Vi har ofta intressanta och djupgående diskussioner om bibeln.
Han har läst den från pärm till pärm ett antal gånger.
Jag har läst den på det sättet nån gång, men annars e det bara vissa stycken.

Vi diskuterar forskning VS bibeln.
Jag tror på dess innehåll, men inte ordagrant.
Jag tror på liknelser, situationer. Jag tror på min tolkning av bibeln.

Jag är övertygad om att världen inte skapades på 6 dagar. Det vet man ju enligt all forskning som gjorts.
Men jag tror att var dag som beskrivs i skapelseberättelsen representerar en era. En lång tid.
Inte att en dag är en miljon år och även nästa är en miljon år. Nej, var dag är en tidsålder, en era när just något skedde med världen.

Forskningen om hur jorden utvecklats. Den visar att saker skett i viss ordning.
Det är samma ordning som beskrivs i bibeln.
Och den ordningen som står i bibeln har funnits bra mycket längre än forskningen.

Allt handlar om att tolka den rätt.

Det känns bra för mig att tro att det finns en högre makt.
Jag ber extremt sällan, men det händer.
Men bara vetskapen ger mig lite trygghet.

Jag är nog inte en människa man kan se är troende. Jag visar det inte, jag predikar inte alls om min tro.
Min tro är min. Jag har den för mig själv.
Jag är öppn, nyfiken osv för nya teorier om det, och ibland tar jag dom till mig.
För mig är tron mest en känsla att det finns någon/något mer.
Jag har ett synsätt att människor vill väl. Att människor inte medvetet vill vara onda.
Det hjälper mig.