Insikt?

Jag har en kristen uppfostran. Som barn kändes det enkelt att tro på Gud, men som allt, så blev även det mer komplicerat ju äldre jag blev och ju mer jag började fundera.
Jag är ännu troende kristen, men på ett mer nyanserat och tolkningsfrågande sätt. Det är dock bara en liten del av mig, inte alls avgörande på något sätt, men det finns lite i bakhuvudet och dyker upp då och då, även om det är sällan numera.

Hursomhelst så vet jag att jag fick en liten historia berättad för mig. Kanske står den i bibeln, kanske inte. Mer koll än så har jag nämligen inte.
Men historian har en mening. En tanke som man kan filosofera vidare på.

Här är historian:

Gud och jag tog en promenad i öknen.
Vi kom fram till två par fotavtryck i sanden. De vandrade långt och vi följde dem.
Gud sa att det var våra avtryck vi lämnat när vi vandrat genom livet.

När vi följt spåren ett tag, slutar ena paret fotavtryck.
Istället är det ensamma spår som syns nu.

Jag sa till Gud:
"Jag minns denna tiden! Det var en svår och jobbig period i mitt liv. Hur kunde du lämna mig ensam just då! Just när jag behövde dig som mest!??"

Gud svarade till mig:
Jag vet att det var svårt den tiden, men jag lämnade dig inte. Istället bar jag dig och därför finns bara mina avtrycki sanden"

Jag ser det ganska självklart att man kan fundera kring detta på flera sätt.
Vem kan vara Gud i storyn?
Vem är det för mig?

För mig skulle ordet Gud kunna bytas ut mot mkt.
Mamma/pappa
Min senaste terapeut
Slutenvården på psyk
Bahandlingshemmet
Min sambo
Mina käraste vänner
Syskonen
osv osv osv...

Man kan verkligen känna sig hur ensam som helst när det är svårt. I just den stunden, den tiden, är det svårt att se det... men när iallafall jag fått distans till saker och händelser, när jag kan se hur det utvecklat sig, vad eller vem som bokstavligen eller bildligt hållt mig i liv...
När jag ser tillbaka på perioder av ångest, tårar, dödslängtan osv... så kan jag även se de som fanns med mig.
De som orkade när inte jag orkade.
De som tog beslut som jag inte kunde ta, eftersom jag inte ens kunde se dem.
De som stöttade mig så ATT jag orkade kämpa vidare.

Men som sagt... sjukdomstiden var otroligt ensam. Hur kan någon möjligen på riktigt FÖRSTÅ den smärtan som jag inte ens kunde beskriva med ord, handlingar eller tårar?
Ändå... så när jag ser tillbaka, nu flera år senare... så ser jag det så tydligt.
Jag ser min omgivnings kamp för min skull.

Jag ser nu, vad jag inte kunde se då...