Sån e jag

Man får alltid en viss uppfattning på hur en människa åär när man läser och följer en blogg.
Jag får ibland nån liten bild på hur nån ser ut rent fysiskt, men bara på ett ungefär.
Däremot får jag ofta en känsla, en tanke om hur en viss person är i verkligheten i sitt sätt.
Men jag vet ju... detta stämmer sällan.

För ofta är det de innersta eller nästinnersta tankarna som hamnar i en blogg. Inte det man säger till kompisar, till familj, nära o kära.

Så jag tänkte berätta lite för er hur jag är... utåt sett. Hur folk får se mig.

Jag är trevlig. Inte påträngande, nej absolut inte! Men jag är inte tyst heller.
Jag har nånstans nångång vant in ett beteende som länge var omedvetet, men som jag numera vet mycket om eftersom jag är så självanalyserande.
Blir jag presenterad för en människa, hälsar jag världsvant tillbaka. Jag börjar dock inte några riktiga samtal förrän jag fått ett hum om personen.
Kallpratar kan jag göra en del, men oftast är jag nog lite väl försiktig ett tag.
Dock är jag inte den som tycker om att pinas i tystnad. Jag kan lätt va den som startar ett kall-prat för att känna av situationen och människan utan att tränga mig på.

Jag tycker inte om att lägga mig i andras samtal, utan står hellre tyst men intresserad (om jag är "inbjuden" i konversationen).
Jag vill för allt i världen INTE ta över och dominera en diskussion som inte är min.

Jag har i mina sjukdomsår haft en hel del "Jag ...blablabla...jag..jag..jag.." och lärt mig att folk inte alltid vill höra på om mig hela tiden.
Därför visar jag hellre intresse för andra. Även om det ju är lättare om man kan relatera till sig själv...

Utseendemässigt.. Ja, jag har aldrig utmanande kläder. Jag har sällan bh, utan nästan alltid sport-top istället (efter min bröstreducering formades tyvärr boobsen så jag har svårt med bh).
Jag går sällan ut i linnen, men ofta med nån form av top som döljer mina största ärr på högra överarmen.
Jeans e jag inte dunderförtjust i, utan har hellre lösare byxor. Tex LOGG-byxor från HM eller svarta vanliga byxor.
Håret e jämt uppsatt och jag är sällan sminkad (pga värme o svettningar av mediciner).
Till ICA har jag inga problem att knata ner i mjukisbyxor och hoodie.

Jag pratar skånska, men inte malmöitiska, utan mer norra skåne/södra småland, fast med bättre artikulation.
Jag har oftast linser, men nu e mina ögon gnälliga på dom, så jag har mina (faktiskt rätt så snygga) glasögon och passar även i dom.

Jag älskar högklackat, men använder det aldrig. Pga att jag får mer ont i kroppen...

Jag är 1,70 lång och har en vikt som gör mig kvinnlig men inte tjock eller mullig. Inte heller smal (borde dock gå ner lite pga fibromyalgin, men jag tar det...snart. Orka lixom. Jag har det rätt ok ändå ju)
Blond.
Blåa rätt stora ögon med långa fransar.
Innan färjade jag ögonbrunen jämt, eftersom jag har så bleka att de knappt syns, men jag skiter i det nu.

Jag haltar rätt ofta... av smärta.

Jag ger nog ett ganska allmänt intryck... men det är oxå vad jag vill. Jag är trött på att va speciell på utseende-sidan. Jag har mina ärrade armar och ben, jag har varit anorektisk, jag har haft boobs i Pamela Andersson-stil (men inte längre tack o lov), jag vill bara va vanlig nu. För jag är ändå en 30-årig kvinna med sambo, katt och en enorm kamp BAKOM mig (ok då, lite framför mig med).

Jag är nästan aldrig ute på krogen o sånt. Jag är sällan med vänner. Men jag är inte okompetent i sociala umgängen heller.

Jag tror att folk gillar mig rätt bra faktiskt. Jag tror folk tycker jag kan mycket om mycket. Att jag är en man kan prata med.

Dock... tror jag ändå att folk kan se lite av min rastlöshet, min oförmåga till längre konversationer pga att jag inte kan koncentrera mig.
Och... det e ju faktiskt helt rätt. Det stämmer ju.

Hur stämmer denna beskrivning av mig själv nu när ni får läsa det? Är det såhär ni föreställt mig eller hur hade ni tänkt???