Morrn morrn.
Gårdagen va inte så himla kul... Ångesten slog till som attan, och jag begravde mig i sängen större delen av eftermiddagen/kvällen.
Dock inte bara pga av ångesten.
Ryggskottet e för jävligt. Det höll på att bli lite bättre ju, men sen va det den extremt lätta sjukgymnastiken som pajade till det igen.
Inte direkt.. eller jo, jag kände ju LITE direkt efter, men ett par timmar senare... det va då det kom på riktigt igen.
Men det e ingen sjukgymnastik förrän nästa vecka nu, och kanske hinner det bättra på sig tilräckligt då. Men ska nog ge fan i träningscykeln som uppvärmning.. blir gåbandet istället...
Sommaren har bjudit på mindre förutsedda jobbiga tankar o känslor.
Förra sommaren, vid den här tiden, var jag inlagd på avgiftningen på ett ställe som var det vidrighaste (ur hygien-synsätt) jag nånsin sett.
Jag "firade" midsommar med grava alkoholister, knarkare av olika slag, tablettmissbrukare osv.
Istället för att dansa runt midsommarstången i sommarvindarna och solen, satt jag på en inglasad, nerspydd, kokande balkong och rökte.
Jag åt sjukhus-mat istället för hemma-inlagd sill.
Jag skakade såpass att jag knappt kunde hålla kaffekoppen ens med båda händerna.
Jag duschade med Foppa-tofflorna på eftersom det fanns snus-prillor på duschgolvet och avföring kletat på väggarna.
Jag tittade ner i golvet var jag än gick, för att undvika att kliva i antingen spya eller urin.
Jag åt hjärtmedicin för att sänka puls och blodtryck.
Jag orkade i vissa stunder inte ens andas, och hade flera gånger dagligen känslan av att jag gled bort och närmade mig krampanfall.
Det var inte trevligt eller ens acceptabelt på något vis, men jag stod ut med det i 5½ vecka... för att bli kvitt benzon.
Denna sommaren är jag Fri. Jag är hemma. Jag sitter nästan dagligen på terassen och lapar sol, känner vinden i håret och går barfota på terassgolvet.
Ändå känns det så fel.
Jag vet att det är destruktiviteten som talar, när jag känner att jag BORDE vara inlagd på en vidrig avdelning. För att det är "vad som är rätt ställe för mig". Jag är inte värd att ha det bättre... typ.
Flashbacks hela tiden. Sol och frihet hör lixom inte ihop. Det borde va Sol och inlåst istället... KÄNNS det som.
Givetvis ser jag att det bara är destruktivitetslängtan. Omedveten. Och jag inser såklart att den har så fel den bara kan ha. Klartjag är värd att va Fri! Självklart!
...men känsla och tanke/intellekt är inte alltid samma sak, och de är definitivt inte alltid överens.
Dock är jag oerhört glad att jag så lätt kan se detta i intellektet.
Men det är anstängande o jobbigt att hela tiden behöva övertala och förklara det för känslan.
Men visst... Jag säger Godmorgon till denna soliga dag ännu en gång. Och jag ger mig fan på att jag ska njuta av den med!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Skriv en kommentar! Jag blir så himla glad då! Tack!!!