Kommentarsvar...

Fick en kommentar... ett svar på en kommentar jag skrivit.
Som handlar om hur i h-e man står ut med att gå upp i vikt (anorexibehandling). Om tips helt enkelt.
Svarade hos henne, men tänkte faktiskt lägga upp svaret även här.
Om fler vill läsa tänkte jag...

Hej
TACK för ditt svar/kommentar.
Tips tips tips.. på att acceptera. Hmm.. ja, det e väl det som e grejen egentligen,... att allt nog handlar om just acceptansen.
Inte bara acceptera att man har mer över revben etc som du skrev... Snarare att acceptera djupare.


Låter kanske flummigt men jag slutade inte må dåligt förrän jag accepterade mig inombords. Jag bytte från det ena självdestruktiva beteendet till det andra (om inte flera samtidigt).
Men när det gäller ätstörningen så.. ja, jag har serieinlägg om min ätstörning (kategori Ätstörningar) och där skrev jag en del om motivationen, tänket, besluten osv som fick mig komma vidare.
Men det tog tid. Även om jag blev bra från anorexi fanns andra ÄS med flera år efter.
Jag har skrivit (i ett sånt blogginlägg) om 2 beslut. Det ena va att bli anorektisk, det andra att bli fri.
Det sistnämnda hjälpte mig att stå ut med bilden av mig själv, vikten som ökade och skelettet som syntes mindre. Men det tog 2½ behandlingsperioder innan jag lessnade så extremt att jag bestämde mig. Och ett ÄS-förstört förhållande...


Vissa saker jag bestämmer mig för ger jag inte upp och det beslutet var ett sånt.

Men måendet fortsatte ju va uselt efter men visade sig på andra sätt.
2½ år på beh.hem för borderlinetjejer minskade det beteendet men ersattes av annat... benzo i mängder (läkarordinerade hästdoser) som ledde till avgiftningsklinik (8 års dagligt användande i höga doser) som sen ledde till "duktiga-mezza-som-jobbar-ihjäl-sig".


Men alla beteenden gav mig iallafall en uppmärksamhet på att inte falla i ännu ett dumt beteende. Vaksamhet på att inte trilla dit på nåt nytt...vadsomhelst.



Jag började i terapi när jag va 17. Idag är jag 31 och har haft terapi hela tiden med undantag på 2 år (tror jag). Det har lärt mig att analysera mig själv och vad jag gör. Periodvis alldeles för mkt...
Men nu jobbar jag med nutiden. Med självkänsla och självförtroende. Med egenvärde. Min vilja, mina behov. Inte andras, inte duktigMezza-saker och inte gamla händelser. Sånt e jag färdig-samtalad om.


Och det här med att prata om mitt eget värde är bra. Om mina prestationskrav, om hur fel de är och hur jag beter mig mot mig.

Skulle jag kräva att nån annan betedde sig så som jag krävde av mig själv? Knappast.
Låter klyschigt men kan man Verkligen Verkligen ta till sig sånt, på riktigt... Då är det omvälvande. Då kommer den där äkta känslan av att duga, tycka om sig, känna sig Värdefull trots bristerna alla har.
En lång väg. Men främst, ja du ville ha tips.. Främst, tipsar jag om en öppenhet, ärlighet i terapin, med vården, med ALLA som vill hjälpa.
Och så självklart... Ett beslut från Dig.
Men det är bara du som kan ta fram det. Ingen kan tvinga dig till det, det behöver va så mkt jävlaranamma i det så det måste va bara Du.
Men de du pratar med kan lyssna.. och de kan fråga och det kan öppna frågor och inställningar i dig som hjälper dig få den jävlar anamma som krävs för ditt beslut.
Och det beslutet hjälper dig orka med förändringen med bla vikten...


Kram