Jag har haft en drös bästa vänner genom åren. Många flyttar och nya skolor brukar innebära det.
Jag tänker inte välja bara en, utan jag tänker berätta vad jag haft med mina bästa vänner.
Jag har, så länge jag minns, haft en känsla av att sakna nåt/någon. En ensamhetskänsla.
Jag antar att det är bla den känslan som drar mig till vissa personer.
Ofta är det vänner jag känner har samma känsla, eller som är lite utanför.
Som att två halvor blir en hel.
En vän som gått igenom saker, har en speciell erfarenhet. Helt enkelt en som liknar mig på vissa sätt. Det finns nåt.. hos vissa människor som ger den där extra förtroendekänslan. Förståelsen... den äkta förstålesen.
Empatin, ömheten för andra, en anti-ytlighet.
Människor som tänker på andra i första hand istället för sig själva (vilket verkligen inte alltid är en bra egenskap). En sån som man kan säga: Men du måste tänka på dig själv oxå ju! Och en som säger det tillbaka till mig.
Ömsesidigt.
På lika villkor.
Och på en ungefärligt lik nivå där man själv är i livet.
Men ändå en vän man kan utveckklas med. Inte stampa på samma ställe år in o år ut.
Inte för snabbt, inte för långsamt, bakåt ett steg ibland, men sen framåt 2.
Vare sig jag varit 10 eller 30, har dessa egenskaper funnits hos mina bästa vänner.
Självklart analyserade jag inte sånt när jag va 10... men nu när jag tänker tillbax, så jo, det har nog banne mig varit så då iallafall.
Nu blir det sängen. Trött som attan
Gonatt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriv en kommentar! Jag blir så himla glad då! Tack!!!