9 december 2010

Svar på kommentar

Minna frågar:
Hej! Har bara en liten fråga. Hur går en inläggning på psyk till? Min läkare vill eller har sagt det två gånger att hon vill att jag ska läggs in. Men jag fattar inte riktigt hur det går till. Vad gör man, vad blir skillnaden lixom? Jag fattar att man blir säkrare, som för dig när du hade dina självskador. Men hjälper de? Knasig fråga kanske och jag tycker bara att det låter läskigt och tänker nog kanske lite för mycket på vad folk i min närhet skulle tycka och tänka. Hur va det för dig? KRAM

Svar:
Inläggning på psyk... Jaq, man kommer dit, pratar med nån ett tag och så blir man visad till sitt rum.
En del frågor blir det såklart. Vad har du svårt med, vad behöver du från dom, hur kan de ev hjälpa dig osv.
De kollar igenom din väska/packning så att du inte har vassa saker med dig. Kollar din medicinlista och tar hand om ev medicin om du har med dig nån (behöver du inte ha, de brukar ha den där. men har du tex preventivmedel o sånt e det bra om du tar med det). Har du tändare brukar de ta den med. Plånbok kan man antingen låsa in hos personalen eller på sitt eget rum. Mobil med kamera brukar de oxå låsa in (sekretess-skäl).
De ska berätta om rutiner som finns. Som medicintider, mattider osv.
de första 24 timmarna får man vanligen inte gå från avdelningen. Efter det får man se om man får gå ut med eller utan personal eller inte alls.

Att det blir säkrare... ja det är väl en möjlighet..men vill man verkligen skada sig så gör man det ändå.
Det som jag tycker är viktigast att komma ihåg, är att en inläggning kan ge dig andra möjligheter.
Du får en chans att slippa kraven som finns runt dig i vardagen. Du slipper anstränga dig för att hålla en mask och vara fungerande i samhället.
Om du blir inlagd, se till att ta vara på den möjligheten. Släpp de kraven du måste ha på utsidan och koncentrera dig enbart på dig själv. Fundera i lugn o ro. Utan avbrott. Tillåt dig vara lessen. Tillåt dig känna alla känslor du annars sällan har tid till.
Be om hjälp om du behöver nåt. Prata och dela med dig dina inre tankar.
Öppna dig själv.
Psyk är ett ställe för detta. Där fr du rasa, falla ihop i kaoset. Där klarar de av dig om du gör det.
Där behöver du inte, eller ska inte klara av den värld du måste klara utanför.
Tillåt dig detta. Och när du fått känna alla känslor, så kan du klättra upp igen.
Tänk det somn en paus i kravet att fungera socialt. En paus för att du ska få lära känna det innersta i dig. Det är tillåtet, du har stödet.
Jag hoppas det funkar bra för dig.

Försök att inte tänka på vad andra tycker. Vet att det är lättare sagt än gjort... Om nån vet på riktigt hur du mår så säg bara att du måste ta iu med det och då blir det att börja med en inläggning. För att orka nå fram till dina känslor.
Mn kan berätta om sånt på ett positivare sätt än det som (tyvärr) många tror om "psyket".
Du behöver ta hand om dig inombords och komma ifrån allt runtom. Troligen är det en allmän-avdelning. Om nån undrar, så kan jag försäkra dig om att det extremt sällan är så som många tror om psyk. Folk springer inte o tjuter i cirklar eller nåt. Det är vanliga människor som har det svårt. Visst, vissa är psykotiska osv, men även om man är det, är det sällan sällan som det motsvarar konstiga idéer om psykiskt sjuka.

Dessutom ÄR det okej att inte berätta för en massa.
Det ÄR okej att be om ett förtroende om du inte vill att nån ska berätta det vidare.
Sjukanmäld, vilar upp dig, får se hur lång tid det tar osv.


Ylva säger:
Pröva att rensa kakorna och starta om datorn. Annars så får du skriva ett mejl till supporten.

Svar:
Nu fattar jag verkligen nada.
Rensa kakorna????

Kram på er!
Idag kommer både gårdagens utmaning och dagens... men bilderna e knas än.

1 kommentar:

  1. Tack underbara du för bra svar.
    Jag tror faktiskt att jag förstår lite bättre nu och jag kanske borde ta chansen, för att kunna bli bra och ta itu med allt inom mig. Men än känner jag mig inte riktigt redo, eller egentligen kanske jag aldrig kommer att bli det men våga ta steget att faktiskt säga okej när hon frågar eller påstår att jag behöver läggas in. Det kändes så långt bort innan, det fanns inte i min värld. Jag har alltid varit en ”liten rar flicka” och mamma, farmor och övriga nära ser mig fortfarande så. Därför är det så svårt, min fasad rasar.
    Stort tack för att du svarade och det tog mig ett steg närmare.

    SvaraRadera

Skriv en kommentar! Jag blir så himla glad då! Tack!!!