Ojdå?

Kom på att jag inte bloggade alls igår... Inte ofta det sker.
Igår va iallafall jobbigt. Jag och älsklingen tog mig i kragen och hälsade på närbodda vänner. Jag isolerar mig när jag mår skit och behövde släpas iväg. 2 timmar trevligheter. Sen va jag kanonslut. Jaja, I made it ;)

Kom hem och såg på film. Bröllopsfotografen.
Sen vart det prat om mående och handling och känslor med älsklingen. Tårar rann, och jag hatade mig själv.
Jag har behovet av att göra nytta, att känna att jag gör nåt bra. Det där med att samhället säger att man ska tex antingen plugga eller jobba för att falla i normen "normal"... jag finns inte där, jag gör inte det man ska, borde etc. Det känns tungt. Vad fan e det för fel på mig som inte klarar det?
Men vi diskuterade, pratade... det är samhellets press som får mig att må kasst (bl a). Kraven och stressen på att man borde göra nåt, annars är man inte normal. Jag känner mig utanför. Jag känner mig absolut inte delaktig i nåt... och jag hatar att jag inte heller har energi eller ork att skapa ett tillfälle där det faktiskt kan funka.
Kommer det alltid va såhär?
Aldrig känna sog vanlig? Visst, alla är onormala osv... men de absolut flesta gör åtminstånde en vanlig sak! Antingen har man jobb... eller så pluggar man... eller så har man villa, volvo eller barn...
Hatar att jag inte ens har en vanlig sak som gör mig iallafall lite normal.
Jag har behovet, men jag har inte energin eller orken.

Äh, jag svamlar... ska sova ett tag till nu. Trött som attan, ont osv... sover föresten bättre igen men det känns som att det aldrig blir tillräckligt.