Kaos

Morronen har varit fylld med tårar tyvärr... Länge sen jag kände att allt var så hopplöst.
Var på psyk och träffade både läkare o psykolog ang den eventuella ADHD:n.
De hade fått papprena de beställt från förra utredningen och sa att de enbart höll med om att jag INTE har en sån diagnos.
Detta baserades på vad mamma o pappa sagt om mig när jag var liten.

Eftersom jag inte har mkt mminnen från när jag var barn, så bad jag att de skulle berätta vad ssom stod där... coh då kom det fram.
Mina föräldrar har sagt att jag alltid haft ett bra socialt liv i skolan, har varit kreativ och inte haft problem med läxor. Jag har inte heller varit glömsk när jag lagt saker på ställen osv.
Vad mina föräldrar inte vet, är att jag hela tiden var utstött, utfrusen och jagade efter bekräftelse som jag aldrig fick från mina vänner. De vet inte hur många ggr jag alltid förla saker, nycklar, busskort, etc eftersom när man kommit upp i den åldern att man ska ha koll på detta, hade de flyttat till Stockholm och jag hade bott hemifrån ett bra tag i min egen lägenhet i skåne.
De vet inte heller att jag ofta glömde att vi hade läxor, som jag alltid gjorde på bussen på väg till skolan...

Hur som helst....
Man ska ha visat vissa saker innan 7 års ålder för att få diagnosen... det gjorde jag tydligen inte heller.
Dock var det inte detta jag blev mest lessen för.

Mitt liv, min vardag, går i kampens spår hela tiden. Min överaktiva skalle bränner ut mig gång på gång eftersom jag tar in så mkt, blir så förvirrad osv. För att minska förvirringen måste jag ha koll. Bra koll. Men det är extremt energikrävande. Därför lyckas jag bara hålla mig över ytan ett kort tag innan skallen är så slutkörd att jag rasar.
Och då rasar jag ihop i en hög. Jag orkar ingenting, jag vill inte gå ur sängen, jag blir skitdeprimerad och fattar inte varför jag fortsätter leva.
När jag varit där i skiten ett tag, när jag inte gått ur sängen på ett tag, så kommer energin tillbaka igen. Jag har "vilat upp mig" lite och jag blir rastlös och behöver göra nåt. I takt med detta kommer snurret i skallen tillbaka och jag är åter igen på ruta ett... och så fortsätter karusellen.

Så har det varit de senaste 13 åren... Det är bra en period, men sen rasar det av psykisk utmattning...

Just detta var den största anleednningen till att man började misstänka ADHD. Det var en specialistläkare på en ADHD-enhet som sa detta dessutom.

På förra utredningen ingick detatt man fick testa läkemedel (Ritalin) och se hur bra man kunde genomföra tester med eller utan ADHD-medicin i kroppen. Skillnaden var STOR. Resultaten var extremt tydliga.
Men... ja, utan symtom i barndomen får de inte sätta diagnosen, och utan diagnnosen.... ingen medicin.

Oj, snurrar in lite nu... tillbax till varför jag blev så vansinnigt lessen...
Det här kaoset... som jag haft i minst 13 år, går inte att stoppa. Jag har gått igenom extremt många mediciner, en massa olika terapier osv... men det finns kvar.
Kaoset som faktiskt blev lite lugnare av den där ynka Ritalin-tabletten på förra utredningen...

Jag frågade dom vad man kunde göra... hur jag ska få ett slut på detta snurrande, dessa svackor...
Inget svar... Då brast det.
Då kom tårarna, då kom meningslösheten med livet.
Jag har kämpat så länge, försökt stå ut, försökt försökt försökt... men det finns inget att göra.
Vad är då meningen med att fortsätta leva? Om det ändå bara ska vara såhär? Det finns inget bra i att ha en speedad hjärna, och det finns inget bra med neråtperioderna (mina symtom kan ej jämföras med bipoläritet/manodepressivitet heller).
Alltså... det finns inget bra alls.
Jag lever för andra. För att andra inte ska bli sårade eller lessna. Jag har slutat vara destruktiv av samma anledning.
I hur många år som helst har jag levt, skrattat, funnits, hjälpt... men bara för andra. För att NI inte ska bli lessna o besvikna, sårade.
Men aldrig för min egen skull. Jag har inte den förmågan.
Finns den förmågan? Att leva för sig själv? Att må bra för sig själv? Att känna sig bra, tillfreds?
Jag vet inte för jag har bara kännt detta när jag vet att det varit nåt som gjort en annan människa glad. Ja, jag har varit glad genom andra. Inte FÖR andras SKULL... nej, men glad att jag kunnat se andra glada, så de inte behöver oroa sig för mig.

Alltid andra andra andra...

Nej, jag mådde skit efter mötet. Jag ville ge upp, jag grät för att jag inte har möjligheten att ge upp... för det sårar ju ANDRA.

Men detta är fan inte ett liv.

Nu har jag gråtit med älsklingen, sovit ett tag och har skallabank. Städat lite o ska nu se på film...
Familjen kommer imorrn för att fira min födelsedag, och återigen ska jag vara där...för andra.