Tankar om Skitsnack...

Klurar på ett ämne de flesta säkert känner igen på ett eller annat sätt.
Skriver ner mina privata funderingar. Mina försök att förstå. Mina analyseringar.
Ta därför inte mina ord som fakta. Jag har visserligen fakta bakom vissa saker, men hur jag sen använder faktan i mina egna funderingar… gör det till enbart Min Teori….dessutom ofullständig sådan.

Jag tror inte på något sätt att jag är den bästa och snällaste människan i världen. Det är nog nästan tvärtom faktiskt.
Jag är istället livrädd att folk ska tro jag är manipulerande och utstuderad i handlingar.
Eftersom jag är livrädd för det, så analyserar jag därför alldeles för mycket. Yttrar mest noga genomtänkta saker osv. Jag vill helt enkelt inte att folk ska få den uppfattningen om mig eftersom den inte stämmer.

Jag antar att det är en blandning av erfarenheter och stor empatiförmåga.
Jag står inte ens ut med tanken att jag skulle såra någon.
Jag sätter mig så vansinnigt lätt in i den eventuella personens sits, och jag mår fruktansvärt dåligt om jag hypotetiskt skulle vara den som var ansvarig att göra någon illa.

Jag fick min dos av skitsnack om mig i skoltiden. Tissel tassel… fniss och tystnad.
Då slog jag det från mitt medvetande. Ville inte tro att andra verkligen gjorde så.
Men det kröp in i det undermedvetna ändå. Jag mådde dåligt.

Jag tror att jag skrivit det innan: Jag tror det bästa om människor. Jag har svårt att tro att man ”bara” kan vara elak. Att det finns en personlig anledning hos den personen som gör den elak. För vem vill vara elak???

Men med tiden har jag insett att det inte riktigt är så enkelt. Mycket handlar istället om mognad. I hur man utvecklas och hanterar saker i och runt om en. Vad man prioriterar osv.
Prioriteringen är tex helt olika i tonåren jämfört med medelåldern.

Hur många är det egentligen inte som tycker att fjortisar är ego?
Bara själva grejen att det finns ett uttryck för den åldern: Fjortis.
Det är inte längre bara en ålder, det har blivit ett sätt som lätt blir det karaktäristiska för den åldern. Fnittrig, flamsig, skitsnackande och ytligt ego.
Är det då så fel?
Jag tycker inte det. Det är inte fel, det är en utvecklings-fas.
I tonåren genomgår man en enorm identitetsutveckling. En del av utvecklingen handlar om att lära sig att se omvärlden på ett mognare och mer realistiskt och kritiskt sätt. Därför ifrågasätter man massor. Tycker saker som skiljer sig från mängden osv. Man skaffar sig förebilder och idoler. Letar efter likasinnade kompisar.

Att säga Nej till någon tidigare vän är också en del av utvecklingen. Behovet av att vara med sin gamla dagis-kompis byts ut mot mer utforskande och okända områden. Nyfikenhet.

Därmed säger jag inte att det är okej att behandla omgivningen illa.
Men tonåren handlar om att lära sig gränssättningar också. Och som med allt man lär sig, så gör man fel många gånger innan man lyckas få det rätt.
Att man dessutom är extra känslig/förvirrad mentalt i tonåren gör ju inte saken lättare. Varken för kompisen man säger Nej till, eller för en själv.

Det finns ett betydligt mer utbrett område av förnedrande ord och rykten nu än vad som användes för 15-20 år sen.
Rykten blir sanningar. Sanningar bres på mer och mer med pinsamheter och smuts.
Allt för storyn lixom.
Det är nu så vanligt att vi sällan ens reflekterar över det. Ingen tänker på sannings-nivån när nån säger att en viss person kysst en annan nån gång.

Men om en kyss sen i ryktet blir ett förhållande, att man rymt ihop, knullat, haft gruppsex, knullat med kompisens tjej, är homosexuell, sexberoende, missbrukare, langare, knarkare, inlåst, skadad, psykskadad, fängelse…osv osv osv… Ja, detta va ju såklart ett rätt överdrivet exempel, men ni fattar..

Det var inte länge sen man såg på Tv om ”Linnea” och ”Oskar”… eller hur? Jag menar.. Hallå! En 50årig dam i grannbyn uttalade sig om Linneas promiskuösitet och Oskars trevliga snygga oskuld i det hela… med enbart skvaller och rykten som stöd för sin åsikt.
Det uppmärksammades. Och det med all rätt.
Och kanske ringde det en liten klocka hos en del om att man inte bör lita blint på skvaller.
Men sånt glöms snabbt bort i vardagen och storyn fortsätter.

Jag försvarar absolut inte folk som snackar skit. Varje människa har ett eget ansvar till vad man pratar om, vad man tror på osv. Sen kvittar det om man är fjortis eller 50+.

Ja, vart var jag…
Jo, mognad.
En tonåring utforskar livet. Lär av felen osv. Tankarna finns ofta runt sig själv, hur folk ser på en, förväntningar, rebeller, osv.
Med detta kommer mognad. Man lär sig världen mer och mer ur vuxnas syn, och såsmåningom står man själv i vuxenvärlden.
Har man tur har man fått lära sig om empati, etik, moral och medmänsklighet på vägen. Fullärd blir man väl aldrig, men man har i alla fall fått lite inblick i detta.

Varför snackar då även vuxna skit? Om man nu skulle kunna förklara tonårs-tiden som en kritisk utvecklings och identitets-fas där allt är kaos, så borde det väl bli bättre med åren isåfall?
Så är ju inte fallet.
Alla tar inte till sig den där insikten om etik, moral och medmänsklighet. Vissa tar till sig det extremt. Som i allt antar jag att man ska vara lagom även med detta.

Men varför snackas det skit då för? Om det nu är så enkelt att man måste tänka på sin medmänniska?
Spänning och dramatik.
Saltade sanningar och nyfikenhet.
Ingen vill väl ha ett dött och trist liv utan svängningar hit och dit…(eller?)
Men om alla funkar så, om alla söker spänning i det undermedvetna, eller medvetna, så blir det lätt…hmm Ja, samhället fortsätter bli intressantare än verkligheten om jag säger så…

Det skadar så vansinnigt mycket.
Prat och tjatter… skvaller och rykten.
För att nån ska få bekräftelse, så såras en annan. Är det medmänsklighet? Omtanke?

Det känns som att man kan prata om detta hur mkt som helst. Ändå sker ingen ändring. Tillfälligt kanske det blir lite tystare, lite allvarligare, lite sannare. Men snart är man tillbax på ruta ett igen.

Jaja. Det var lite funderingar såhär en helt vanlig vardag i Mezzas värld… Nu e det dags att kika in en runda hos er!