Hemma igen.. (långt inlägg)

3 dagars extrem turbulens på alla plan... Säger bara suck för psykiatrin.

Åkte till lokala psyk i onsdags. Hade en tid hos en läkare som skulle göra en bedömning om jag behövde läggas in.
Jag bor mellan två möjliga ställen man kan läggas in på. Dock kan jag inte läggas in på det ena stället eftersom det är extremt traumatiskt för mig där. Hela den orten är bara kaos för mig, och ett av de mest kaotiska ställen där är just psyket. Orten för mig innebär våldtäkt, droger, psykisk misshandel, pedofili + människor som jag verkligen inte ska ha i mitt liv. Dessutom har min sambo jobbat på just det psyket... och jag vet allt och inget om personal där.. och de om mig pga knasiga relationer (inte enbart via min sambo, många andra människor oxå).
Jag åker inte till den där orten av den enkla anledningen att jag inte ska utsätta mig för såna minnen och risker. Jag lämnade det livet för flera år sen.

Hursomhelst... Läkaren på psyk fick veta allt detta. Hon höll med om att jag inte ska vistas där.
Så hon ringde till det andra stället....
Ingen plats!
Hon kommer ut i väntrummet och meddelar mig detta, och tycker ändå jag ska åka till "ställe nr 1" (traumatiska stället)
Hon frågar om jag går med på detta... (suck!) Jag dröjer med svaret för jag vet att det inte är nåt bra val. Då säger hon:
-Men du... du har ju egentligen inget val. (och i den meningen menar hon att om jag inte åker, då sätter hon LPT så jag ändå måste dit).
Jaha.. ja, jag blir ditkörd. Jag har panik, jag kan inte sitta still på nåt sätt. Jag kommer in på avdelningen, dom kollar igenom mina saker (dator o mobil fick jag såklart INTE ha).
Sen är det läkarsamtal igen.
INGEN BRA TIDPUNKT! Jag sitter och är halvt hysterisk, vill bara dö etc etc... och 95% av de känslorna jag hade då var helt framkallade av situationen och platsen.

Återigen frågar de om jag kommer stanna där. Jag frågar vad som händer om jag säger nej...
-Ja då måste vi vidta åtgärder som gör att du ändå måste vara kvar här (LPT).
Svarade att jag ju inte hade nåt val. Dom lovade dock att jag skulle förflyttas snarast och att jag hade högst prioritet.
Efter det ligger jag och gråter hur länge som helst...

Dom håller på att bygga nåt speciellt fläktsystem där så att man kan få röka om man inte får gå ut... Ingen får gå ut det första dygnet. Men eftersom det inte var klart, och man inte får röka på bakongen, och ingen vill ge mig en jävla tändare... ja. Mina 20 cigg om dagen reducerades till noll.
Hur bra mår man i den situationen när man redan har panik?
*fnys*

Andra dagen kommer, jag får ta 3 st 5 min-utgång med personal för att röka. Paniken är på topp hela dagen och jag fattar inte hur timmarna ändå gick. Kallades in på läkarsamtal igen, fick berätta samma sak igen... fick löfte om förflyttning igen...
och igen händer ingenting.

Tredje dagen (idag) kallas jag till läkarsamtal. 2 timmars sömn har jag fått inatt. Dessutom har jag as-ont av fibron pga alla spänningar och skit-mående.
Läkaren säger att de inte lyckats fixa förflyttning, och det kommer nog inte ske heller. Hon frågar (igen) om jag kan stanna kvar där och jag säger NEJ.
Nej nej nej! Jag stannar INTE kvar mer!
Jag sökte hjälp för att det skulle bli bättre men allt har bara blivit sämre!
Hon sa då att hon inte ville släppa iväg mig om jag fortfarande hade tankar på döden. (dvs LPT-hot igen)
Jag svarade att det har jag absolut, men de har aldrig varit så starka som nu när jag varit där.
Jag sa att det är mindre risk att nåt händer hemma än om jag är kvar på stället som får mig att må än mer helvetiskt.
Efter lite diskussioner hit o dit fick jag komma hem på permis, men hon ville jag skulle komma på måndag. Det gick jag inte med på. Förklarade att jag såklart inte åker tillbax till orten som innebär så mycket skit! Det måste hon ju fatta av allt jag berättat!
-Ja... jo, det är i och för sig sant... svarade hon då (varför kan inte läkare TÄNKA innan dom pratar eller beslutar???).
Resultatet blev att jag slapp ifrån LPT, är hemma på permis och hon ringer på måndag för att skriva ut mig via telefon.

Nu är jag hemma, jag är totalt slut, och jag tänker ALDRIG mer be om hjälp från psyk!
Enbart deras behandling hade kunnat kosta mig livet! Och jag har ju definitivt inte ens kunnat/hunnit andas om det som egentligen var/är mitt problem...

Nu ska jag kolla in till er. Jag äter riskakor och lyssnar på radio... hatar livet men lever och tänker fortsätta göra det.

*Bitter*